Ämnet för den här dramadokumentären är intressant. Det handlar om 1800-talsförfattaren Emilie Flygare-Carlén, då mycket läst och översatt (och högt betald), numera närmast bortglömd, även om de stora upplagor hennes verk trycktes i in på 1900-talet fortfarande lämnar spår på andrahandsmarknaden. Hennes liv var också fascinerande med en uppväxt där hon fick göra sådant som andra flickor inte fick på den tiden. Sedan följde ett kort äktenskap, där hon förlorade sin make och tre av fyra barn, innan hon flyttade till Stockholm och etablerade sig som yrkesförfattare i de mest centrala kretsar man kan tänka sig. Sedan dog också hennes son, den ende som levde till vuxen ålder, hon gifte om sig med en man som var hennes assistent och korrekturläsare och hon skrev vidare. En del av det här har jag fått läsa mig till, för filmen berättar lite slumpmässigt vad gäller fakta.
Det är synd på ett intressant innehåll att formen är så underligt vald. Det behöver inte alltid bli så med dramadokumentärer, om de lutar sig åt rätt håll i valet mellan drama och dokumentär, men den här verkar inte veta vad den vill. Det är scener ur huvudpersonens liv, omväxlande ung och gammal, men det är också samtal mellan nutida forskare, tyvärr inte särskilt naturliga, utan av typen att de upplyser varandra om saker som båda säkert är helt införstådda med. Och ovanpå detta utspelar sig scener där Flygare-Carlén sitter till bords med exempelvis August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist, samtidigt som två litteraturforskare sitter i en soffa vid väggen och kommenterar vad som händer framme vid bordet. Det blir närmast surrealistiskt.
Någon kvalitet har filmen ändå, för jag har bestämt mig för att läsa Rosen på Tistelön, som är den roman som anses kvalificera Flygare-Carlén för epitetet deckarförfattare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar