85. Snubbar firar jul

Snubbarna i fråga har ett program på isländsk TV som heter ungefär "Snabbnyheterna", och det är också ett jädra tempo i de här två delarna julunderhållning som gjordes inför julen 2021, men som SVT bjuder på nu. Att följa med i isländskan är inte att tänka på, men det finns ju svensk text som tur är. De verkar ha fått med framstående politiker och möjligen också andra kändisar som sketchdeltagare, men det är svårt att veta vad som är skämt och allvar ibland. Jag tror att det här är Islands ironiska generation.

Det är dags att summera årets konsumtion av rörlig bild med den traditionella tabellen. Projektet att se en långfilm i veckan kraschade i somras, och har inte direkt ersatts av något annat, vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Snarare är jag tillbaka på nivån från 2020. Inför 2023 utlovas inga andra projekt än att ta mig vidare i ett antal serier som jag en gång har börjat på.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85

84. Randalín og Mundi: Dagar í desember

Isländska televisionen RÚV gör inte egen julkalender varje år, utan ibland visar de någon från de andra nordiska länderna. Det här verkar vara första egna nyproduktionen sedan 2008. Den har sina beröringspunkter med hur de svenska kalendrarna ofta har sett ut:

- Det handlar om en pojke och en flicka i tittarnas ålder

- De råkar ut för äventyr och mysterier som de behöver ta sig an utan vuxnas hjälp

- Det finns både elaka och snälla vuxna, och minst en som länge är mystisk

- Korta episoder ska förhoppningsvis bli en längre sammanhållen berättelse

I den här serien finns det också åtminstone en sak som skiljer sig mycket från vad svenska julkalendrar på senare år har handlat om. En av trådarna i intrigen gäller en utvisningshotad kvinna, som de båda barnen gärna vill ska få stanna på Island. Det finns vuxna med olika åsikter om det, mest extremt en mamma till en av deras klasskamrater, som är någon sorts myndighetsperson och tillsammans med polis försöker se till att utvisningen kan ske omgående. Svenska kalendrar har ofta utspelat sig i en verklighet som skiljer sig från vår vad gäller tid och/eller rum, ibland också vad gäller lagar och naturlagar. Men den här intrigen är omisskännligt inplacerad på dagens Island.

Förutom detta handlar det om sådant som den årliga pepparkakshustävlingen i skolan (som alltid vinns av de två mest populära eleverna, förstås), grannar som har mystiska saker för sig (som visar sig vara helt vardagliga, förstås) och föräldrar som har så mycket annat för sig än att ägna sig åt sina barn. Det känns ofta som en serie som kunde varit gjord några decennier tidigare - och inte bara på grund av den bruna heminredning som så många familjer har.

Jag ser det här för att öva språket, och det gör förstås att jag har ett helt annat fokus än de barn som den är gjord för. Men jag tycker nog att serien är för fragmentarisk för att fungera fullt ut. Mer fokus på en huvudintrig hade gjort helheten bättre, tror jag.

83. Kronprinsen som försvann: Bakom kulisserna

Som efterrätt till julkalendern finns det en liten serie på tre korta program som visar lite bakom kulisserna på produktionen. Det är lite intervjuer med skådespelare och andra, lite avslöjanden om hur vissa saker har lösts tekniskt och annat sådant.

82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Förra året kom den här spelfilmsversionen om Karl-Bertil Jonsson, som vi väl alla har sett många gånger i tecknad kortfilmsversion på julafton. För att det ska bli en långfilm finns här med en bihandling som gäller ett barnhem för krigsbarn, och den fyller sin funktion. Men det är förstås de kända delarna som man njuter mest av. Man kan följa med i replikerna och vänta på sådant som "Vill du ha ett fikon?". Simon Larson som spelar Karl-Bertil är utmärkt, men bäst är ändå Jonas Karlsson som hans stränge fader Tyko. Han är egentligen inte alls den storväxte och bullrige typ man tänker sig för rollen, men med stoppning och mustasch blir han hur bra som helst.

