Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.
Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.
Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar