92. Farlig vår

Mellan 1949, när den här filmen hade premiär, och 1965, när Nattmara (som jag såg tidigare i veckan) kom, regisserade Arne Mattsson över trettio filmer. Många av dem kan placeras i kriminalgenren, som de båda nämnda. När man får dem på så här kort avstånd från varandra kan man konstatera att Mattsson utvecklades ‒ eller om det var genren och smaken som gjorde det. Det betyder att den här känns förhållandevis åldrad, medan Nattmara är fullt sebar med behållning.

Till svensk fyrtiotalsfilm hör att Julia Cæsar ska spela hyrestant och Wiktor "Kulörten" Andersson stadsbud (eller liknande), och i de avseendena är det här en mycket tidstypisk skapelse. Bland andra flitiga skådespelare märks Artur "Klabbarparn" Rolén som frackuthyrare. Men mest handlar det om fem studenter i Uppsala, sällan samlade på samma bild, men här är de:

Från vänster är det Åke Grönberg (som verkar vara överliggaren i sammanhanget), Stig Olin, Jan Molander, Karl-Arne Holmsten och Birger Malmsten. Alla var etablerade trots sin ungdom och gjorde också mycket film, TV och teater senare.

Det hela utspelar sig alltså i Uppsala under en vår, och man får allt man kan önska sig av studentstadens miljö ‒ valborg, spex, hyresrum med mera dylikt, understundom till och med en föreläsning, om än aldrig någon tentamen. Till detta kommer också diverse musikinslag, ofta med visor av uppsaliensaren Ulf Peder Olrog. Mordet, som inträffar föredömligt tidigt, drabbar en ung kvinna med mindre gott rykte, och det framgår att alla de fem på något sätt har haft en relation med henne. Det har också hennes hyresvärd, spelade av Victor Sjöström, som nog får sägas vara onödigt kompetent för den här typen av film. Polisen gör inte mycket, i alla fall inte mycket som vi får se, utan de fem studenterna bedriver sin egen utredning, inklusive att försöka provocera mördaren att slå till på nytt.

Kriminalgåtan är knappast den här filmen starka sida, och var det nog inte ens när den var ny. Här ska inte avslöjas hur det hänger ihop (det kan den intresserade läsa om här), men jag är djupt otillfredsställd av slutet. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av Uppsala för att gå igång på de autentiska miljöer man får titta på, men det finns det nog andra som är.

91. Nattmara

Det är inte alltid man får så entydig information om vilken dag som här, där vi får en inblick i mördarens almanacka. Nu visar det sig att han har tagit livet av fel kvinna, eftersom det slumpade sig så att det kom en annan Citroën med ett snarlikt registreringsnummer körande samma väg vid samma tid. (Allt det där får man reda på de första kanske tio minuterna, så det räknar jag inte som spoiler.)

Den riktiga Maj Berg är direktris för en modeateljé och blir sedan föremål för olika händelser som hon med viss rätt tolkar som sätt att ta livet av henne. Men de har den karaktären att hennes omgivning inte tar dem på allvar och tror att det är hon som håller på att förlora förståndet, eventuellt att hon dricker för mycket (vilket hon nog gör, eftersom det hela blir en rätt pressande tillvaro).

Likheten med klassikern Gasljus har påtalats, liksom andra paralleller, men har man inte sett dem kan man ändå se den här filmen, som faktiskt är ett mycket gott hantverk i genren psykologisk thriller. För det borgar inte minst den imponerande listan över medverkande. Regissör är Arne Mattsson, svensk filmthrillers stora namn vid den här tiden, men kanske något olyckligt ihågkommen för sina filmer om privatdetektivparet Hillman, som jag minns som något för komiska för att fungera som spänning. Han har också skrivit manus tillsammans med Per Wahlöö, som det här året också kom ut med första delen i deckarserien om Martin Beck, men hade skrivit flera böcker tidigare. Den suggestiva musiken är gjord av Georg Riedel, som verkligen kunde mer än skriva visor till Astrid Lindgren-filmatiseringar.

I huvudrollerna ses Ulla Jacobsson som Maj Berg och Gunnar Hellström som hennes man, båda utmärkta såväl på egen hand som när de spelar mot varandra. Majs moster som deläger modeateljén och bor i våningen ovanpå spelas stramt av Mimi Pollak, som jag alltid tycker ger en mörk underton åt alla roller hon fick. Den mest förekommande polisen spelas av Sven Lindberg och en av de anställda hos Maj är Mona Malm. Och slutligen, som mördare syns Tord Petersson, sedermera mest känd som en av bröderna i Änglagård, men utmärkt redan här. Eftersom det utspelar sig 1965 är alla dessutom vansinnigt snyggt klädda (tyvärr i svartvitt), även exempelvis när Gunnar Hellström kastar på sig nattrock över pyjamas för att svara i telefon(!).

Filmen ligger just nu ute på SVT Play, men bara någon vecka till. Den verkar dock återkomma där med ojämna mellanrum, så det finns anledning att hålla utkik.

97. Det kom en gäst

Vill man se något subtilt kan man med fördel välja något annat än den här fyrtiotalsdeckaren, som använder ljus och ljud på ett närmast övertydligt sätt för att fästa uppmärksamheten på de detaljer som är viktiga för gåtans lösning. Något paradoxalt lyckas filmen däremot inte så väl med att förklara en del annat, till exempel vem som är vem och hur de hör ihop. Det är den enda film som Stieg Trenter är krediterad manusförfattare till, och jag är benägen att tro att han helt enkelt inte var van vid mediets förutsättningar. Bakom produktionen står Fribergs Filmbyrå, men den är tydligen mycket äldre än Trenters fotograf Harry Friberg från böckerna.

Det utspelar sig på ett säteri under några juldagar, och redan där är det så typiskt det kan bli för genren. Någon främmande dyker upp, någon försvinner och hittas död, någon vet något men håller tyst. Att det trots allt blir sevärt får skrivas på skådespelarnas konto. Här finns sådana storheter som Erik "Bullen" Berglund, Karl-Arne Holmsten och Naima Wifstrand i stora roller som medlemmar av den familj som har bebott säteriet i generationer. Den mystiskt uppdykande författaren spelas av Sture Lagerwall, och som lomhörd kokerska spritsande God Jul på julskinkan syns Julia Cæsar (ingen fyrtiotalsfilm är komplett utan henne). Ett av barnen spelas förresten av Anders Nyström, en av decenniets mest använda barnskådespelare, men senare känd från Hedebyborna, Goda grannar, Saltön med mera.

Mest typiska tidsmarkör måste vara att en av familjemedlemmarna har vistats på "nervhem".