134. Gruppen

Det som lockade mig till den här filmen var dels att den är fransk - jag tycker att jag ser alldeles för lite film på andra språk än svenska och engelska, varom mera nedan - dels att den utspelar sig inom ramen för en skrivarkurs, en miljö som jag har en viss erfarenhet av. Miljön är ändå inte huvudsaken här, även om den utnyttjas. Kursen är någon sorts projekt för ungdomar som ska sysselsättas på sommaren, så alla de sju deltagarna är inte så frivilliga som man är van vid att kursdeltagare annars är. En av dem, Antoine, är dessutom ganska provokativ i diskussionerna, så att det rätt fort inte längre blir är trevligt. Och med blandat etniskt ursprung i gruppen finns det saker att provocera med och bli provocerad av. Sedan utvecklas det här till en historia som inte har så mycket med kollektivt skrivande att göra, men det blir bra ändå. Det är också mycket franskt, inte minst uppfyller det min fördom att de pratar så oerhört mycket hela tiden.

Eftersom det här av allt att döma blir årets sista långfilm är det dags att summera projektet med en långfilm i veckan under 2021. Det har alltså gått - jag har sett 52 filmer, men påfallande ofta söndag kväll, får jag erkänna. Hur det blir 2022 lovar jag inte ännu.

Den som roas av statistik kan se att de fördelas enligt följande på vilket medium jag använt för att se dem:

SVT Play: 21
Netflix: 14
DVD: 6
Cineasterna: 5
TV4 Play: 4
YouTube: 2

och enligt följande vad gäller språk (två av de svenska är dubbade tecknade filmer):

Engelska: 22
Svenska: 20
Isländska: 5
Tyska: 3
Danska: 1
Franska: 1

133. The Party

I en tid när filmer allt oftare är över två timmar långa och består av datoranimerade effekter är det välgörande att se något helt annat. Fast den här engelska filmen gjordes 2017 är den bara en timme och åtta minuter lång och dessutom svartvit. Allt utspelar sig i ett och samma hem - något lite på en terrass utanför - och det medverkar sju skådespelare, varken mer eller mindre. Och ändå känns det inte som en filmad teaterpjäs, som sådana produktioner annars har en tendens att göra.

Det handlar från början om Janet, som har blivit utnämnd till skugghälsominister, det vill säga oppositionspartiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor. För att fira det har hon bjudit hem några vänner till sig och sin man Bill. Det är ett samkönat kvinnligt par med viss åldersskillnad, ett jämnårigt par, där mannen spelas av tyskspråkige schweizaren Bruno Ganz och är någon sorts healer/livscoach, och så ett yngre par, där bara mannen dyker upp - kvinnan ska komma senare. Och sedan kommer det loss med avslöjanden och mörklägganden, gräl och försoningar. Det kunde vara outhärdligt, men är underligt nog snarast en svart komedi, och riktigt sevärt. Till det bidrar inte minst Kristin Scott Thomas och Timothy Spall som Janet och Bill, men alla sju medverkande gör bra ifrån sig.

129. Skolflickor är vi allihopa

Humorn i den här femtiotalskomedin är inte högbrynt. I en dubbelroll briljerar Alistair Sim, som ju börjar bli stamgäst i den här bloggen. Han spelar en flickskolerektor och hennes (sic) bror, som är bookmaker, pikant nog. Rektorn har originella idéer om hur man ska sköta en skola, vilket gör att lärarna inte får sin lön och eleverna mest består av ligister. En sultan från ett fiktivt land skickar sin dotter dit, och kanske kan det bli räddningen. Efter ett tag är det inte utan att man sympatiserar med den tjänsteman från utbildningsdepartementet som sänds ut för att reda upp röran. Men det är ganska roligt om man bara tar det för vad det är, oförarglig underhållning. Det finns ett antal filmer till om Saint Trinian's, och konceptet har till och med dammats av på 2000-talet.

Tyvärr är filmen på Netflix försedd med en undermålig textning, inte minst vad gäller valet av tilltalspronomen.

