50. Pettersson & Bendel

Det var något av en överraskning att den här filmen finns tillgänglig, för den har inte bästa rykte numera. Historien om svensken Pettersson och juden Bendel som slår sig ihop och gör affärer innehåller de flesta av tidens antisemitiska stereotyper, och de har inte åldrats väl. I kontrast till den nya versionen som jag såg för ett par månader sedan är den här dessutom mindre komisk och mer av moralitet.

Till det man trots allt kan njuta av hör tidsbilderna av Stockholm för nära nittio år sedan, och så medverkar Isa Quensel:

 

som idag torde vara ihågkommen i första hand för medverkan i TV-sketchen där hon tillsammans med Monica Nielsen och Jan Malmsjö i blommig badrock äter tårta på en tvättinrättning.

49. Gäst hos verkligheten

Även om jag inte hade väntat mig en komedi var den här filmen för depressiv för min smak. Det händer för lite och när det händer något handlar det om döden, kan man väl sammanfatta det som. Det enda roliga är att en ung Lena Nyman är med och spelar huvudpersonens syster. Som föräldrar syns Sif Ruud och John Elfström, och speciellt den senare har jag svårt med, eftersom han för mig bara är Åsa-Nisse. Här har han dessutom samma dialekt. Brita Öberg, som spelade Eulalia i ett antal Åsa-Nisse-filmer är förresten mormor här.

48. Björnen

Den här TV-filmen från 1984 bygger på en enaktare av Anton Tjechov, och den hör inte till hans största verk, vare sig till betydelse eller omfång. Det handlar om änkan Jelena Ivanovna Popova, som sörjer sin man, aldrig går ut och vägrar dra ifrån gardinerna:



Till henne kommer Grigorij Stepanovitj Smirnov, som har en skuld att kräva in från hennes avlidne make:

men hon spelar skickligt på sin kvinnlighet, i vilken det förstås ingår att inte ha en aning om ekonomiska realiteter. Förutom dessa båda, kreerade av Anita Wall och Börje Ahlstedt, förekommer också den åldrade betjänten Luka, spelad av Sven Lindberg:

Han har minst att göra, men det kan vara den svåraste uppgiften ibland. Överhuvudtaget är det tydligt hur de tre skådespelarna lyfter något som faktiskt inte är annat än en bagatell.

47. Societetshuset

Kanske är den främsta anledningen att se den här serien att manus är skrivet av Kerstin Ekman, vid den här tiden - 1963 - känd bara som deckarförfattare. Men det har ju gått bra för henne, får man säga. Just denna är nog inte det av hennes tidigare verk som har åldrats bäst, för det är stundom alldeles för långsamt, och mer än stundom är det alldeles för osammanhängande. Någonstans i mitten undrar jag om det har försvunnit ett avsnitt, men vad jag kan läsa mig till ska det vara de här sex halvtimmarna, och inte fler.

Det går över fem minuter av första avsnittet innan någon yttrar något och då är det Monica Nielsen som skriker:

när hon ser en man hamna i vattnet. (Det utspelar sig i Furusund i Roslagen, framgår det senare.) Hon tar sig till polisen för att anmäla detta, dock inte särskilt skyndsamt, vilket väcker deras misstankar, och dessutom smiter hon sin väg innan de har fått en ordentlig anmälan upprättad. Som poliser syns John Harryson och Jan-Olof Strandberg:



så det är klass på de medverkande, onekligen. Naturligtvis röks det hela tiden och överallt:



Jan-Olof Strandbergs landsfiskalsassistent, som förresten heter Martin Dalin, har anledning att röka pipa, för han är båtägare och skärgårdsseglare, och ska alldeles strax ha semester. Den ägnar han delvis åt att försöka lokalisera den mystiska kvinnan, och därmed platsen för brottet - om det nu är ett sådant. Han får tillfälle att sammanstråla med sin parhäst från andra sammanhang, Ernst-Hugo Järegård:

som verkligen inte har båtlivet som sin hemmaplan. Annat är det när han får vara demonisk, som här tillsammans med Catrin Westerlund:

- en av medlemmarna i den familj som sköter "Societetshuset", ett pensionat på dekis. Där förekommer också Agneta Prytz som matriark samt Sven Eric Gamble och Leif Hedberg som söner. (Ernst-Hugo spelar matriarkens bror, så skådespelarnas ålder har inte varit det viktigaste vid rollbesättningen.)

