24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

11. Skolflickorna slår till igen

Denna uppföljare till första filmen om flickskolan Saint Trinian's är inte mindre galen. Ordinarie rektor - Alastair Sim i damkläder, som vi minns - tvingas till semester - det vill säga en vistelse på kvinnofängelset Holloway - och i väntan på ny rektor sätts militären in för att hålla ordning. När nya rektorn anländer från Australien - det är bara där man kan hitta någon som inte nåtts av skolans rykte - spärrar eleverna in henne på vinden och låter en juveltjuv - manlig, förstås - spela rollen av rektor, för ingen vet ju hur hon egentligen ser ut. Tilltaget underlättas av att han har en dotter som är elev på skolan, och att han har sina egna anledningar att vilja vara rektor ett tag. Skolan har nämligen - genom fusk, vad annars - vunnit en uppsatstävling där det priset är att få resa runt på kontinenten i någon sorts vänortsutbyte. Flickorna är mest intresserade av en italiensk prins, som är intresserad av att gifta sig med en engelska. Till detta kommer en kvinnlig polis som är förlovad med en manlig dito, men nu skickas med på resan som tolk för att bevaka juvelerna och kunna inhösta belöningen så de kan gifta sig. Och bussen körs av en avdankad "kapten", spelad av Terry-Thomas. Han spelar ju alltid samma roll, överklassfjanten med tweedkavaj och cigarrettmunstycke, talande en engelska som ingen annan efter Bertie Wooster, men i den här filmen är han avgjort bäst. Det märks om inte annat när han kommer in i handlingen strax före mitten. Det är inte sofistikerad humor, men precis som med Wodehouse krävs det en del planering för att få alla trådarna att gå ihop på slutet, och det gör de faktiskt. Alla som förtjänar att få varandra får det, som i vilken friluftsteaterfars som helst.

56. Eurotrip

Ibland behöver man se något riktigt tramsigt för att vädra ur hjärnan, men varför Netflix nu i år föreslog den här filmen från 2004 vet jag inte. Den befinner sig i den stolta traditionen av Porky's och liknande filmer som sällan låter skämten utspela sig ovanför midjan, om det inte handlar om hur man lurar av en tjej hennes BH i poolen. Scott och hans kompis Cooper får anledning att resa till Europa för att söka upp en tysk brevvän, som mot förmodan visat sig inte vara en kille. På vägen stiftar de bekantskap med sådana europeiska fröjder som ett franskt nudistläger och en nederländsk sexklubb, för att bara nämna något. Det är verkligen inte humor på hög nivå, och vill man se något roligt finns det mycket som har mer finess.

29. Murder Mystery

Det här visade sig vara en kriminalkomedi som var bra i både kriminaldelen och komedidelen. Adam Sandler spelar Nick, som är polis i New York, men inte en särskilt duktig sådan, och Jennifer Aniston spelar hans fru Audrey, som är frisör, men mest intresserad av att läsa deckare. Fast de har varit gifta i femton år har de ännu inte varit på bröllopsresa, men genom vissa förvecklingar kommer de iväg till Europa, och träffar på vägen en engelsk viscount som bjuder med dem till sin onkels lyxjakt i Medelhavet. I denna slutna miljö med ett begränsat antal närvarande personer - alla med motiv - mördas det så ganska omgående. Det amerikanska paret tar på sig uppgiften att reda ut vad som har hänt, inte minst för att inte själva åka dit.

Det är förstås en alldeles orealistisk historia, men gjord med gott humör och stor kärlek till deckargenren. Upplägget gör också att den amerikanska publiken kan få se exotiska europeiska miljöer; efter angöring i Monaco utspelar sig en del av handlingen vid Comosjön, Lago di Como, eller Lake Como som den heter på textremsan. Den europeiska publiken kan ha roligt åt amerikanerna som inte har vett att klä sig ordentligt eller uppföra sig ordentligt eller prata ordentligt. Ibland önskar man sig inte budskap eller intressanta kameravinklar, utan bara underhållning, och då är det bra att det finns sådana filmer också. Gåtans lösning hänger dessutom ihop, tror jag bestämt.