81. Kronprinsen som försvann

Årets julkalender har varit ojämn, tycker jag. Efter en lovande inledning tappade den i tempo i mitten, men kom tillbaka starkt på slutet, både vad gäller spänning och humor. Historien innehåller inte så mycket jul som entusiasterna önskar sig, men en sammanhållen intrig som i sitt universum fungerar bra. Utgångspunkten är att kungen (i ett fiktivt land) har dött på ett av sina många fälttåg, och att drottningen och kronprinsen manövreras undan av en ondsint hertiginna, en maktlysten general och en länge anonym man med mask för ansiktet. Drottningen kastas i en fängelsehåla och kronprinsen flyr - med benäget bistånd av en hovnarr - och får tjänstgöra som kökspojke på en sjaskig krog.

Det är flera av vuxenskådespelarna som lyckas bra med sina rolltolkningar. Maria Lundqvist är kanske bäst som den för barn-TV ovanligt grovkorniga krogvärdinnan. Av skurkarna är Alva Bratt som hertiginnan bäst, men också Anton Lundqvist som löjtnant Silfverduva har sina stunder. Barnskådespelarna är som serien, ojämna, men ganska ofta bra ändå. Det här går nog inte till historien som en av de bästa julkalendrarna, men den är heller alls inget bottennapp.

80. På spaning efter Proust

Få författare är så förknippade - närmast synonyma - med ett enda verk som Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt. Nu är den ju i sju delar, så det må vara ursäktat att hans övriga produktion är begränsad. Den här dokumentären kretsar kring - för en gångs skull är den frasen korrekt - Proust och den tid när verket kom till. Kretsandet gör att vi inte kommer riktigt nära verket förrän på slutet, när tillstånd att filma originalmanuskriptet har utverkats. Det hade gått att fylla en hel timme med bara det.

79. The Crown, säsong 5

The Crown, Netflix storproduktion om det engelska kungahuset från fyrtiotal till - ja, hur länge de nu ska hålla på, den tuffar på genom decennierna. Den här femte säsongen omfattar 1991 till 1997. Något av seriens storhet är att kunna göra sig intressant även när den handlar om sådant vi redan vet hur det kommer att gå med. Även om det har debatterats en del om hur manus gör avsteg från verkligheten är det ingen överraskning att Windsor Castle brinner, att John Major är premiärminister, att Charles och Dianas äktenskap slutligen bryter samman etc. Med tanke på de förutsättningarna får man säga att upphovsmakarna lyckas väl.

Med det sagt är ändå den här säsongen inte riktigt på samma höga nivå som de tidigare. Jag har funderat över vad det beror på. En sak som är den här seriens signum är att huvudrollsinnehavarna byts ut varannan säsong - för att få skådespelare i passande ålder, kan man tänka sig. Det skulle kunna bli problematiskt, men jag tycker inte att det är där skon klämmer. Imelda Staunton som drottningen är bra som alltid - man tänker inte en enda gång på Dolores Umbridge - och Jonathan Pryce som prins Philip är också bra, särskilt med tanke på att rollen har mer att göra här än jag minns från de senaste säsongerna. Den jag inte är alldeles tillfreds med är Elizabeth Debicki som Diana, som gör alldeles för mycket karikatyr och imitation av tittandet under lugg och den slokande kroppshållningen.

Möjligen är det problematiska helt enkelt manusförfattarnas benägenhet att inte alltid berätta huvudintrigen, kungahusets göranden och låtanden, utan i stället visa någon aspekt av det brittiska samhället som i någon mån påverkar de kungliga och/eller omvänt. Det känns för min del inte alls motiverat med ett helt avsnitt som ger en back story till familjen Al-Fayed, hur mycket de än så småningom blir involverade. Likaså finns det en tendens till att familjemedlemmarna förklarar saker för varandra som de rimligen känner till. Paradexemplet den här säsongen är när prins Philips släktskap med tsarfamiljen gör att han får lämna DNA för jämförelse med de kverlevor som hittats i Sverdlovsk/Jekaterinburg.

Men även med de här invändningarna är det här förstås en serie som överträffar det mesta andra som finns att se. Det går inte att vara riktigt kritisk mot en produktion som låter Timothy Dalton vara med i ett (1) avsnitt (som prinsessan Margarets gamla kärlek group captain Peter Townsend) för att sedan försvinna igen.