125. Lyrro - ut & invandrarna

Om man har sett TV-serien Lorry och dess uppföljarfilm Yrrol lär man känna igen sig också i den här filmen. Den har samma upplägg som Yrrol i att vara mycket löst sammansatt av ett antal sketcher med delvis återkommande personer. Det är också gott om blinkningar till de nu klassiska karaktärerna i serien och filmen. Särskilt Yrrol är ju numera ett ymnighetshorn av citat att ösa ur, och det gör man här. Originalskådespelarna Peter Dalle, Johan Ulveson, Claes Månsson och Suzanne Reuter har kompletterats med bland andra Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El Refai, som alla gör fullgoda insatser i sina flerfaldiga roller. Riktigt så roligt som i Yrrol blir det inte, men det duger utmärkt som en stunds opretentiös underhållning.

122. Brott i sol

Med den här filmen förhåller det sig så att den bygger på en pjäs, som också kom ut som bok. De båda är skrivna av Staffan Tjerneld, men han verkar i övrigt inte ha varit inblandad i filmens manus, där dock två gamla bekanta dyker upp:



Loulou Forsell skrev tre deckare som jag har både läst och uppskattat, och Göran Gentele regisserade den helgalna Miss and Mrs Sweden, förutom att han var mycket seriös operachef och annat.

I rollerna syns i huvudsak ett antal då unga stjärnor, eftersom det handlar om ett sällskap relativt unga människor, förutom tjänstefolket då, som spelas av Elsa Ebbesen (annars var det ju oftare hennes syster Dagmar som spelade hembiträden) och Wiktor "Kulörten" Andersson, som här gör en mycket större roll än han brukar, även om den är ganska liten.

 

Flera av de unga gjorde fina karriärer på scen, film och TV. Känner man igen Birger Malmsten är det kanske från Goda grannar, där han spelade hyreshusets ägare Bror Öster. Gunnel Broström gjorde sig väl inte i första hand känd som komedienn, men här är hon mycket rolig som femme fatale. Jan Molander förväntas vara lika rolig, men blir aningen tillkämpad som arketypisk fjant. Annars är det inte en komedi, vilket märks om inte annat på att varken Thor Modéen eller Julia Cæsar är med.

Det här är en film som på både gott och ont är en filmad pjäs. Det allra mesta utspelar sig hemma hos Harry Werner, dels i en återblick på händelser sex år tidigare, dels i nutid. Han tituleras "kandidaten", men riktigt vad han gör framgår inte, och inte heller hur han har råd att hålla sig med stor villa i skärgården, där det verkar som om tjänstefolket har hållit ställningarna medan han har varit på "dårhus" - hans eget uttryck. Händelserna som ledde till den vistelsen innefattar ett mystiskt dödsfall, som nu aktualiseras på nytt, och därmed inte blir mindre mystiskt. Det har alla kännetecken för en pusseldeckare med en begränsad grupp misstänkta där alla har motiv och tillfälle. Det enda kruxet är väl att vi inte får reda på det vi skulle behöva för att lösa mysteriet förrän mycket sent i intrigen. Men man ser nog inte den här filmen idag för dess briljanta intrig utan för den superba tidsfärgen.

120. Bulldog Drummond at Bay

Bulldog Drummond var huvudperson i ett antal böcker och filmer, någon sorts gentlemannadetektiv i den hårdkokta skolan, vad det verkar. Dialogen är ständigt snärtig och ska nog vara rolig, men efter ganska kort tid känns den som ett påfrestande manér. Filmstudion har nog gjort sitt bästa, men det märks att det inte har kostats på så många utomhusscener. Bäst är tidsfärgen hos intrigen, en spionhistoria om en uppfinning, vars ritningar ska komma i rätta händer. Det låter som när Fem-gänget ska avvärja en attack mot farbror Quentin och hans hemliga handlingar, men det här är trots allt en vuxen historia om vuxna människor.

118. Ulv i fårakläder

Hur man har tänkt vad gäller den svenska titeln som översättning förstår jag inte riktigt, men originaltiteln syftar på ett hotell vid engelska kusten där en del av handlingen utspelar sig. Ulven ska väl vara huvudrollsinnehavaren, urmakaren och yrkesmördaren Harry Hawkins, spelad av Alastair Sim, som jag såg som poliskommissarien i Det är från polisen tidigare i höstas. Han har ett sätt att kombinera farbroderlig vänlighet med ondska som blir både komiskt och sataniskt, närmast perfekt för en svart komedi som detta måste kallas.

