73. Weissensee, säsong 4

Fjärde och sista säsongen av tyska Weissensee utspelar sig våren och sommaren 1990, mellan murens fall hösten 1989 (som var huvudsaken i tredje säsongen) och återföreningen av Tyskland hösten 1990. Det är alltså en spännande tid när inget - nåja, nästan inget - man har varit van vid och trott på i DDR längre gäller. Det är möjligen lite krystat att den relativt lilla ensemblen lyckas ha beröring med så många av de centrala företeelserna i samhället, men så är ju ofta fiktionens villkor.

De som har varit involverade i Stasis verksamhet, Hans Kupfer, hans fru Marlene och äldste sonen Falk, drar lite olika slutsatser av det som händer. Hans vill att arkiven ska öppnas, medan Falk har all anledning att inte vilja det med tanke på hans verksamhet i tidigare säsonger. Marlene ägnar sig åt det ekonomiska som behöver lösas när partiets tillgångar ska "räddas" inför återföreningen. Falks före detta hustru Vera arbetar på privatiseringsmyndigheten Treuhand, som blir allt viktigare när återföreningen närmar sig. Den yngre sonen Kupfer, Martin, som haft en mer slingrig väg genom livet sedan sin kärlekshistoria med den oppositionella Julia i första och andra säsongerna, är chef på ett kooperativt företag som nu ska utsättas för marknadsekonomins krafter - och får anledning att ha kontakt med Vera om det. Och så är det lite nynazism, lite västberlinsk dekadens, lite nykapitalism och inte så lite såpopera.

Även om Tysklands historia fortsätter känns det naturligt att den här serien går i mål nu. Det har onekligen hänt en hel del sedan den började med en säsong som utspelade sig 1980, när ingen kunde tro att muren skulle falla inom tio år. Mest hopplöst var det nog i andra säsongen, 1986, när vi som tittade visste att de bara behövde hålla ut några år till, men rollfigurerna inte kunde se minsta ljusning.

Serien hyllades allmänt när den kom, och kanske var den bäst i början. Men, som det kan vara med serier man har varit med i från början, har man lärt känna karaktärerna och bryr sig om hur det går för dem, till och med den gamle Stasiofficeren generallöjtnant Gaucke, som sitter på sin veranda med sjöutsikt, faktiskt med badstege direkt ner i sjön. Och, som det kan vara med bra TV, är karaktärerna inte endimensionella, utan de onda visar mänskliga drag, och de goda gör emellanåt saker som inte är de bästa livsval man kan tänka sig. Den här sista säsongen bjuder mer på sådant än de tidigare, och dragen av såpopera har blivit fler. På sätt och vis är det en annan sorts serie än den började som, men den kommer undan med det, tycker jag.

Hela serien, tjugofyra avsnitt, finns tillgänglig på SVT Play i nästan två år till.

72. Premiärdatum oklart

Så har då genren pandemikomedi kommit igång. Jag kan ha missat något tidigare, men det här är i alla fall det första jag ser av den sorten. Pandemin är själva förutsättningen för intrigen, att det repeteras en revy som man inte vet om man kommer att få spela inför publik. De medverkande spelar lätt skruvade versioner av sig själva, Johan Ulveson som har tagit tjänstledigt från Dramaten, Henrik Dorsin som har skrivit en revy för att vitalisera den klassiska underhållningen, Michael Lindgren som ska regissera, Vanna Rosenberg som är lite för pretentiös - med flera. Till och med familjen Dorsin får vara med på ett hörn. Till humorn hör också att revyn inte verkar vara så högklassig, det lilla man får se av den:

Eftersom det bara är sex kvartslånga avsnitt går det fort att ta sig igenom den, så det finns ingen anledning att låta bli.

71. Columbo, säsong 6

Det var länge sedan jag såg Columbo, men det var en bekantskap som var trevlig att återknyta. Nu kom jag rakt in i sjätte säsongen från 1976 och 1977, som SVT har visat, men det är ju fristående avsnitt, så det gör ingenting.

För att vara en polisserie är den ovanligt rolig, och innehåller en hel del igenkänningshumor. Inte minst gäller det Columbos gimmickar, varav cigarren, rocken, skelningen och förvirringen ofta ryms i samma bild:



medan bilen:



och hunden:



inte är fullt så genomgående.

Ovan syns förresten mördaren från det sista avsnittet, en deckarförfattare, spelad av Ruth Gordon. Hon är länge övertygad om att hon är smartare än Columbo, liksom de andra mördarna är, men seriens genomgående tema är ju att han trots sin virrighet och sjabbighet faktiskt är en mycket kompetent yrkesman.

Det finns förstås massor av tidsmarkörer i en serie av det här slaget, men jag fastnade mest för en gigantisk videobandspelare, som enligt dialogen kostade 3000 dollar 1976:

Det hade nog inte vem som helst hemma, men så var också mördaren TV-stjärna - han spelade till och med detektiv - och använde den för att skaffa ett falskt alibi.

Den som tycker att jag spoilrar mycket har kanske inte sett Columbo. Hela serien bygger på att man först får se hur mordet utförs, och sedan, efter 20-30 minuter kommer Columbo in, röker cigarr i fina miljöer, pratar om sin fru och sätter fast mördaren. Det är skickligt att kunna skapa spänning fast mördaren är känd.