78. Young Royals, säsong 2

Första säsongen av den här serien var jag positiv till, om än inte översvallande. Den här andra försöker mjölka konceptet ytterligare, men har tyvärr inte så mycket att säga, som inte redan är sagt. För ovanlighetens skull i en serie där de flesta bärande roller spelas av ungdomar är det inte skådespelandet som brister utan manus. Här ältas samma teman om igen - kronprinsens romantiska intresse för en annan kille, kronprinsens sysslings allmänna osympati, internatskolans förtryckande miljö. Det blir inte särskilt överraskande någon gång, och jag kan inte se något annat skäl än det ekonomiska till att den här säsongen har kommit till. Och går den bra så kommer det väl en till.

77. Vigdís, fífldjarfa framboðið

Det här programmet gjordes 2020, det vill säga fyrtio år efter att Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, som första folkvalda kvinnliga statsöverhuvud i världen. (Eller om det var hennes nittioårsdag som var anledningen att göra programmet.) Jag vill inte låta påskina att jag förstår varje ord, men tillräckligt för att det ska vara meningsfullt att se. Förutsättningen är förstås att kunna ha på en textremsa på isländska. (Titeln ska vara något i stil med "den dumdristiga kandidaturen".)

Programmakarna är generösa vad gäller gamla klipp från nyhetsprogram, både isländska och andra. Det har hänt en del sedan dess, kan man konstatera. En lång stund i debatten inför valet ägnas åt om inte presidenten måste ha en hustru som kan sköta hushållet med tanke på all representation. Även om det möjligen finns någon kvar som tycker så vore det knappast möjligt att säga offentligt.

76. Sommaren i Grums

Hanna Hellquist, känd från diverse medier, men för mig mest från På spåret, får ordet direkt för att förklara vad det här är för program:

Och för att ta hand om det bjuder hon dit sina kompisar, som får hjälpa till att gräva, rensa, plantera med mera dylikt. Till hjälp har de också en proffsträdgårdsmästare; man anar att det eventuellt är han som gör en stor del av jobbet.

Den här sortens program kan vara allt från helmysiga till outhärdliga. Detta hamnar kanske inte i det extremt helmysiga - därtill är huvudpersonen ibland för frispråkig - men det är för det mesta åtminstone normalmysigt. Gästerna bidrar till det i icke ringa omfattning, ska sägas.

75. Krag & Virkner

Detta är en dramadokumentär av den där sorten där dramatiserade avsnitt med skådespelare varvas med dokumentära inslag, både filmer från förr och nygjorda intervjuer. Jag är tveksam till om den formen är det bästa sättet att berätta den här historien, utan hade hellre sett antingen eller. Det är ett material som utan tvekan hade hållit för att dramatiseras fullt ut, om man inte tycker att dokumentärformen ger tillräcklig frihet.

Det handlar om paret Jens Otto Krag och Helle Virkner, ett danskt superkändispar som vi nog inte har haft någon motsvarighet till. Han var politiker - utrikes- och statsminister - och hon var skådespelerska, för oss främst känd från TV-serien Matador, men produktiv även utöver det. De träffades på femtiotalet, inte helt purunga, och gifte sig snabbt, av allt att döma lite för snabbt, men det var vad som krävdes när pressen hade fått nys om deras förhållande. Sedan hade de några lyckliga år och fick två barn innan Krags konsumtion av alkohol och andra kvinnor blev sådan att Virkner inte accepterade det. När han hade avgått som statsminister blev det möjligt för henne att skiljas.

Det har i min bekantskapskrets hetat att man inte kan se en dansk film eller TV-serie utan att det dyker upp minst en Matador-skådespelare. På senare år har det inte varit helt sant, för de börjar ju dö undan, och en ny generation är helt enkelt för ung för att ha kunnat vara med där. Men här dyker de upp, givetvis i gamla klipp, men ett par stycken medverkar också i intervjuform.