Handlingen är möjligen i tunnaste laget, men går ut på att Hawkins har åtagit sig att medelst en bomb ta livet av en sir Gregory, vars egentliga position jag inte blir helt klar över, men han finns i ett sammanhang där en stab skrivmaskinsflickor knattrar på, av vilka en ska följa med honom inkognito till The Green Man. Hinder på vägen är ett lik - som vaknar till - och ett förlovat par som blir störda av en dammsugarförsäljare. På hotellet blir det spring i dörrar som på den bästa friluftsteater. För att vara en sextiofem år gammal film är det oväntat högt tempo och oväntat rolig humor. Att de medverkande lämnar ett antal lösa trådar efter sig får man försöka överse med.

116. Mänskligt villebråd

Efter ett skeppsbrott kommer en ung upptäcktsresande till en underlig ö, där en rysk greve har installerat sig i ett gammalt slott, och verkar kusligt van vid att ta emot folk som har hamnat där av denna anledning. Det visar sig att han har sina egna anledningar att vara gästfri, och de är inte trevliga alls. Kanske har tiden gått ifrån den här sortens film, men just denna går att se som kuriosum. Filmen bygger förresten på en novell, som ingick i en antologi som jag läste för några år sedan.

113. Death at Broadcasting House

En filmdeckare från 1934 skulle kunna vara onjutbar idag. Den här är för långsam med dagens mått mätt, men om man kan överse med det och se till fördelarna är den faktiskt njutbar. Det handlar om ett mord som begås på BBC under pågående direktsändning. En stor del av behållningen är därför att få se hur det gjordes radio på den tiden. Det som hela intrigen bygger på är att radioteatern sänder direkt, med aktörerna närvarande i studion - eller rättare sagt i olika studior beroende på vilken insats de ska göra och när. Föreställningen tas upp på den alldeles nya uppfinningen stålband, för att kunna radieras i efterhand till Imperiet. (I en särskild studio står det ett par tekniker och förser föreställningen med ljudeffekter, såsom skriande måsar och plaskande vatten.) Det hela är charmigt, inte minst dialogen som är rappare än jag hade förväntat mig, och som omgående och effektivt etablerar konfliktlinjerna. Någon karaktär är för mycket comic relief, men var säkert rolig när det begav sig. Utredningen och upplösningen är som i vilken pusseldeckare som helst från tiden, det vill säga helt orealistisk, men ändå fullt logisk inom genrens ramar.

111. Brott i Paradiset

Folke Mellvig är nog mest ihågkommen för filmerna om privatdetektiven kapten Hillman, de där som alla har en färg i titeln. Mellan dem stack han in den här, där Karl-Arne Holmsten också medverkar. Han är ingenjör här och inte privatdetektiv, men han deltar ändå i lösandet av den ganska röriga gåtan. De som mest löser den, eller vad man ska säga att de gör, är Harriet Andersson i rollen som ung journalistpraktikant, och Gunnar Björnstrand i rollen som garvad kriminalreporter som har fått henne på halsen. Varje gång jag ser Gunnar Björnstrand i något tänker jag att han är oförtjänt bortglömd, i varje fall är han oförtjänt bortglömd som komisk skådespelare. Jag undrar hur mycket han improviserar, men oavsett det har han en fantastisk timing, och han och Harriet Andersson är stundtals oerhört bra tillsammans i en rapp dialog, där hon verkligen inte heller är bortkommen.

Handlingen är omöjligare än vanligt för att vara en svensk femtiotalsdeckare. Allt som kan sammanträffa gör det, men amatördetektiverna drar ändå inte de rätta slutsatserna. Polisen ger amatörerna allt utrymme dessa kan önska sig, så att det mot slutet blir farligt på allvar. Behållningen är som så ofta tidsfärgen, där jag fastnar för Gunnar Björnstrands duffel och vita SAAB 92 eller möjligen 93. I skurkroller syns bland andra Torsten Lilliecrona (före farbror Melker) och Bengt Eklund (som också var med på Saltkråkan, som handlaren Nisse Grankvist). I småroller förekommer också Birgitta Andersson och Inga Gill, båda lätt enfaldiga men närmast oförglömliga.

