82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Förra året kom den här spelfilmsversionen om Karl-Bertil Jonsson, som vi väl alla har sett många gånger i tecknad kortfilmsversion på julafton. För att det ska bli en långfilm finns här med en bihandling som gäller ett barnhem för krigsbarn, och den fyller sin funktion. Men det är förstås de kända delarna som man njuter mest av. Man kan följa med i replikerna och vänta på sådant som "Vill du ha ett fikon?". Simon Larson som spelar Karl-Bertil är utmärkt, men bäst är ändå Jonas Karlsson som hans stränge fader Tyko. Han är egentligen inte alls den storväxte och bullrige typ man tänker sig för rollen, men med stoppning och mustasch blir han hur bra som helst.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

70. Downton Abbey: En ny era

Den tilltänkta publiken för den här filmen är förstås alla vi som har sett och uppskattat TV-serien och den förra filmen. Vi vill ha en mysig återträff med karaktärerna, och att de får göra trevliga saker i fina miljöer som vi kan titta på. Ungefär så blir det också. 

Utgångspunkten för intrigen är att änkegrevinnan, alive and kicking, visar sig äga en villa på Rivieran. Hon fick den som ung i gåva av en beundrare, men har inte ägnat den en tanke eller ett ord, eftersom hon inte riktigt trodde att han menade allvar. Nu har beundraren dött och hans änka, son och advokat upptäcker att villan tillhör en för dem helt okänd engelsk kvinna. De flesta i rolllistan får därmed anledning att klä sig i ljusa kostymer respektive klänningar och ta kanalbåt och Blå tåget till sydligare nejder. Samtidigt passar man på att hyra ut Downton till en filminspelning, just i skiftet mellan stum- och ljudfilm. Resten av rolllistan får stanna hemma och serv(er)a filmteamet.

Det är alltså trivsamt och snyggt att titta på. Men på Downtons vanliga vis är det knappast subtilt. Alla gör det man väntar sig av dem, och de planteringar som förekommer tidigt i filmen är sådana att knappast någon kan missa dem och inse vad som ska komma. Det gör ändå ingenting, för det här är inte en film man ser för att få veta hur det går.

Projektet med en långfilm i veckan tog ett ofrivilligt uppehåll i en månad, men nu är det på banan igen och kan förhoppningsvis också komma ikapp innan året är slut.

65. Lena

Det är en stjärnspäckad uppsättning intervjuade i den här dokumentären, även om en hel del av dem som Lena Nyman arbetade med under sin karriär nu inte längre finns bland oss. (För någon månad sedan avled Rolf Skoglund, som hon var klasskamrat med på scenskolan, men han är med här.) Det går förstås alltid att önska ett annat urval av personer, filmer eller perspektiv, men för min del är det i så fall småsaker. Det verkar ha funnits ett gediget material (dagböcker inte minst), och det används väl, såvitt jag kan bedöma.

63. Home at Seven

Den här brittiska deckaren är mycket tydligt byggd på en pjäs, för det är få personer och få miljöer, men för en gångs skull blir resultatet faktiskt riktigt bra. Kanske beror det på utgångspunkten, som är mycket tacksam. Det handlar om banktjänstemannen David Preston som kommer hem från jobbet en vanlig dag, förutom att hans fru påstår att han inte alls kom hem dagen innan och har varit borta en hel natt och en hel dag. Själv minns han ingenting av det, utan tror att allt är som vanligt, tills han får se dagens tidning med datum och måste inse att han har en minneslucka på ett dygn. Det tillstöter sedan komplikationen att det har begåtts ett mord i grannskapet. Som åskådare är man länge osäker på om den sympatiske Preston ska visa sig vara inblandad i det eller inte, men det verkliga mysteriet är egentligen hans minneslucka. Bra skådespelare i huvudrollerna lyfter något som annars hade kunnat bli bara en bagatell.

61. Lantisar

En tunn historia är det här, och man ser ganska tidigt vart den är på väg. Det handlar om Madde som får anledning att åka och hälsa på sin pappa som bor kvar på landet där hon har vuxit upp. Själv bor hon i Stockholm och arbetar med något odefinierat kontorsrelaterat - kommunikation, reklam? - och lever livets glada dagar. Landet har hon lämnat bakom sig. Men man ser som sagt vart det är på väg, och man behöver nog inte ens ha sett Änglagård för att begripa.

60. Mystery Junction

Det är något visst med tågdeckare, och när det dessutom är vinter så att ett snöoväder gör att ett antal passagerare blir strandade på en station, då är atmosfären inte att klaga på. Innan dess har någon troligen blivit avkastad från tåget, där det finns en fånge som ska transporteras till rättegång, en polis som är handbojad ihop med honom, en deckarförfattare och en deckarläsande äldre dam - bland andra. Det här är inte en storfilm, men i sitt begränsade format fungerar den riktigt bra.

59. Gullivers resor

Världens andra animerade långfilm i färg är detta, två år efter Snövit. Den lever högt på elementet med jätten som kommer till lilleputtarnas land, som onekligen gör sig bra i animation. Förutom lite sånger är det också ett minikrig mot Blefuscu, grannlandet vars prins ska gifta sig med lilleputtprinsessan Gloria. Mest notabelt är kanske att rösten till den lilleputt som hittar Gulliver och spelar en ganska stor roll även senare görs av Pinto Colvig, som förutom ett par dvärgar i Snövit också hördes i roller som Långben, Pluto och den störiga djungelfågeln vi ser på julafton.

57. Den bästa sommaren

Den här filmen har jag faktiskt inte sett tidigare, och blev därför överraskad över hur oerhört tunn intrigen är. Det handlar egentligen bara om att två sommarbarn kommer och bor hos begravningsentreprenören Yngve i Molkom (Kjell Bergqvist, förstås), och att de försöker få ihop honom med den lärarinna som har hand om deras läsning över sommaren. Det borde inte räcka till en hel långfilm, men tack vare skådespelarinsatserna gör det faktiskt det. I småroller syns Brasse Brännström och Ann Petrén, men man ska verkligen inte glömma barnskådespelarna Anastasios Soulis och Rebecca Scheja, som ju var och en på sitt håll har gått vidare till nya stordåd.

55. En kille och en tjej

Jag hade hoppats på mer av den här komedin, men den har inte åldrats väl. Vad det egentligen går ut på, utöver att två personer ska få ihop det, förstår jag inte alls. Det är synd när det är ett antal medverkande som annars har gjort fina insatser i olika sammanhang, inte minst Brasse Brännström (i förtexterna kallad Lasse). I småroller syns Magnus Härenstam (men de båda är inte i närheten av att vara något radarpar), Claire Wikholm och Börje Ahlstedt. Bäst karaktäriseras nog filmen av att nästan hela känns som en inledning och att man undrar när det ska börja hända saker.

54. I lagens namn

För att vara en åttiotalsdeckare har den här filmen åldrats ganska väl, men en anledning är att den bör ha varit stereotyp redan när den gjordes. Den bygger på en bok av Leif G W Persson, som jag inte har läst (ännu), och som huvudperson återfinns hans kriminalinspektör Jarnebring, känd också från tidigare filmer, som alltid spelad av Sven Wollter. Han gör det han ska, men det är inte en av hans större föreställningar. Bland övriga skådespelare finns ett antal som senare har blivit mer kända än de var då, till exempel Stefan Sauk som ledare för en grupp poliser med fritt förhållningssätt till lagar och regler, Johan Ulveson som häktesvakt och Ann Petrén som gatuprostituerad. Till de som var stora redan då hör Anita Wall, Rolf Skoglund och inte minst Ernst Günther som polischef med hund under armen. Man kan absolut se detta som en nostalgitripp.

53. Blå lyktan

Det tar oförsvarligt lång tid innan det börjar bli spännande i den här londonska polisdeckaren. Först undrar jag om det är en dokumentär, när det är speakerröst och kriminalstatistik från de svåra åren efter kriget med ransonering och splittrade hem och jag vet inte allt. Sedan handlar det om en erfaren polis och en alldeles nybakad som ska lära sig yrket, men så händer något som stäcker dessa planer. Därifrån är det bättre tempo och mer intrig, men det räcker inte, tyvärr.

50. Pettersson & Bendel

Det var något av en överraskning att den här filmen finns tillgänglig, för den har inte bästa rykte numera. Historien om svensken Pettersson och juden Bendel som slår sig ihop och gör affärer innehåller de flesta av tidens antisemitiska stereotyper, och de har inte åldrats väl. I kontrast till den nya versionen som jag såg för ett par månader sedan är den här dessutom mindre komisk och mer av moralitet.

Till det man trots allt kan njuta av hör tidsbilderna av Stockholm för nära nittio år sedan, och så medverkar Isa Quensel:

 

som idag torde vara ihågkommen i första hand för medverkan i TV-sketchen där hon tillsammans med Monica Nielsen och Jan Malmsjö i blommig badrock äter tårta på en tvättinrättning.

