Jag minns begränsade delar av den här serien mycket väl, bland annat hur programledaren Lasse Åberg går genom väggen av frigolitblock som magiskt staplar upp sig, eftersom sekvensen visas baklänges. Och har man fått signaturen i huvudet är det lögn att bli av med den:
Men i övrigt var det mycket jag inte kom ihåg, inte ens att detta knappast är en barnserie. Inte så att den skulle vara särskilt barnförbjuden, men humorn är ganska vuxen och driver med saker som barn inte kan förutsättas känna till. Det är faktiskt helt oförståeligt hur SVT har kategoriserat den under "Barn", när ett typiskt inslag är ett fiktivt TV-program som stillsamt men nålvasst satiriserar över hur seriöst viss musik behandlas:
Sedan är det också sketchinslag av mer tramsigt slag med Björn Skifs, Sven Melander, Magnus och Brasse och Jon Skolmen, och där känns det ju som valfri sketchserie från åttiotalet. Pia Green känner jag mest från nittiotalets såpopera, men hon är ganska rolig när hon får något att arbeta med, till exempel en drift med barnprogram från olika tider, oväntat klarsynt med tanke på det korta avståndet:
Vidare medverkar en Ole Söderblom, som jag inte kände igen, men som också har samarbetat med Lasse Åberg i andra sammanhang.
Åberg är ju känd som nostalgiker, och interiören i hans zvamp är på något sätt två lager, ett från åttiotalet som nu också har blivit nostalgiskt och ett från femtiotalet som var nostalgiskt redan när serien var ny:
Men allra mest nostalgisk blir jag här:
Det här är en serie som de flesta i rätt ålder kommer ihåg. Själv trodde jag att den gick åtminstone i ett par år, men det är faktiskt bara fyra avsnitt på sådär 25 minuter vardera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar