21. The Odyssey

Sommarens storfilm ska tydligen heta The Odyssey även på svenska, och skådespelarna talar amerikansk engelska, även de som privat är britter. Jag hör inte till dem som är upprörda för att inte hela filmen är grekisk vad gäller skådespelare, inspelningsplatser och dialog, men i varje fall titeln har ju en etablerad svensk form sedan länge, emedan filmen ju som bekant bygger på ett litterärt verk.

Det hela tar tre timmar så när som på sju minuter. Det är inte många filmer som håller för det, och inte den här heller. Tyvärr är det bestående intrycket just längden, inte så mycket innehållet. En del episoder har de lyckats bra med, särskilt som man numera kan datoranimera hur Kirke förvandlar Odysseus män till grisar eller hur cyklopen Polyfemos får en glödgad stör i sitt enda öga. Men det är för långt mellan dem, som sagt.

10. Svenska revyn

Henrik Dorsin verkar ha samlat sin favoritensemble från Scalarevyn omkring sig på nytt i den här föreställningen; det är i alla fall Johan Ulveson och Vanna Rosenberg som assisterar honom tillsammans med ett antal ytterligare medverkande. Man får det man väntar sig i sammanhanget, nämligen kupletter och sketcher, lite imitationer och lite monologer. Frågan är om det görs revy av den här sorten någon annanstans, och görs det är det knappast av den här klassen. Det mesta är roligt, en del är roligare än så. Gissningsvis kommer den på TV om ett tag för alla som inte haft tillfälle att se den på scen, eller som jag nu gjorde, på biograf (textad repris, men ändå).

93. Mästaren och Margarita

Michail Bulgakovs roman med samma namn är förstås förlaga till den här filmen, men den innehåller såvitt jag förstår också delar som inte återfinns i boken. (Jag läste den våren 1993, så det må vara ursäktat om jag inte minns den i detalj.) Liksom boken på sin tid ‒ den publicerades postumt och till en början i starkt beskuret skick ‒ har filmen väckt irritation hos de styrande i Moskva.

Den går knappast att beskriva eller sammanfatta på något sätt som gör helheten rättvisa. Det finns en realistisk historia som utspelar sig i 1930-talets Moskva, där en författare har skrivit en pjäs med titeln Pilatus, som först ska sättas upp men sedan tas bort från repertoaren. Vidare finns det en historia från 30-talets (alltså inte 1930-talets) Judéen om den verklige Pontius Pilatus, och så en historia med starka inslag av magi, vilken utspelar sig i någon oprecis modern tid. Allt detta, inte minst den talande, rökande och agerande katten Behemot, är möjligt tack vare modern teknik, och om inte annat är det en väldigt snygg film med mycket att titta på. Trots att det tar två och en halv timme är mitt intryck att det blir trångt om utrymmet när mycket ska få plats, och det är alls ingen lätt film att ta till sig. Ändå tror jag den går att se med behållning utan att man måste förstå varje detalj och varje nivå i berättelsen.

81. Downton Abbey: The Grand Finale

Det har flödat över i flödena de senaste veckorna med inslag av typen "två eller tre skådespelare från Downton Abbey gästar brittisk morgon-TV", vilket förstås beror på att denna tredje film hade premiär idag. På frågan om det är sorgligt att det nu är slut har många svarat att de har blivit så vana att ta farväl efter först en TV-serie, sedan efter första filmen och möjligen också den andra, att de inte riktigt vet. Utan att säga för mycket tror jag ändå att det här faktiskt är det sista vi får se av Downton Abbey i den här formen. Det har spekulerats om någon form av prequel, men då är det rimligen inte de här skådespelarna som blir aktuella.

Det är, ungefär som i de två tidigare filmerna, inte för intrigen man ser detta. Snarare är den tunnare än vad som hade accepterats i något annat storfilmssammanhang, men det gör inte något när man kompenseras som här. Om man ändå ska säga vad det handlar om kan det sammanfattas som brytningstid. Många i den nu äldsta generationen, både bland aristokratin och tjänstefolket, är mogna att dra sig tillbaka, och många i den yngre är mogna att ta över, hur konstigt de äldre än tycker att det är.

De allra flesta skådespelare man önskar sig är med den här gången också. Maggie Smith har förstås giltigt förfall men nämns ett antal gånger och övervakar händelserna från ett porträtt i olja. Alla som är med får något litet att göra, också det som vanligt, och det om något är väl även den här filmens svaghet. Det blir svårt att få ihop en bra helhet med så disparata ingredienser som morbror Harolds ekonomiska problem, lady Marys skilsmässa och cousin Isobels ordförandeskap för Yorkshires lantbruksmässa, andra, mindre inslag att förtiga.

Det har ju ofta förekommit gäster på Downton Abbey från den verkliga världen, både kungligheter och andra celebriteter. Den här gången är det Noël Coward, ännu i början av sin karriär som estradör och pjäsförfattare, men tillräckligt känd för att det ska bli ett evenemang av att han kommer. En god idé hade varit att läsa på lite om honom och hans livsverk i förväg, för jag tror att en del anspelningar gick över huvudet på mig.

Jag gissar att de allra flesta fans är nöjda, och möjligen är de också nöjda med att det slutar här. Skådespelarna kommer gissningsvis att få nya uppdrag, och Julian Fellowes kan skriva sin prequel, om han inte föredrar något av sina andra projekt.

44. När ljuset bryts

Det har blivit glest mellan biobesöken på senare år, men nu har Kino i Lund öppnat efter renovering med två nya salonger i det mindre formatet. Idag var vi fyra personer i en salong med arton platser som såg denna isländska prisbelönta och festivalvisade film.

Den har ett intressant dilemma som utgångspunkt. Huvudpersonen Una har något slags relation med Diddi, som egentligen har ett distansförhållande med Klara. Nu har han bestämt sig för att åka hem och träffa henne och göra slut, så Una och han kan vara ihop på riktigt. Och så dör han på vägen. Dessutom sker det i en stor olycka i en vägtunnel, så det är många andra som också har förolyckats och därmed många andra som sörjer och söker svar på vad som har hänt. Una kan förstås inte spela sörjande flickvän, när det finns en annan i den rollen, utan hon får hantera det hela tillsammans med Diddis och hennes andra vänner.

Det är långsamt och ofta inte särskilt pratsamt, men klarar man av att vänja sig vid det är det här en sevärd och välspelad film. För min del fanns det två små bonusar, för en av vännerna spelas av Gunnar Hrafn Kristjánsson, som annars förekommer i de isländska barnnyheterna på RÙV, som jag ser ibland för att öva språket, och en annan spelas av Ágúst Wigum, som jag nyss har sett i TV-serien om Vigdís Finnbogadóttir, där han spelade hennes bror.

24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

70. Downton Abbey: En ny era

Den tilltänkta publiken för den här filmen är förstås alla vi som har sett och uppskattat TV-serien och den förra filmen. Vi vill ha en mysig återträff med karaktärerna, och att de får göra trevliga saker i fina miljöer som vi kan titta på. Ungefär så blir det också. 

Utgångspunkten för intrigen är att änkegrevinnan, alive and kicking, visar sig äga en villa på Rivieran. Hon fick den som ung i gåva av en beundrare, men har inte ägnat den en tanke eller ett ord, eftersom hon inte riktigt trodde att han menade allvar. Nu har beundraren dött och hans änka, son och advokat upptäcker att villan tillhör en för dem helt okänd engelsk kvinna. De flesta i rolllistan får därmed anledning att klä sig i ljusa kostymer respektive klänningar och ta kanalbåt och Blå tåget till sydligare nejder. Samtidigt passar man på att hyra ut Downton till en filminspelning, just i skiftet mellan stum- och ljudfilm. Resten av rolllistan får stanna hemma och serv(er)a filmteamet.

Det är alltså trivsamt och snyggt att titta på. Men på Downtons vanliga vis är det knappast subtilt. Alla gör det man väntar sig av dem, och de planteringar som förekommer tidigt i filmen är sådana att knappast någon kan missa dem och inse vad som ska komma. Det gör ändå ingenting, för det här är inte en film man ser för att få veta hur det går.

Projektet med en långfilm i veckan tog ett ofrivilligt uppehåll i en månad, men nu är det på banan igen och kan förhoppningsvis också komma ikapp innan året är slut.

26. Lamm

Någon enstaka gång får man inse att det är för svårt att skriva om ett konstnärligt verk utan att avslöja handlingen. Den som vill se filmen utan förhandsinformation - v m k ospoilrad - bör alltså sluta läsa.

Det handlar om ett par, María och Ingvar, som bor avsides på Island och föder upp får. En dag föds det en hybrid, ett människobarn med huvud och högerarm som ett får (eller snarare ett lamm, förstås). De tar hand om det som vore det deras eget barn. Efter ett tag kommer mannens bror dit och har en realistisk syn på saken, men så småningom accepterar han också barnet, som får namnet Ada. Det visar sig också att paret tidigare har förlorat en dotter med det namnet.

Det är högst obehagligt och mycket underligt, när det svävar mellan verklighet och fantasi. Jag är inte säker på att man måste tolka handlingen så att detta hybridbarn finns på riktigt, men det skulle vara intressant att diskutera med någon. På ett imponerande sätt blir det ändå en bra film. Tempot är långsamt och replikerna få - inte heller det drag som brukar göra att jag uppskattar en film. Det förekommer egentligen bara tre skådespelare (och så Ada, hur de nu har lyckats med henne). De gör ett utmärkt jobb alla tre, men kanske mest Noomi Rapace som María.

19. Döden på Nilen

Det kändes närmast exotiskt att idag efter två år av pandemiska restriktioner åter gå på biograf. För min del var det senast strax före jul 2019.

Kenneth Branagh kom 2017 med en nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen, och som jag minns den kom han undan med hedern i behåll. Det gör han här också, men möjligen är den här filmen något svagare. Branagh gör som Peter Ustinov, som egentligen inte heller var rätt typ för att spela Hercule Poirot, nämligen gör rollen till sin egen genom att låta några särdrag vara kvar och förstärkas. Här är det brytningen, symmetrimanin och inte minst mustaschen. Ingen film- eller TV-Poirot har väl haft en mer magnifik överläppsprydnad än Branagh, som bär någon sorts dubbelvariant av cykelstyre som det är omöjligt att ta blicken från. Här får man som bonus en inledande backstory till dess tillkomst.

Intrigen i den bok som ligger till grund för den här filmen och en tidigare film, som var Ustinovs första framträdande som Poirot, är en av Agatha Christies allra bästa. Men som många av hennes bästa gåtor - Orientexpressen hör också dit - bygger den egentligen på en verkligt avgörande faktor, som är så otrolig att man inte kan tänka sig möjligheten. Här är inte platsen att avslöja den, men den har tagits tillvara i den här versionen, även om någon mindre detalj i anslutning till den har ändrats, tror jag. Scener har flyttats från Egypten till London, och en del har strukits, men det fungerar ovanligt bra.

Sedan är det också en del annat som på modernt manér har ändrats. Rolllistan innehåller de viktigaste personerna, men en äldre onkel har blivit en kusin, och överste Race, som assisterar Poirot i utredningen är borta. I någon mån har han ersatts av den unge monsieur Bouc, brorson till järnvägsdirektören från Orientexpressen, som förekom i den förra filmen. Här har han också sällskap av sin mor, som får fylla vissa funktioner som andra har i boken. Från Ustinov-filmen minns jag med glädje det grälande paret mrs Van Schuyler och sköterskan-sällskapsdamen Bowers, superbt spelade av Bette Davis och Maggie Smith. Här är det komikerparet Jennifer Saunders och Dawn French som kreerar rollerna, och det behöver väl inte sägas att det är de som är den här filmens comic reliefs. Det hade annars kunnat få vara lite mer humor i den här, faktiskt.

En annan minnesvärd dam från bok och tidigare film, författarinnan Salome Otterbourne, härligt överspelad av Angela Lansbury för 44 år sedan, är tyvärr bortslarvad i den här versionen. Hon har skrivits om till en svart bluessångerska, och det kunde kanske fungerat, om det inte vore så otänkbart att en svart kvinna med detta yrke skulle resa på kryssningsbåt på Nilen med ett brittiskt överklasssällskap på trettiotalet. Hennes dotter har av oklar anledning blivit hennes brorsdotter, men fungerar bättre i sin roll, eftersom det faktiskt berörs hur hon skulle kunna ha en viss relation.

Men som helhet är det alltså en film som försvarar sin tillkomst. Nu har jag inte lyckats hitta några uppgifter om det planeras fler Christie-filmatiseringar från Branagh et consortes. Den förra slutade ju med en ganska tydlig syftning på den här, men icke så med denna.