49. Gäst hos verkligheten

Även om jag inte hade väntat mig en komedi var den här filmen för depressiv för min smak. Det händer för lite och när det händer något handlar det om döden, kan man väl sammanfatta det som. Det enda roliga är att en ung Lena Nyman är med och spelar huvudpersonens syster. Som föräldrar syns Sif Ruud och John Elfström, och speciellt den senare har jag svårt med, eftersom han för mig bara är Åsa-Nisse. Här har han dessutom samma dialekt. Brita Öberg, som spelade Eulalia i ett antal Åsa-Nisse-filmer är förresten mormor här.

46. From Iceland to EDEN

Veckans film handlar om två ungdomar i Reykjavík, som blir narkotikahandlare utan att det var meningen, och nästan utan att de själva förstår hur det går till. Det är ingen uppbygglig miljö, och historien är aningen experimentellt berättad, men jag ser ju det här för att öva på isländskan. Det får man göra, men man kan också konstatera att det moderna talspråket inte är så totalt utan lånord som man kan tro. 

43. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Den här filmen har nu sjutton år på nacken, vilket kanske mest märks på att huvudrollsinnehavaren Anton Lundqvist har vuxit till sig en del sedan dess. Detsamma torde gälla Jesper Adefelt som spelar hans kompis, men honom har jag sett mindre av. De gör ett imponerande jobb, eftersom de medverkar i nästan varje scen. Jonas Karlsson är förstås inte heller dålig. Filmen däremot, den är inte så bra som jag minns den. Den förlitar sig mycket på de somriga miljön, men det är faktiskt ett mysterium som står i centrum. Det blir inte så väl hanterat som i boken, men så är det ju ofta.

41. Lågor i dunklet

Det är några av landets främsta skådespelare som har huvudrollerna i den här thrillern från 1942, Edvin Adolphson, Inga Tidblad och Stig Järrel. Den senare spelar förresten latinlektor i en förstudie till Caligula i Hets, men här liknar han mest Nero - eller i alla fall föreställningen om Nero som pyroman:

Han är riktigt bra som psykopat, och de andra gör vad de ska i sina roller, om än kanske lite teatraliskt, som tiden bjöd. Regissören Hasse Ekman var ung nog att kunna spela gymnasist och har en mycket snygg tröja, som man gärna hade sett i färg:

För att vara en åttio år gammal film är den faktiskt mycket sevärd.

40. Sju hertigar

Knappast någon annanstans än i England hade man varit intresserad av att göra den här filmen. En ung man är dödsdömd och sitter i sin cell och skriver memoarer, som vi under stora delar av filmen får höra som voice over. Bakgrunden är att hans mor har blivit förskjuten från sin aristokratiska släkt på grund av ett äktenskap av olämpligt slag (i alla fall i släktens ögon), och han har hämnats på dem, dels därför, dels för att själv kunna bli hertig, fast det står nio kandidater mellan honom och den nuvarande titelinnehavaren. De behöver alltså röjas ur vägen. Alec Guinness spelar alla nio rollerna, varav en kvinna, och gör det med bravur. Det är män i olika positioner och åldrar och inte en enda gång förväxlar man någon av dem. Hans insats är behållningen; intrigen i övrigt är inte så lysande.

38. Snälla kriminella

Det här är inte årets bästa film, men den duger som underhållning för stunden. På kriminalkomediers vis är det ett par oskyldiga som råkar in i något som gör att de jagas både av polis och kriminella, och så har de sina egna anledningar att försöka skaffa pengar på ett inte helt lagligt sätt. Det blir ibland ganska roligt, inte bara när Johan Glans är med och spelar sig själv, men så är det också en samling skådespelare med mestadels humoristiska alster på sina tidigare CV.

34. The Ghost of St. Michael's

Det här är en förhållandevis tramsig historia om en inkompetent lärare på en internatskola som har tvingats evakueras till ett slott på Isle of Skye, där det spökar. När sedan rektorer börjar dö, den ena efter den andra, får han tillsammans med en kollega och en försigkommen elev försöka reda ut vad som har hänt. Det är högre tempo än det brukar vara i fyrtiotalskomedier, men skämten är sällan annat än platta.

Textaren har haft det svårt med ordvitsarna, men de har ändå klarats av hyggligt. I övrigt är det sorgligt att se hur någon tycker det är en bra översättning att eleverna säger "du" till lärarna (men gärna också "sir" i samma mening), och inte använder "man" utan "en", som man gör i vissa kretsar numera. Men knappast då.