74. Kvällen är din

Det är nog inte bara jag som kommer ihåg det här programmet från originalsändningen 1983. Det ingick då i en serie* där olika värdar fick arrangera sin önskekväll, och journalisten Björn Vinberg ville ha en revykavalkad med de senaste femtio årens största namn. Det blev från trettiotalet Kar de Mumma, från fyrtiotalet Gösta Bernhard, från femtiotalet Povel Ramel, från sextiotalet Hasse och Tage och från sjuttiotalet Magnus och Brasse. Och så är också Lill Lindfors med, förresten den enda som fortfarande är i livet. Idén - som lär ha kläckts av Hasse Alfredson - är att de byter nummer med varandra, och i vissa fall gör ganska omarbetade versioner av gamla klassiker.

Det är förstås en liten pärla av underhållningshistoria att se alla dessa i samma program. Men man måste också konstatera att allt inte håller lika bra nu, nästan fyrtio år senare. Kar de Mumma var väl aldrig känd som någon större aktör, men i de nummer han medverkar är han mer än lovligt långsam och har svårt med både text (en ny version av Hasse Alfredsons Gamle man) och koreografi. De övriga var nog mer eller mindre aktiva fortfarande när programmet gjordes, och klarar sig bättre, även om ett och annat nummer är ganska tunt. 

Dit hör Povel Ramel och Hasse Alfredson i en Kar de Mumma-sketch på en polisstation (i original med Thor Modéen och Artur Rolén):



Bättre är Tage Danielsson som sjunger "Mitt lilla fejs och jag":



och riktigt roligt fortfarande är Magnus Härenstam och Lill Lindfors i sketchen om sjukvårdsaffären (i original med Lasse O'Månsson och Lissi Alandh i Hasse och Tages revy Hålligång):



Omisskännlig tidsfärg har ett nummer som sammanför ballongdansen med Lambeth Walk, vilket publiken har vansinnigt roligt åt:



Det vore ju inte ett TV-program med Povel Ramel om han inte hade ett nummer där han sitter och leker vid pianot iförd lustig hatt. Här är det en hyllning till tre då avlidna revyförfattare, Emil Norlander, Karl Gerhard och Ernst Rolf, och det håller ganska bra med tanke på att numren som stuvats om och ramelifierats är sekelgamla numera.

Bra individuella prestationer är Hasse Alfredsons version av Gräsänkling blues (om "din gräsliga blus") och Magnus och Brasse i Povel Ramel-sketchen Vindflöjeln ("Geléknutte!"). Det är förstås Brasse som velar och Magnus som har de bestämda åsikterna.

Bäst blir det kanske ändå när hela eller nästan hela ensemblen medverkar tillsammans, som i en version av klassikern Stetsonhatt (som då bara var drygt tio år gammal!), och en rad ordvitsar, delvis från Casinogängets crazyrevyer, men också delvis moderniserade. Sist samlas alla i ett förhållandevis rappt potpurri på gamla klassiska repliker, och det bygger förstås på att man känner igen dem - eller i alla fall merparten av dem - , vilket man säkert kunde räkna med att TV-publiken gjorde 1983.

* och det här är därmed ett undantag från principen att här skrivs om filmer, hela TV-seriesäsonger samt enstaka TV-program som inte ingår i serier

73. Herr Talman, säsong 2

Det är på sätt och vis modigt att göra politisk satir som ska sändas mitt under valrörelsen och ett litet tag efter valet, när talmannen kan förväntas göra en insats i regeringsbildningen. Antingen kan det anses vara partiskt, så fort någon politiker eller något parti blir föremål för satiren, eller också kan det beskyllas för att vara för snällt, om försiktigheten tar överhanden. Allt är inte lika lyckat, men det ska man kanske inte förvänta sig. Det som är roligt är däremot klart över förväntan, och när det nu artar sig till att sittande talman kommer att bli omvald kan man kanske hoppas på en omgång till av den här serien.

72. Bror

Det dräller inte av ungdomsserier som utspelar sig i Eslöv, men den här gör faktiskt det. Den är också inspelad där, i varje fall så långt jag känner igen utomhusmiljöer. Den viktigaste miljön, en ödegård, är mig obekant, men på något sätt känner man igen den ändå, så generisk är den. De fyra grabbarna som det handlar om hittar en summa pengar där, och börjar dessutom använda stället för att ordna fester som ytterligare kan dryga ut kassan. Det går förstås inte bra på alla sätt, det kunde jag ha sagt till dem om någon hade frågat mig. Jag hör förstås inte alls till målgruppen för den här serien, men jag fortsätter att titta ändå, fast det är förtvivlat svårt att höra vad ungdomarna säger ibland.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

70. Downton Abbey: En ny era

Den tilltänkta publiken för den här filmen är förstås alla vi som har sett och uppskattat TV-serien och den förra filmen. Vi vill ha en mysig återträff med karaktärerna, och att de får göra trevliga saker i fina miljöer som vi kan titta på. Ungefär så blir det också. 

Utgångspunkten för intrigen är att änkegrevinnan, alive and kicking, visar sig äga en villa på Rivieran. Hon fick den som ung i gåva av en beundrare, men har inte ägnat den en tanke eller ett ord, eftersom hon inte riktigt trodde att han menade allvar. Nu har beundraren dött och hans änka, son och advokat upptäcker att villan tillhör en för dem helt okänd engelsk kvinna. De flesta i rolllistan får därmed anledning att klä sig i ljusa kostymer respektive klänningar och ta kanalbåt och Blå tåget till sydligare nejder. Samtidigt passar man på att hyra ut Downton till en filminspelning, just i skiftet mellan stum- och ljudfilm. Resten av rolllistan får stanna hemma och serv(er)a filmteamet.

Det är alltså trivsamt och snyggt att titta på. Men på Downtons vanliga vis är det knappast subtilt. Alla gör det man väntar sig av dem, och de planteringar som förekommer tidigt i filmen är sådana att knappast någon kan missa dem och inse vad som ska komma. Det gör ändå ingenting, för det här är inte en film man ser för att få veta hur det går.

Projektet med en långfilm i veckan tog ett ofrivilligt uppehåll i en månad, men nu är det på banan igen och kan förhoppningsvis också komma ikapp innan året är slut.

69. Ett gammalt nyårskort

Bakom denna titel döljer sig i huvudsak en kuplett med Ernst Rolf som sjunger om det avslutade 1932 och det stundande 1933. På kupletters vis är det inte allt som har motstått tidens tand; en del namn klarar jag inte av att identifiera, men så får det väl vara. Det intressanta med filmen är något helt annat, nämligen att den spelades in strax före jul 1932, och på julafton hoppade Rolf i sjön vid sitt sommarställe - ett i en serie självmordsförsök som möjligen inte alla var allvarligt menade. Men den gången vaktade hans grand danois-hundar honom så att räddningspatrullen inte kunde få upp honom så snart som det behövdes, och så fick han lunginflammation och dog. Filmen visades först 1941 och då med en inledning av journalfilmsspeakern Gunnar Skoglund. Numera kan man se den här.

68. En byskola går i graven

En byskola med sådär fyrtio elever till och med sexan renoveras av föräldrarna för att därefter läggas ner av kommunen. Det hade kunnat bli bittrare än det faktiskt blir, och skolavslutningar har ju en tendens att bli tårfyllda tillställningar även i vanliga fall. Just den sista här i Paijula är speciell eftersom föräldrarna av pandemiskäl inte får vara med utan hänvisas till att sitta hemma och följa evenemanget - med Den blomstertid nu kommer på finska - via datorn.

67. Roadkill

Mellan varven hinner jag glömma att det finns sevärda kortfilmer på SVT Play, och skulle någon visa sig inte vara sevärd är den ändå slut ungefär när man upptäcker det. Den här var däremot verkligen värd att ta del av, trots att jag inte är säker på att jag begriper allting. Den presenteras som  "surrealistisk" och det invänder jag inte mot.

66. Världen från förr

Det går fint att se den här serien utan att ha minsta nostalgiska relation till de isländska företeelser från mestadels 1900-talet som avhandlas. Mest fascinerande är väl att öl - utom lättöl - var förbjudet på Island fram till 1989 (och att man på barer serverade lättöl med starksprit iblandad). Annars är det en del som påminner om Sverige när det handlar om charterresornas intåg eller varför inte den populära TV-serien Húsið á sléttunni.