70. Alla mår bra

"Jordbro" framgår inte i titeln, men det här är alltså svitens sjätte film, som kom 2006. Barnen som började skolan 1972 är alltså i fyrtioårsåldern och har i många fall egna barn, ibland nästan vuxna. Med stigande ålder har de också möjlighet att se på sig själva ur ett annat perspektiv och jämföra sin tillvaro med sina föräldrars. Titeln antyder att det står bra till med dem, och så verkar det också vara. Det är skönt att se att även de som hade kämpiga perioder under uppväxten har landat väl.

69. Telefonsupporten

I ett mycket minimalistiskt format spelar Jesper Rönndahl och Simon Svensson två supporttekniker på ett bredbandsföretag:



ty detta är 2011 när man talade mer om bredband än om fiber. Deras chef - long-suffering, hade hon kallats i den anglosaxiska TV-världen - spelas av Emma Peters. Det jobbas inte mycket i denna helpdesk, och när de faktiskt svarar i telefon är de otrevliga mot kunderna, men på ett mycket kreativt sätt, får man erkänna.

Det är tio avsnitt men eftersom de bara är tre eller fyra minuter långa går det utmärkt att faktiskt bingetitta, även för oss som annars inte är tålmodiga nog för det.

68. Sherlock Holmes och det hemliga vapnet

Sherlock Holmes är här omplanterad till nutid, det vill säga 1942, när den här filmen kom. Det är mitt under brinnande världskrig, och det är ingen tvekan om vem som är fienden. Det blir inte alldeles lyckat, för Holmes är visserligen patriotisk, men inte alls särskilt hemma i en agenthistoria.

Filmen sägs bygga på novellen "The Dancing Men", men det är egentligen bara vad gäller det chiffer som spelar en central roll:



Därutöver får man både förklädnader och lönndörr.

67. Kärlek & Anarki

Det är inte så ofta jag bingetittar på TV-serier, och jag vet inte om åtta avsnitt på fyra dagar riktigt räknas som det. Men den här alldeles färska Netflix-serien var faktiskt något av det roligaste jag har sett på flera år, så det fanns ingen anledning att vänta, särskilt inte när allt blir tillgängligt samtidigt utan den gammaldags väntetiden på en vecka inför varje avsnitt.

Den karaktäriseras som dramakomedi, och visst är det både drama och komedi, men mest och bäst är det senare inslaget. Huvudrollen Sofie, spelad av Ida Engvoll, kommer till ett bokförlag i sin roll som, låt oss säga som det är, den som säger upp folk när det går dåligt. Där träffar hon den unge IT-teknikern Max (Björn Mosten), och de inleder något som av en annan kommentator har kallats för "Vita stenen för vuxna". De ger alltså varandra uppdrag, mer eller mindre galna, och mer eller mindre märkbara för de andra på förlaget. Bredvid detta finns också en historia om förlagets verksamhet, som ger tillfälle till oväntat vass satir mot kulturvärlden, inklusive dess ängsliga PK-mentalitet - samt dess motsats, den ostentativa icke-PK-mentalitet som odlas under täckmanteln objektiv litterär kvalitet. För det finns förstås också en äldre man på förlaget, superbt spelad av Reine Brynolfsson ("Ingen bokmässa utan räksmörgås"). Bland de övriga syns Björn Kjellman som nervös förlagschef:

och Gizem Erdogan (från Kalifat, som jag dock inte har sett) som ung och medveten förläggare. Därjämte förekommer ett stort antal författare och andra kulturpersonligheter som sig själva - eller versioner av sig själva - inte minst på bokmässan, men även annars.

Som sagt, det här visade sig vara fantastiskt roligt, även för mig som satt min fot på ett förlag en (1) gång i mitt liv. Nu hoppas jag att många tittar, så det blir en säsong till, för det tror jag nog att det finns material för.

66. Mattpiskerskan

En kortfilm (eller två) har man nästan alltid tid med, särskilt när den bara är knappt fem minuter lång. Den här är animerad, i lera tror jag, och jämför en mattpiskande farmor med tidens idrottshjältar. Det ligger egentligen en helt seriös fråga i botten, nämligen om inte hennes prestationer är väl så värdefulla som idrottarnas.

65. Sömngångaren

En kortfilm (eller två) har man nästan alltid tid med, särskilt när den bara är knappt fem minuter lång. På den tiden hinner det bli ganska gastkramande när en i ett sällskap går i sömnen, förirrar sig utomhus och dessutom försvinner. Slutet kommer lite abrupt, men det ska man kanske inte förvåna sig över i det här formatet.

64. I huvet på Per Åhlin

Min generation är närmast uppvuxen med Per Åhlin, även om jag faktiskt inte har sett hans två mest kända animerade filmer, Dunderklumpen och Resan till Melonia. Men det kan det ju bli ändring på. Den här dokumentären visar dessutom hur osannolikt produktiv han har varit med inte bara med filmer utan också bokomslag, scenografi och mycket annat. Som så mycket annat på SVT är det sevärt och nås när man vill alldeles gratis.