I övrigt kan man titta på snygga bilar från tiden:







och naturligtvis de stiliga fritidskläder som folk hade i skärgården på den tiden.

46. From Iceland to EDEN

Veckans film handlar om två ungdomar i Reykjavík, som blir narkotikahandlare utan att det var meningen, och nästan utan att de själva förstår hur det går till. Det är ingen uppbygglig miljö, och historien är aningen experimentellt berättad, men jag ser ju det här för att öva på isländskan. Det får man göra, men man kan också konstatera att det moderna talspråket inte är så totalt utan lånord som man kan tro. 

45. Eurovision Song Contest 2022

Det har skrivits så mycket om årets tävlingsomgång - ungefär lika mycket som det brukar, tror jag - att jag inte känner att jag har så mycket att tillföra. Men tittandet ska förstås dokumenteras. Det går nog inte till historien som ett av de större Eurovisionsåren, men man kommer förstås att minnas Ukrainas vinst mitt under brinnande krig.

44. Varan-tv:stories

Det är till att ta en rejäl risk när man återkommer efter tjugofem år med nya avsnitt i en serie som fått kultstatus och har en hängiven skara anhängare. Ingen hade kunnat klandra dem om de hade låtit bli. Jag tycker de kommer undan med hedern i behåll, och ganska mycket är riktigt roligt. Det är omisskännligt samma humor som förr, även om de (och jag) har blivit äldre och förståndigare.

Roligast har jag när David Wiberg pratar om sin tatuering, som föreställer en "kamelajävel":

även om textaren tyvärr har missat det roliga med bindevokalen.

43. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Den här filmen har nu sjutton år på nacken, vilket kanske mest märks på att huvudrollsinnehavaren Anton Lundqvist har vuxit till sig en del sedan dess. Detsamma torde gälla Jesper Adefelt som spelar hans kompis, men honom har jag sett mindre av. De gör ett imponerande jobb, eftersom de medverkar i nästan varje scen. Jonas Karlsson är förstås inte heller dålig. Filmen däremot, den är inte så bra som jag minns den. Den förlitar sig mycket på de somriga miljön, men det är faktiskt ett mysterium som står i centrum. Det blir inte så väl hanterat som i boken, men så är det ju ofta.

42. Isländska föremål berättar

Svensk TV har fördelen framför en del andra länders genom att inte alltid lägga på en berättarröst i utländska dokumentärer (och i stort sett aldrig ha en uppläst översättning av repliker, gudskelov), inte ens när det talas så exotiska språk som isländska. Sex halvtimmar är den här serien, och varje avsnitt är kanske inte hyperintressant, men helheten var bättre än väntat. Det handlar om föremål med en historia, om än inte alltid en historia som vid efterforskning visar sig stämma med verkligheten.

En bonus är att man i ett avsnitt som handlade om ordnar (den som instiftades vid republikens grundande kom levererad från USA med relieftext "Made in USA" under riksvapnet) får träffa den tidigare presidenten Vigdís Finnbogadóttir, till synes pigg för sina omkring nittio år:

41. Lågor i dunklet

Det är några av landets främsta skådespelare som har huvudrollerna i den här thrillern från 1942, Edvin Adolphson, Inga Tidblad och Stig Järrel. Den senare spelar förresten latinlektor i en förstudie till Caligula i Hets, men här liknar han mest Nero - eller i alla fall föreställningen om Nero som pyroman:

Han är riktigt bra som psykopat, och de andra gör vad de ska i sina roller, om än kanske lite teatraliskt, som tiden bjöd. Regissören Hasse Ekman var ung nog att kunna spela gymnasist och har en mycket snygg tröja, som man gärna hade sett i färg:

För att vara en åttio år gammal film är den faktiskt mycket sevärd.