21. Jag ska fucking bara

Jimmy Olsson, som tidigare har gjort mockumentärer om Palmegruppen och om Pippi, Tommy och Annika i vuxen ålder, gör här något i stil med den senare, nämligen söker upp Alfons Åberg i vuxen ålder och försöker få till ett samtal med honom om hans barndom. Men Alfons "ska bara", så det blir inte så sammanhängande, däremot på ett par ställen mycket roligt, och genomgående riktigt bra. Som Alfons ses Peter Andersson, som förstås gör en utmärkt prestation.

7. Cunk on Earth

Diane Morgan, som har huvudrollen i den här mockumentärserien på fem avsnitt, var okänd för mig tidigare, men hon har gjort annat i den här genren tidigare. Upplägget är att hennes rollfigur Philomena Cunk åker runt och pratar med akademiker som är experter på någon aspekt av världens historia, och så klipps dessa intervjuer ihop med bilder där hon på Herman Lindqvist-manér står eller går framför något monument eller dylikt. Humorn uppstår med att hon - Philomena alltså, inte Diane, hoppas jag - inte har en aning om något av det programmet ska handla om. Möjligen har hon en stark uppfattning i någon riktning, som undantagslöst är fel. Experterna är oftast mycket angelägna om att inte genera henne, samtidigt som de förstås vill förmedla sin kunskap om pyramiderna, Beethoven eller fonografen, för att nämna något.

Allt är mycket citatvänligt, men jag ska inte berätta för mycket, utan i stället rekommendera alla att titta själva. Ett exempel på hur det kan gå till är när hon frågar hur Beethoven kunde komponera när han var "stone dead", och en expert försöker förklara att han var "deaf". En annan pärla är när hon blir upprörd för att rymdhunden Lajka dog och måste ta paus för att samla sig. Någon gång händer det att experten börjar skratta, men då är Philomena snabb att inta rollen av förorättad "det här är inget skämt"-person. Ibland är experterna sådana karaktärer att man måste kolla om de finns på riktigt, men alla jag har googlat verkar vara autentiska. Dit hör assyriologen Irving Finkel, teologen Douglas Hedley och konstvetaren Martin Kemp. Men det medverkar många andra, som också i viss mån lyckas styra in samtalet på seriösa forskningsfrågor, så man lär sig faktiskt lite också.

3. Death to 2021

I början av 2021 gjorde Netflix en motsvarande mockumentär om 2020, och en del av elementen därifrån känns igen i denna. Inte minst återkommer Hugh Grants mycket brittiske historieprofessor med sina vansinniga analyser av allt och alla från James Bond till prins Philip. Tracey Ullman utnyttjas däremot inte efter förtjänst den här gången, tyvärr.

Inte heller 2021 har ju varit ett normalt år - vad man nu än lägger i det begreppet - och det är inte lätt att vara satirisk över sådant som stormningen av Capitolium, pandemin och antivaccinationsaktivisterna, skogsbränder och översvämningar med mera elände. Verkligheten är tillräckligt galen utan att man behöver göra den värre, och flera gånger kommer jag på mig med att undra om det är autentiska inslag eller något som är producerat för det här sammanhanget. Men det är väl på sätt och vis ett gott betyg.

Som synes av taggningen fortsätter jag även i år med projektet att se en långfilm i veckan.

79. Parks and Recreation, säsong 1

Frågan är om jag inte är sist på bollen vad gäller den här komediserien, som har legat bland mina tips medan jag har sett ett antal förstaavsnitt av andra komedier utan att fastna. Huvudpersonen Leslie Knope (vars efternamn jag inte tror det har vitsats om hittills) är halvhögt uppsatt på parkförvaltningen i en fiktiv amerikansk stad. Humorn uppstår i krocken mellan hennes orealistiska ambitioner och det synnerligen begränsade projekt hon arbetar med, en grop som skulle kunna förvandlas till park. Runt detta figurerar ett antal fasta karaktärer på sitcomens vanliga sätt, samt en och annan tillfällig. Efter de här sex inledande avsnitten blir säsongerna längre, och det finns 119 avsnitt kvar. Vi får se hur länge jag hänger med.

31. Death to 2020

När man gör mockumentär om året 2020 blir det förstås mycket om pandemin och det amerikanska presidentvalet. Långa stunder påminns jag mer om vilket galet år det var i verkligheten än om hur det går att parodiera. Det gör att det inte riktigt lyfter för min del, trots goda ansatser och flera bra skådespelare. Bäst är Tracey Ullman som drottning Elizabeth, även om hon är med ganska lite. Hugh Grant spelar en historieprofessor precis i närheten av vad man har kunnat se massor av gånger i riktiga dokumentärer. Lisa Kudrow är en kvinnlig amerikansk motsvarighet till Bagdad Bob, som är rolig men något endimensionell. Och så får man förstås se Trump, Biden, Boris Johnson etc, på tal om hur galet det var i verkligheten.

