The Crown, Netflix storproduktion om det engelska kungahuset från fyrtiotal till - ja, hur länge de nu ska hålla på, den tuffar på genom decennierna. Den här femte säsongen omfattar 1991 till 1997. Något av seriens storhet är att kunna göra sig intressant även när den handlar om sådant vi redan vet hur det kommer att gå med. Även om det har debatterats en del om hur manus gör avsteg från verkligheten är det ingen överraskning att Windsor Castle brinner, att John Major är premiärminister, att Charles och Dianas äktenskap slutligen bryter samman etc. Med tanke på de förutsättningarna får man säga att upphovsmakarna lyckas väl.
Med det sagt är ändå den här säsongen inte riktigt på samma höga nivå som de tidigare. Jag har funderat över vad det beror på. En sak som är den här seriens signum är att huvudrollsinnehavarna byts ut varannan säsong - för att få skådespelare i passande ålder, kan man tänka sig. Det skulle kunna bli problematiskt, men jag tycker inte att det är där skon klämmer. Imelda Staunton som drottningen är bra som alltid - man tänker inte en enda gång på Dolores Umbridge - och Jonathan Pryce som prins Philip är också bra, särskilt med tanke på att rollen har mer att göra här än jag minns från de senaste säsongerna. Den jag inte är alldeles tillfreds med är Elizabeth Debicki som Diana, som gör alldeles för mycket karikatyr och imitation av tittandet under lugg och den slokande kroppshållningen.
Möjligen är det problematiska helt enkelt manusförfattarnas benägenhet att inte alltid berätta huvudintrigen, kungahusets göranden och låtanden, utan i stället visa någon aspekt av det brittiska samhället som i någon mån påverkar de kungliga och/eller omvänt. Det känns för min del inte alls motiverat med ett helt avsnitt som ger en back story till familjen Al-Fayed, hur mycket de än så småningom blir involverade. Likaså finns det en tendens till att familjemedlemmarna förklarar saker för varandra som de rimligen känner till. Paradexemplet den här säsongen är när prins Philips släktskap med tsarfamiljen gör att han får lämna DNA för jämförelse med de kverlevor som hittats i Sverdlovsk/Jekaterinburg.
Men även med de här invändningarna är det här förstås en serie som överträffar det mesta andra som finns att se. Det går inte att vara riktigt kritisk mot en produktion som låter Timothy Dalton vara med i ett (1) avsnitt (som prinsessan Margarets gamla kärlek group captain Peter Townsend) för att sedan försvinna igen.