65. Lena

Det är en stjärnspäckad uppsättning intervjuade i den här dokumentären, även om en hel del av dem som Lena Nyman arbetade med under sin karriär nu inte längre finns bland oss. (För någon månad sedan avled Rolf Skoglund, som hon var klasskamrat med på scenskolan, men han är med här.) Det går förstås alltid att önska ett annat urval av personer, filmer eller perspektiv, men för min del är det i så fall småsaker. Det verkar ha funnits ett gediget material (dagböcker inte minst), och det används väl, såvitt jag kan bedöma.

64. Kärlek & Anarki, säsong 2

När jag hade sett första säsongen av den här serien önskade jag mig en fortsättning, och nu är den här. Det handlar fortfarande om förlaget Lund & Lagerstedt, och huvudrollen Sofie finns fortfarande kvar där, trots att hennes uppdrag som konsult borde vara klart. Men det tar förstås inte produktionen av en TV-serie hänsyn till. Även i övrigt är personuppsättningen densamma med IT-teknikern Max, som hon fortsätter ha någon sorts relation med/till, förlagschefen Ronny, som Björn Kjellman gör om möjligt ännu nervösare i den här omgången, och den rutinerade förläggaren Friedrich Jägerstedt, som aldrig ser till något annat än litterär kvalitet. De två sistnämnda står för den mesta komedin i denna dramakomedi, och när de gör det är det här en serie som är roligare än nästan allting annat. Dramat är mörkare den här säsongen, och det är verkligen inte dåligt, men för min del känns det som om det hade kommit mer till sin rätt i en annan serie. Det verkar ändå som om serien har landat väl i kulturkretsar med tanke på att det medverkar en före detta ständig sekreterare och en före detta Babelprogramledare som spelar sig själva.

63. Home at Seven

Den här brittiska deckaren är mycket tydligt byggd på en pjäs, för det är få personer och få miljöer, men för en gångs skull blir resultatet faktiskt riktigt bra. Kanske beror det på utgångspunkten, som är mycket tacksam. Det handlar om banktjänstemannen David Preston som kommer hem från jobbet en vanlig dag, förutom att hans fru påstår att han inte alls kom hem dagen innan och har varit borta en hel natt och en hel dag. Själv minns han ingenting av det, utan tror att allt är som vanligt, tills han får se dagens tidning med datum och måste inse att han har en minneslucka på ett dygn. Det tillstöter sedan komplikationen att det har begåtts ett mord i grannskapet. Som åskådare är man länge osäker på om den sympatiske Preston ska visa sig vara inblandad i det eller inte, men det verkliga mysteriet är egentligen hans minneslucka. Bra skådespelare i huvudrollerna lyfter något som annars hade kunnat bli bara en bagatell.

62. Kriminalarkivet: Mordet på Malin

Det här inlägget motiverar sin existens i första hand av komplettistiska skäl, det vill säga för att dokumentationen av det jag ser av rörlig bild ska vara fullständig. Mordet som det handlar om har blivit aktuellt på nytt, men det här är inte platsen att gå in på alla de detaljerna. Produktionen som sådan verkar seriös, men lider något av att de två medverkande, André Pops och Lars Olof Lampers, ägnar sig åt att säga självklarheter om de arkivinslag som visas. 

61. Lantisar

En tunn historia är det här, och man ser ganska tidigt vart den är på väg. Det handlar om Madde som får anledning att åka och hälsa på sin pappa som bor kvar på landet där hon har vuxit upp. Själv bor hon i Stockholm och arbetar med något odefinierat kontorsrelaterat - kommunikation, reklam? - och lever livets glada dagar. Landet har hon lämnat bakom sig. Men man ser som sagt vart det är på väg, och man behöver nog inte ens ha sett Änglagård för att begripa.

60. Mystery Junction

Det är något visst med tågdeckare, och när det dessutom är vinter så att ett snöoväder gör att ett antal passagerare blir strandade på en station, då är atmosfären inte att klaga på. Innan dess har någon troligen blivit avkastad från tåget, där det finns en fånge som ska transporteras till rättegång, en polis som är handbojad ihop med honom, en deckarförfattare och en deckarläsande äldre dam - bland andra. Det här är inte en storfilm, men i sitt begränsade format fungerar den riktigt bra.

