19. Döden på Nilen

Det kändes närmast exotiskt att idag efter två år av pandemiska restriktioner åter gå på biograf. För min del var det senast strax före jul 2019.

Kenneth Branagh kom 2017 med en nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen, och som jag minns den kom han undan med hedern i behåll. Det gör han här också, men möjligen är den här filmen något svagare. Branagh gör som Peter Ustinov, som egentligen inte heller var rätt typ för att spela Hercule Poirot, nämligen gör rollen till sin egen genom att låta några särdrag vara kvar och förstärkas. Här är det brytningen, symmetrimanin och inte minst mustaschen. Ingen film- eller TV-Poirot har väl haft en mer magnifik överläppsprydnad än Branagh, som bär någon sorts dubbelvariant av cykelstyre som det är omöjligt att ta blicken från. Här får man som bonus en inledande backstory till dess tillkomst.

Intrigen i den bok som ligger till grund för den här filmen och en tidigare film, som var Ustinovs första framträdande som Poirot, är en av Agatha Christies allra bästa. Men som många av hennes bästa gåtor - Orientexpressen hör också dit - bygger den egentligen på en verkligt avgörande faktor, som är så otrolig att man inte kan tänka sig möjligheten. Här är inte platsen att avslöja den, men den har tagits tillvara i den här versionen, även om någon mindre detalj i anslutning till den har ändrats, tror jag. Scener har flyttats från Egypten till London, och en del har strukits, men det fungerar ovanligt bra.

Sedan är det också en del annat som på modernt manér har ändrats. Rolllistan innehåller de viktigaste personerna, men en äldre onkel har blivit en kusin, och överste Race, som assisterar Poirot i utredningen är borta. I någon mån har han ersatts av den unge monsieur Bouc, brorson till järnvägsdirektören från Orientexpressen, som förekom i den förra filmen. Här har han också sällskap av sin mor, som får fylla vissa funktioner som andra har i boken. Från Ustinov-filmen minns jag med glädje det grälande paret mrs Van Schuyler och sköterskan-sällskapsdamen Bowers, superbt spelade av Bette Davis och Maggie Smith. Här är det komikerparet Jennifer Saunders och Dawn French som kreerar rollerna, och det behöver väl inte sägas att det är de som är den här filmens comic reliefs. Det hade annars kunnat få vara lite mer humor i den här, faktiskt.

En annan minnesvärd dam från bok och tidigare film, författarinnan Salome Otterbourne, härligt överspelad av Angela Lansbury för 44 år sedan, är tyvärr bortslarvad i den här versionen. Hon har skrivits om till en svart bluessångerska, och det kunde kanske fungerat, om det inte vore så otänkbart att en svart kvinna med detta yrke skulle resa på kryssningsbåt på Nilen med ett brittiskt överklasssällskap på trettiotalet. Hennes dotter har av oklar anledning blivit hennes brorsdotter, men fungerar bättre i sin roll, eftersom det faktiskt berörs hur hon skulle kunna ha en viss relation.

Men som helhet är det alltså en film som försvarar sin tillkomst. Nu har jag inte lyckats hitta några uppgifter om det planeras fler Christie-filmatiseringar från Branagh et consortes. Den förra slutade ju med en ganska tydlig syftning på den här, men icke så med denna.

18. På spåret, säsong 32

Tretton fredagar i rad har jag ätit scones till På spåret, med undantag för julafton, då det inte sändes något avsnitt, och nyårsafton, när jag var bortbjuden. Överlag tycker jag att det har varit en trevlig omgång utan något lag som man har känt sig tvungen att tycka direkt illa om. Kanske känns det aningen förutsägbart nu, med domaren Fredrik Lindström som äter något i varje program och med programledaren Kristian Luuk som inte klarar av att något lag drar mitt i en ledtråd utan att han måste läxa upp dem. Men det är ju nya platser och en del nya tävlande, så viss förnyelse blir det automatiskt.

17. Attila

Det handlar lika mycket om hunnerna som om Attila själv i den här dokumentären, som på moderna dokumentärers vis också innehåller dramatiserade scener med framstormande hunner, Attila och brodern Bleda - så länge han får vara med - och annat som kan göras troligt att det har inträffat ungefär som det visas. Men de medverkande experterna, verkliga auktoriteter, såvitt jag kan begripa, är tydliga med att källläget är magert vad gäller vilka hunnerna var, varifrån de kom och var de blev av efter Attilas tid. Det vore inte heller en modern dokumentär om det inte också slängdes in lite DNA-forskning, men det spåret får inte den tid det hade behövt, tyvärr.

