40. Tage Erlander - makten och sanningen

Kanske serveras det inte några nya sanningar i den här tvådelade dokumentären om Tage Erlander, där hans dagböcker spelar en viktig roll som källmaterial. Men det är ändå trevligt att det har gjorts en dokumentation av den här sorten medan en del medarbetare fortfarande finns bland oss. Medverkar gör till exempel Ingvar Carlsson, Allan Larsson, Olle Svenning och Bengt K Å Johansson, alla så kallade "Tages pojkar" (några flickor fanns det inte alls på statsrådsberedningen då).

39. Sally, säsong 1

Det är inte alls säkert att jag har sett alla avsnitt av den här absurda komediserien, som gick första gången 1999, men det är heller ingen serie som kräver att man följer den. Varje avsnitt är fristående och har samma uppbyggnad: Sally vaknar, äter frukost (som kan bestå av Pommac och Mariekex) och får ett par skor att gå in under dagen. Därmed förhåller sig så att hennes pappa Roffe, spelad av Sven Wollter, är skotekniker (och har jobbet hemma, där de båda bor). Så stapplar hon iväg i lårhöga stövlar eller trätofflor med dalahästar på, för en inre monolog med sig själv och avbryter den för att säga något högt till en förbipasserande. Försenad kommer hon till sitt arbete på biblioteket och kommer under samtal med sin kollega Eva fram till att slå vad om något. (Jag undrar förresten om det är ett riktigt jobb hon har eller någon sorts verksamhet för sådana som inte kan ha ett vanligt jobb.) Genomförandet av det hon slagit vad om innefattar ofta att någon ska bjudas hem på middag under någon förevändning.

Det är en blandning av igenkänningshumor och total oförutsägbarhet vad gäller Sallys yttranden och handlingar, inklusive kroppsspråk. Jag kan faktiskt inte påminna mig något liknande i svensk TV, och gissar att Maria Lundqvist har haft julafton på jobbet varje inspelningsdag. Absurditeten är återkommande, men kan ta sig uttryck så här:

när hon på sitt mytomana sätt refererar Mikael Wiehe och Björn Afzelius.

Någon gång märks det att serien inte är alldeles färsk. Hon genomför till exempel en enkät bland besökarna på biblioteket och frågar varför de är där, och en kvinna svarar att det självklart är för att låna böcker - "vilken dum fråga". Men idag är det så mycket som görs på biblioteken att man undrar om boklånarna är i minoritet. Och ibland är Sally riktigt framsynt:

38. En ängslig gosses memoarer

Det hade gått att göra en längre programserie än två timmar om Lasse Åbergs liv och verk, men det här formatet har fördelen att det blir koncentrerade intervjuer och samtal i stället för alltför många klipp som man redan har sett många gånger. De förväntade kollegerna är med, det vill säga de allra flesta som finns i livet: Klasse "Banarne" Möllberg, Sven Melander och Lottie Ejebrant från Sällskapsresan, Ted Åström från densamma samt Repmånad, Janne Schaffer från det elektriska bananbandet, Pia Green från Zvampen och andra därtill. Ibland får man dessutom oväntade bonusfakta, som att Sällskapsresan II - Snowroller skulle ha haft undertiteln "Hjälp, jag tappade liftkortet i fonduen".

37. Harry Potter och hans rötter

Den här timslånga dokumentären utgår från en utställning på British Library 2017, där man tog fram material ur samlingarna för att illustrera hur människan har sett på magi genom tiderna. J K Rowling själv medverkar och berättar hur hon har arbetat för att föra in de elementen under sitt författande, och så är det några av skådespelarna från filmerna som läser valda avsnitt ur böckerna. Det är lagom intressant och lagom opretentiöst.

36. Leva i Jordbro

Den här andra delen i filmsviten om barnen i Jordbro omfattar hela sex år, och därför innehåller den inte alltid den fördjupning man hade önskat sig. Men det är fortfarande ett fantastiskt tidsdokument, där det röks överallt och man kan sluta nian med ambitionen att börja jobba.

35. Pälsen

Hjalmar Söderbergs klassiska novell "Pälsen" är filmad två gånger, 1966 med Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg i huvudrollerna, och så den här versionen från 2008. Här är det Björn Kjellman som spelar doktor Gustav Henck, som får låna pälsen av sin vän John Richardt, spelad av Fares Fares. Det är en version som väl fångar novellens melankoliska stämning, men möjligen i lite för hög grad använder speakerröst för de avsnitt som i texten är doktorns tankar. Den är ändå väl värd den kvart den tar.

34. Barnen från Jordbro

Filmsviten om barnen från Jordbro är ett enastående tidsdokument. Filmaren Rainer Hartleb började redan 1972 att dokumentera en klass som då började skolan, och den senaste filmen kom 2014. Skolan och barnen skiljer sig nog inte så mycket från hur det var på andra håll vid den tiden. En del har åldrats väl, annat mindre väl. Fröken har kortkort första dagen, och i matsalen är det engångstallrikar och -bestick, som kastas utan minsta källsortering i stora tunnor.

Jordbro var 1972 ett nytt område, långt utanför Stockholms centrum, och en del familjer bor inte där för att de vill, utan för att det är enda chansen att få en vettig bostad. Men det finns fina naturområden i närheten, och det byggs fortfarande en hel del. Klassen är till och med på studiebesök på en aktiv byggarbetsplats, vilket också känns som något som inte hade förekommit idag.

Planen är att jag ska se i varje fall de sex filmer som finns tillgängliga på låne-DVD från biblioteket, men vi får se vilken takt det blir.