109. Det var en gång i Tyskland ...

Tyskland strax efter andra världskriget är ingen munter arena, men det lyckas för den här dramakomedin att vara åtminstone delvis komisk. Det handlar om David Bermann, den ende överlevande av sin judiska familj, som före nazitiden hade ett stort textilvaruhus i Frankfurt. Nu finns förstås ingenting av det kvar, mer än själva huset, faktiskt, och David som tillsammans med ett antal judiska vänner planerar att utvandra till USA får börja om från början för att få ihop kapital. Deras metoder för att göra det står för den komiska delen av dramakomedin. Den dramatiska handlar om när den amerikanska ockupationsmakten intresserar sig för David och vad han kan ha haft för sig under kriget som gjort att han har överlevt. Utan att vara en storfilm var det här sevärt, tycker jag.

108. Unga Astrid

I projektet att se en långfilm i veckan måste väl rimligen också ingå att se något som visar sig vara rejält mycket sämre än väntat. Mina förväntningar var ändå måttliga, men anakronistisk dialog och oförklarligt beteende av huvudpersonen gör att detta närmast blir en kalkon. Tyvärr, vill jag tilllägga, för det fanns potential att bli intressant, när det handlar om Astrid Lindgrens ungdomsår, när hon får barn med sin chef på Vimmerby Tidning och måste lämna sonen i fosterhem i Köpenhamn. Men proffskritikerna verkar inte lika griniga som jag, om än inte översvallande positiva.

104. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Det finns en bok som ligger till grund för den här filmen, och på dess omslag står "'Detta är en feel good-komedi - fast på papper.' (Carina Burman, SvD)". Då borde väl filmen som bygger på boken bli det, och visst är det småputtrigt, men inte utan viss svärta. Den kommer av att det delvis utspelar sig under andra världskriget när Guernsey och de andra kanalöarna ockuperades av Tyskland, och nästan det enda som fanns att äta var potatis. Något slumpmässigt formas det ett sällskap som träffas och läser högt och diskuterar litteratur (och äter), och en av medlemmarna kommer i kontakt med en författare från London, när han skriver till henne för att han har råkat komma över en antikvarisk bok som hon har ägt.

Man behöver inte ha sett mycket film för att förstå vilken väg den här historien kommer att ta, men det är heller inte en film som man ser för spänningens skull. Snarare bärs den upp av fina miljöer, en kärlek till litteraturen som gemenskap, och ett antal bra skådespelare, varav inte mindre än fyra känns igen från Downton Abbey.

100. Konstiga huset

Agatha Christie skrev inte bara om Hercule Poirot och miss Marple, utan också en del fristående deckare med huvudpersoner som inte återkom. Den här filmen är baserad på en sådan. Detektiven heter Charles Hayward och har ett förflutet som spion/diplomat, men jag ska låta det vara osagt hur det är i boken. Bakom manuset står Julian Fellowes, på senare år mest uppmärksammad för Downton Abbey, så det finns all anledning att ha höga förväntningar.

Faktiskt tycker jag att detta är bland de bästa Christie-filmatiseringar jag har sett från senare år. Den är vad jag kan bedöma inte så klåfingrig mot boken som en del andra - Den gula hästen, jag tittar på dig - och har en uppsättning skådespelare som inte skäms för sig. Ingen misslyckas med sin prestation, men det är naturligt att i första hand framhålla de stora namnen, Glenn Close som vital (gammel)moster, Gillian Anderson som vinpimplande skådespelerska och Julian Sands som cigarrrökande misslyckad författare. (Max Irons i huvudrollen spelade son till Glenn Close i The Wife, som jag visserligen har sett, men hans roll har jag inte lyckats lägga på minnet.)

Några friheter har man tagit sig med manuset. Handlingen är flyttad till sent femtiotal - boken kom 1949 - och ger därmed tillfälle att ha med rockmusik, kobratelefon och ett omnämnande av Ruth Ellis. Några moment är extra dramatiserade, men till deras fördel, skulle jag säga. Och det är vad gäller tempo och datoranimering alldeles avgjort en modern produkt, som dock hanterar femtiotalsmiljön omsorgsfullt. Det här visade sig vara en positiv överraskning.

98. I dimma dold

Bakom den här filmen finns en bok med samma titel, skriven av Vic Suneson, som också har skrivit filmens manus. Han var i stort sett samtida med Stieg Trenter, som låg bakom förra veckans film, men inte lika framgångsrik, och idag något oförtjänt bortglömd.

