24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

22. Sanditon, säsong 2

Egentligen har jag varit borta från den här serien lite för länge för att helt sömlöst kunna komma in i den här andra säsongen. Det har gått ett tag även i seriens tidslinje, och den ystra unga damen som får räknas som huvudperson har nu fått sällskap av sin lika ystra syster. Sanditon har berikats med ett regemente, som förstås har tjusiga militärer att intressera sig för, både för systrarna och andra.

Det här är ju egentligen en sorts fan fiction med större budget än den genren brukar bestås med. Jane Austen lämnade efter sig en så begränsad del av sitt tänkta verk att författarna till den här serien nu måste ha kastat loss från henne, så att intrig och karaktärer tar sina egna vägar. Det innebär att berättandet ibland närmar sig den moderna såpoperan, och om det är bra eller dåligt är nog en personlig smaksak.

21. Happy Valley, säsong 1

Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.

Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.

Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.

Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.