36. Happy Valley, säsong 3

Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.

Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.

Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.

30. Happy Valley, säsong 2

Den här andra säsongen måste man nog ha sett den första för att uppskatta. Visserligen finns det nya brott att utreda i Yorkshire, där den glada dalen ligger, men det är också mycket som hänger med från innan. I centrum står fortfarande Catherine Cawood, som är polis på mellannivå, och folk runt henne, både på jobbet och hemma.

På jobbet är hon uppskattad för sin kompetens, men en del är lite rädda för henne, för hon är verkligen inte smidig. Så mycket värre är det eftersom hon oftast har rätt. Den stora utredning som pågår handlar om mord på prostituerade, vilket ju är notoriskt svårutrett, eftersom länken mellan mordoffer och mördare (det vill säga sexköpare) är så svår att kartlägga.

Hemma har hon som tidigare en något ovanlig familjekonstellation med sin syster och barnbarnet Ryan. Ryans pappa, som spelade en så stor roll i förra serien, sitter nu bakom lås och bom igen, men lyckas ändå manipulera så att han får åtminstone indirekt kontakt med sonen. Det är Catherine förstås inte alls intresserad av, och hennes metoder för att avvärja det är inte alltid polismässiga.

Det här är en helt kompetent serie i genren nutida polisserier. I stor utsträckning lever den på huvudrollsinnehavaren Sarah Lancashires insatser, men här är också andra kändisar. Hennes syster har man sett som intrigant kammarjungfru i Downton Abbey, och därifrån är också en av kriminalutredarna hämtad, fast där var han lakej innan han blev lärare. Och som misstänkt syns Neville från Harry Potter. Nu finns det en säsong kvar att se för mig, och sedan ska det enligt uppgift inte bli mer.

21. Happy Valley, säsong 1

Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.

Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.

Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.

Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.