Det är en för sin tid, det tidigare femtiotalet, traditionell deckare med ett mord i en överklassmiljö och en förhållandevis intrikat historia, som förstås skulle vara fullständigt otänkbar i verkligheten. Man får se lite av Stockholm med spårvagnar och gatumiljöer som säkert var helt vardagliga då, men idag ger en stark tidsfärg. Det fanns då fyra morgontidningar som kunde ha mordet på löpsedeln, förutom de två som finns kvar idag även Stockholms-Tidningen och Morgon-Tidningen. Och en restaurangmeny som skymtar förbi har kokt gädda med smör och pepparrot, något decennium före Monica Zetterlund. Men allra roligast är att mordet äger rum i ett område med namnet Solsidan.

Listan på de medverkande skäms verkligen inte för sig. Som mordoffer syns Georg Rydeberg, som hans fru Eva Henning och som hans bror Sture Lagerwall. Kommissarie Myrman spelas av Sven Lindberg, tjusig, kompetent och piprökande. I andra bärande roller förekommer Hjördis Petterson, Hugo Björne och Dagmar Ebbesen (naturligtvis som hembiträde - spelade hon någonsin något annat?), och i mindre roller Erik "Bullen" Berglund och Sif Ruud (ovanligt nog som prostituerad). Det får nog sägas vara skådespelarna som lyfter en annars ganska träig historia.

97. Det kom en gäst

Vill man se något subtilt kan man med fördel välja något annat än den här fyrtiotalsdeckaren, som använder ljus och ljud på ett närmast övertydligt sätt för att fästa uppmärksamheten på de detaljer som är viktiga för gåtans lösning. Något paradoxalt lyckas filmen däremot inte så väl med att förklara en del annat, till exempel vem som är vem och hur de hör ihop. Det är den enda film som Stieg Trenter är krediterad manusförfattare till, och jag är benägen att tro att han helt enkelt inte var van vid mediets förutsättningar. Bakom produktionen står Fribergs Filmbyrå, men den är tydligen mycket äldre än Trenters fotograf Harry Friberg från böckerna.

Det utspelar sig på ett säteri under några juldagar, och redan där är det så typiskt det kan bli för genren. Någon främmande dyker upp, någon försvinner och hittas död, någon vet något men håller tyst. Att det trots allt blir sevärt får skrivas på skådespelarnas konto. Här finns sådana storheter som Erik "Bullen" Berglund, Karl-Arne Holmsten och Naima Wifstrand i stora roller som medlemmar av den familj som har bebott säteriet i generationer. Den mystiskt uppdykande författaren spelas av Sture Lagerwall, och som lomhörd kokerska spritsande God Jul på julskinkan syns Julia Cæsar (ingen fyrtiotalsfilm är komplett utan henne). Ett av barnen spelas förresten av Anders Nyström, en av decenniets mest använda barnskådespelare, men senare känd från Hedebyborna, Goda grannar, Saltön med mera.

Mest typiska tidsmarkör måste vara att en av familjemedlemmarna har vistats på "nervhem".

96. Biljett till Burgund

Den svenska titeln är inte en så underlig översättning som det kan verka, om man vet vad filmen handlar om. I stadsdelen Pimlico i London hittar man en underjordisk skatt, inklusive dokument som visar att kvarteret sedan femhundra år tillhör hertigdömet Burgund. Eftersom Burgund inte längre finns tolkas detta som att kvarteret nu är Burgund - och i varje fall inte tillhör Storbritannien. Först är det mest fördelar, eftersom det här utspelar sig åren efter andra världskriget när nästan allt var ransonerat, men det gäller förstås inte i den här lilla enklaven. Ganska snart upptäcker man dock att det inte bara är roligt att vara självständig, när man förväntas sköta sin egen försörjning av allting och inte kan lita på att vattenledningarna från det omgivande London fortsätter att fungera, till exempel.

Det här är på ytan en lättsam komedi i den kontrafaktiska genren. Men med tanke på att den är gjord i slutet av fyrtiotalet är det svårt att inte se den som en samtidskommentar till ransoneringen, till britternas tapperhet under blitzen och kanske mest till Berlinblockaden, som pågick samma år som filmen kom. I en framträdande roll som "premiärminister" i Burgund ses Stanley Holloway, väl mest känd som sopåkaren Alfred Doolittle i My Fair Lady, och i en liten, men minnesvärd roll som historieprofessor medverkar Margaret Rutherford, inte minst känd som miss Marple i några filmer på sextiotalet. För svensk publik är filmen intressant eftersom den lär ha gett Hasse och Tage idén till radio- och senare TV-serien Mosebacke Monarki.

94. Det är från polisen

Det här är en filmatisering av en tydligen mycket berömd pjäs, som också har spelats på svenska scener, och som även har bearbetats för radio och TV. Även om filmen absolut har sina förtjänster märks det att handlingen ursprungligen är avsedd att utspela sig i ett och samma rum under en och samma kväll med ett begränsat antal medverkande. Det intrycket förtas inte av att det förekommer tillbakablickar som visar vad som har hänt tidigare på andra håll.

Handlingen då? Jo, familjen Birling sitter vid middagsbordet en kväll 1912. Där finns fadern, en välbärgad industriidkare, modern, en välgörenhetsdam av viktorianskt slag, sonen, redan lite för berusad, och dottern, kanske den mest skärpta av dem alla, ska det visa sig. Som gäst finns också den unge man som hon förväntas gifta sig med. Plötsligt står det en herre i matsalen och säger att han är poliskommissarie. Mest chockerande verkar till en början vara att han inte har gått in genom stora ingången och blivit invisad av någon ur tjänstefolket, men det blir värre. Han har nämligen med sig budskapet att en ung kvinna har förts till sjukhuset och avlidit där efter att ha druckit rengöringsmedel. Nu är hans uppgift att försöka ta reda på om eller hur de fem familjemedlemmarna kände den unga kvinnan, vilket de förstås tycker är alldeles absurt att någon i deras kretsar skulle göra.

Det sparas inte på effekterna i den här filmen. Kommissariens entré ackompanjeras av synnerligen olycksbådande musik, till exempel. Man kan tycka att de ibland är överspel av en sort som hör till tidigare generationers skådespelare - den här filmen kom 1954 - men det fungerar på något sätt i sammanhanget, eftersom det så tydligt är filmad teater, som dessutom utspelar sig för så länge sedan. På samma sätt som Hitchcocks Repet lyckas filmen skapa spänning av nästan ingenting, där det långsamt går upp för både karaktärerna och publiken hur det hänger ihop. Utan att avslöja för mycket kan man också säga att det finns en vändning på slutet som är värd att vänta på. Den som är intresserad av dramatisk analys kan också ha julafton, men jag tycker det är en sevärd film bara för dess underhållningsvärde.

91. Mystery 101

Upplägget för den här filmen, producerad direkt för TV, är lovande och inte så typiskt amerikanskt. Det handlar om Amy Winslow, universitetslärare i engelska, inriktad på deckare. När en av hennes elever försvinner, och dennas pojkvän dör på ett mystiskt sätt känner Amy sig föranlåten att assistera polisen i deras utredning. Hon tas emot utan entusiasm, faktiskt som man kan tänka sig att polisen skulle behandla en utomstående i verkligheten, men det vänder på en femöring. Överhuvudtaget är det ett genomgående drag, som är den här filmens problem. Ingenting får ta tid, allting händer genast. Det är inte heller världens mest ambitiösa film när det kommer till karaktärerna, men både Amy och polisen Travis är normalvettiga, socialt fungerande personer. Nu låter jag mer kritisk än jag är. Det här är en film man kan se utan att lida svårt under tiden. Men jag kanske inte håller ut i hela den serie filmer som nu omfattar sju stycken.

89. Dödspolare

Det är nog inte bara jag som tänker på Hitchcocks Repet i anslutning till den här filmen. Gösta Ekmans karaktär Tobbe vaknar, tydligtvis efter en blöt fest, och Sten Ljunggrens karaktär Bertil kommer dit för att hämta sin klocka som han har glömt. På soffan i vardagsrummet ligger en kvinna, som Bertil konstaterar är död. Sedan är det de två rollerna som interagerar i lägenheten, uppskattningsvis tre fjärdedelar av filmens längd, och om inte annat visar det att bra skådespelare kan lyfta något på ytan ganska enkelt. De försöker komma fram till vem hon är, vad de ska göra med liket, vilka följder det får om de gör si eller så. Ibland är det svart komedi, ibland närmast absurd teater. Oväntat bra blir det hur som helst.