59. Gullivers resor

Världens andra animerade långfilm i färg är detta, två år efter Snövit. Den lever högt på elementet med jätten som kommer till lilleputtarnas land, som onekligen gör sig bra i animation. Förutom lite sånger är det också ett minikrig mot Blefuscu, grannlandet vars prins ska gifta sig med lilleputtprinsessan Gloria. Mest notabelt är kanske att rösten till den lilleputt som hittar Gulliver och spelar en ganska stor roll även senare görs av Pinto Colvig, som förutom ett par dvärgar i Snövit också hördes i roller som Långben, Pluto och den störiga djungelfågeln vi ser på julafton.

58. Semlons gröna dalar

I anslutning till Povel Ramels hundraårsdag tillgängliggjorde SVT den här miniserien från 1977. Den är fortfarande bra, men man märker att man har andra önskemål vad gäller tempo idag.

Huvudrollen Semlon Pytting spelas förstås av Ramel själv. Han har en hustru, spelad av Anna Sundqvist, och dessutom tre älskarinnor, en per avsnitt, praktiskt nog. De bär de osannolika namnen Tant Raffa (hon heter kanske något mer men kallas så i sin roll som småporrig barnprogramsvärdinna), Conradette Glossner och Vipp Smukkeklatten. I tur och ordning spelas de av Grynet Molvig, Harriet Andersson, som jag inte tror att jag har sett i någon komisk roll tidigare, och Wenche Myhre. Och sedan myllrar det på med både Ramels vanliga entourage och många andra av tidens kändisar.

Om något så visar serien vilken ställning han hade i svenskt nöjesliv, eftersom han kunde få nyhetsankaret Lars Orup, naturfilmaren Nils Linnman och skjutjärnsjournalisten Åke Wilhelmsson att ställa upp och spela om inte sig själva så någon skruvad version därav. Det är mycket annat som är absurt, såsom att hans söner spelas av Sune Mangs och Martin Ljung, och att dottern Lotta Ramel spelar hans svärmor, ständigt cigarrrökande.

Bäst av alltihop tycker jag är numret "Killarna som gjorde henne fet", där bland andra Lasse Åberg medverkar. Det finns dessutom att se (här) även nu när serien är bortplockad igen.

57. Den bästa sommaren

Den här filmen har jag faktiskt inte sett tidigare, och blev därför överraskad över hur oerhört tunn intrigen är. Det handlar egentligen bara om att två sommarbarn kommer och bor hos begravningsentreprenören Yngve i Molkom (Kjell Bergqvist, förstås), och att de försöker få ihop honom med den lärarinna som har hand om deras läsning över sommaren. Det borde inte räcka till en hel långfilm, men tack vare skådespelarinsatserna gör det faktiskt det. I småroller syns Brasse Brännström och Ann Petrén, men man ska verkligen inte glömma barnskådespelarna Anastasios Soulis och Rebecca Scheja, som ju var och en på sitt håll har gått vidare till nya stordåd.

56. Shetland, säsong 6

Med den här serien vet man vad man får. Det blir förstås lite bilder på det shetländska vidderna, och den här gången är de ute och kör ganska mycket på landsbygden, så det finns också intrigrelaterade anledningar till att visa den. Annars tycker jag också att de visar ovanligt många etableringsbilder över Lerwick:

På den senare syns Perez bostad, som man också kan leta upp på Google Maps, liksom polishuset.

Den här säsongen är ovanligt mörk vad gäller de tänkbara motiv som de misstänkta kan ha för att mörda advokaten Alex Galbraith. Förutom det finns det en hel del övrigt elände i anslutning till mordet, och folk dör i en utsträckning som till och med Maria Lang hade varit stolt över. Möjligen blir det lite rörigt att hålla ordning på allt och alla ett tag, men det reds förstås ut, om man nu trodde något annat.

55. En kille och en tjej

Jag hade hoppats på mer av den här komedin, men den har inte åldrats väl. Vad det egentligen går ut på, utöver att två personer ska få ihop det, förstår jag inte alls. Det är synd när det är ett antal medverkande som annars har gjort fina insatser i olika sammanhang, inte minst Brasse Brännström (i förtexterna kallad Lasse). I småroller syns Magnus Härenstam (men de båda är inte i närheten av att vara något radarpar), Claire Wikholm och Börje Ahlstedt. Bäst karaktäriseras nog filmen av att nästan hela känns som en inledning och att man undrar när det ska börja hända saker.

54. I lagens namn

För att vara en åttiotalsdeckare har den här filmen åldrats ganska väl, men en anledning är att den bör ha varit stereotyp redan när den gjordes. Den bygger på en bok av Leif G W Persson, som jag inte har läst (ännu), och som huvudperson återfinns hans kriminalinspektör Jarnebring, känd också från tidigare filmer, som alltid spelad av Sven Wollter. Han gör det han ska, men det är inte en av hans större föreställningar. Bland övriga skådespelare finns ett antal som senare har blivit mer kända än de var då, till exempel Stefan Sauk som ledare för en grupp poliser med fritt förhållningssätt till lagar och regler, Johan Ulveson som häktesvakt och Ann Petrén som gatuprostituerad. Till de som var stora redan då hör Anita Wall, Rolf Skoglund och inte minst Ernst Günther som polischef med hund under armen. Man kan absolut se detta som en nostalgitripp.

53. Blå lyktan

Det tar oförsvarligt lång tid innan det börjar bli spännande i den här londonska polisdeckaren. Först undrar jag om det är en dokumentär, när det är speakerröst och kriminalstatistik från de svåra åren efter kriget med ransonering och splittrade hem och jag vet inte allt. Sedan handlar det om en erfaren polis och en alldeles nybakad som ska lära sig yrket, men så händer något som stäcker dessa planer. Därifrån är det bättre tempo och mer intrig, men det räcker inte, tyvärr.

52. Muren, säsong 3

Det här frågeprogrammet har jag inte hittat förrän nu till den tredje säsongen, men det är i sin genre fullt sebart. Till genren hör förstås också att det finns enstaka deltagare som man trivs med att ogilla, men här näthatar vi inte, så det blir inga namn i den genren. Upplägget är om inte anspråkslöst så i varje fall utan yttre attribut av typen husband, frågefilmer etc, och det går bra ändå, kan man konstatera.

51. Årets quiz

Egentligen borde man ha sett det här programmet när det sändes på nyårsdagen, eller i varje fall i närmare anslutning än jag gjorde nu. Det är en lättsam frågesport om 2021 med kändislag av blandad kaliber. Den här programgenren skapas lika mycket av vilka medverkande som har tackat ja som av vilka frågor som ställs, och jag tycker möjligen att blandningen inte är alldeles lyckad. Det lag som innehåller yngre förmågor förväntas kanske locka yngre tittare, men jag undrar om de alls lockas av den här sortens program. Frågorna är både lätta och omöjliga; några är av sorten som man knappt förväntas kunna svara på utan mer roas av.

50. Pettersson & Bendel

Det var något av en överraskning att den här filmen finns tillgänglig, för den har inte bästa rykte numera. Historien om svensken Pettersson och juden Bendel som slår sig ihop och gör affärer innehåller de flesta av tidens antisemitiska stereotyper, och de har inte åldrats väl. I kontrast till den nya versionen som jag såg för ett par månader sedan är den här dessutom mindre komisk och mer av moralitet.

Till det man trots allt kan njuta av hör tidsbilderna av Stockholm för nära nittio år sedan, och så medverkar Isa Quensel:

 

som idag torde vara ihågkommen i första hand för medverkan i TV-sketchen där hon tillsammans med Monica Nielsen och Jan Malmsjö i blommig badrock äter tårta på en tvättinrättning.

49. Gäst hos verkligheten

Även om jag inte hade väntat mig en komedi var den här filmen för depressiv för min smak. Det händer för lite och när det händer något handlar det om döden, kan man väl sammanfatta det som. Det enda roliga är att en ung Lena Nyman är med och spelar huvudpersonens syster. Som föräldrar syns Sif Ruud och John Elfström, och speciellt den senare har jag svårt med, eftersom han för mig bara är Åsa-Nisse. Här har han dessutom samma dialekt. Brita Öberg, som spelade Eulalia i ett antal Åsa-Nisse-filmer är förresten mormor här.