2. Premiärdatum oklart, säsong 2

Egentligen är det svårt att säga vad som är säsonger av den här serien, men nu har det i alla fall kommit fyra avsnitt till efter de första. Pandemin fortsätter ju, och därmed finns också förutsättningarna för att berätta mer om revyn som inte kan få premiär. Här förekommer ett antal övriga kändisar förutom den fasta ensemblen, och jag gissar att det har varit lätt att få dem att ställa upp. Dels var ju första säsongen bra, dels har de förmodligen ont om jobb.

72. Premiärdatum oklart

Så har då genren pandemikomedi kommit igång. Jag kan ha missat något tidigare, men det här är i alla fall det första jag ser av den sorten. Pandemin är själva förutsättningen för intrigen, att det repeteras en revy som man inte vet om man kommer att få spela inför publik. De medverkande spelar lätt skruvade versioner av sig själva, Johan Ulveson som har tagit tjänstledigt från Dramaten, Henrik Dorsin som har skrivit en revy för att vitalisera den klassiska underhållningen, Michael Lindgren som ska regissera, Vanna Rosenberg som är lite för pretentiös - med flera. Till och med familjen Dorsin får vara med på ett hörn. Till humorn hör också att revyn inte verkar vara så högklassig, det lilla man får se av den:

Eftersom det bara är sex kvartslånga avsnitt går det fort att ta sig igenom den, så det finns ingen anledning att låta bli.

53. Valla Villekulla

Jimmy Olsson som gjorde mockumentären om Palmegruppen har också gjort den här kortfilmen om hur det kan ha gått för Pippi, Tommy och Annika, som nu är i sextioårsåldern. Det är ytterst välgjort - man får hela tiden påminna sig att det är fiktion, för att inte tala om att premissen är fiktion. Det sätter också ljuset på hur galen originalberättelsen är, med en flicka som bor ensam med en häst och en apa, är vansinnigt stark och har obegränsat med pengar. När detta sätts in i ett förment icke-fiktivt sammanhang blir det både roligt och inte så lite obehagligt. Utan att det sägs rent ut förstår man att de alla tre har haft sina besvärligheter i livet, när de har behövt hantera det som hände i deras barndom. Det här var ännu en pärla ur SVT:s kortfilmsavdelning.

50. Palmegruppen tar långlunch

Det är tur att den här kortfilmen bara är tio minuter lång, för annars hade jag blivit sjösjuk av den skakiga handkameraföringen. Jag brukar ändå inte vara påtagligt känslig för det, men här är det kombinerat med snabba klipp som förstärker effekterna.

Upplägget är att en journalist besöker Palmegruppen för att se vad de gör en vanlig dag på jobbet. Det utspelar sig innan årets händelser (men det finns anspelningar på Krister Petersson som förundersökningsledare) och det är tydligt att de inte riktigt har så mycket att göra som för utredningen framåt. Bland de medverkande märks Johan Hedenberg.

45. En stor svensk: Harry Viktor

Det var ett tag sedan jag såg den här fiktiva dokumentären på SVT, men den ligger på YouTube för den som vill (uppdelad i två). Den liknar ingenting annat jag har sett på svenska, och är väl värd sin halvtimme.

Fredrik Lindström, fortfarande ung och ironisk, är programledare och speaker, och huvudpersonen Harry Viktor spelas av Pontus Djanaieff, som rörde sig i samma kretsar då runt millennieskiftet. Det växlar mellan mycket trovärdiga dokumentärinslag, som intervjuer med Sickan Carlsson och Uno "Myggan" Ericson - som förresten måste ha gjort en av sina sista insatser här - och absurda speakertexter till journalfilmer, och så de inslag som föreställs porträttera Harry Viktor.

Det är både sådant som föreställer privata smalfilmer från sommarnöjet, stillbilder där han klippts ihop med Thor Modéen och sångnummer. De sistnämnda är en sak för sig, galna men trovärdiga. Man får för sig att man någon gång faktiskt har hört "Jag flyttar in hos Gåsmor" - kanske i Skivor från Vetlanda? Men så är det inte, för Harry Viktor är alltså fiktiv, även om han har lånat vissa drag i sitt tumultartade liv från Johnny Bode.