16. Sommarnöje sökes

Det finns mycket tidstypiskt att titta på i den här Hasse Ekman-filmen från 1957, till att börja med gatuscener med bilar (SAAB 92 till vänster!) och tjusiga promenadkläder:

Det är tur det, för handlingen är verkligen inte mycket att skryta med. En advokat skickar ut sin fru och dotter till ett hyrt sommarnöje i skärgården, där en konstnär målar nakna kvinnor i sin ateljé. Mesta tiden går åt att diskutera hur oklokt det är att lämna dem där utan bevakning, men om någon trillar dit är det han, som får besök av en framfusig men okänd dam i våningen i stan. Där blir det tillfälle att se den tidstypiska köksinredningen:

Skådespelarna gör samma roller som de har gjort i ett stort antal andra filmer. Gunnar Björnstrand som advokaten är lysande i sin paradroll som stel och tråkig, men han tinar upp när det blir maskerad i grannhuset:

Svensk films mesta sekreterare, Siv Ericks, känner trots fezen igen honom från advokatbyrån.

Sigge Fürst spelar sin paradroll som glad gamäng:

och så är det Eva Dahlbeck som advokathustru, Bibi Andersson som advokatdotter och Alf Kjellin som kvinnokarl och konstnär:

Det är tyvärr bara roligt när Gunnar Björnstrand är med, vilket inte är hela tiden. Filmens största fördel är nog att Hasse Ekman har motstått frestelsen att själv agera, för han hade förmodligen iklätt sig rollen som konstnär, vilket inte hade blivit bra.

15. De första svenskarna

Jonathan Lindström är väl mest känd från P1:s Spanarna, men han är också arkeolog och författare inom det gebitet. Här river han på två timmar av den svenska historien - det vill säga historien i det område som nu är Sverige - från att de första invånarna flyttade in i närheten av den smältande inlandsisen och fram till och med bronsåldern. Det säger sig självt att det måste gå fort och inte kan gå så djupt i detaljerna. Fördelen är att det såvitt jag förstår bygger på den senaste forskningen av medverkande aktiva forskare, även om han själv också tilllåter sig att spekulera friare.

Det är både genetik, lingvistik och arkeologi, men kanske är det just genetiken som under de senaste åren har bidragit till en ny bild av hur koloniseringen av det här landområdet gick till. Eller också är det jag som är selektivt intresserad och uppdaterad, för visst förekommer det också lingvistiska och arkeologiska landvinningar som refereras. Jag hade gärna sett en längre serie, men får väl fördjupa mig på egen hand på andra sätt. 

14. Babylon Berlin, säsong 3

Med säsong 1 och 2 var det förvirrat om vad som var en säsong, nu är det förvirrat hur många avsnitt den här säsongen består av. I original verkar det ha sänts tolv normallånga avsnitt, men SVT har visat sex långfilmslånga avsnitt. Det är en anledning till att det har tagit tid för mig att komma igenom, för en och en halv timme har man inte över varje dag, även om serien är bra.

Det har gått några månader sedan sist, men det är alltså fortfarande 1929, ett spännande år i det dekadenta Berlin, där kommunisterna slåss med nazisterna, som blir fler och fler. Vi som har facit vet dessutom att det är en börskrasch på gång, även om vi inte vet precis hur den kommer att påverka representanterna för storföretagsamheten i den här serien. Från förra omgången hänger det kvar en del trådar - förutom det som har med familjeföretaget Nyssen att göra är det den korruption som berör polisen och har förbindelser högt upp i samhället.

Det nya är en mordutredning som Gereon Rath och Charlotte Ritter får hand om och som på ett förtjänstfullt sätt får med en intressant miljö, den berlinska filmstaden Babelsberg. Det är ju precis vid övergången till ljudfilm, och en påkostad sådan är under produktion när en strålkastare faller ner och dödar en huvudrollsinnehavare. Det skulle kunna vara en olycka, och det vill gärna filmproducenterna att det ska vara, för då kan de fortsätta filma, men Rath och Ritter biter sig fast i en del underligheter som inte låter sig förenas med den teorin. Sedan blir det förhållandevis rörigt, och jag är inte säker på att jag tycker att upplösningen håller samma klass som resten av intrigen. Men den hade platsat i en pusseldeckare från tiden.

Det här är ju bland det mest påkostade man kan se, och det märks - någon gång lite för tydligt, när man vill visa upp vad man har möjlighet att göra utan att det fyller så stor funktion. Men för det mesta är det riktigt bra, utmärkta skådespelare (en och annan från Weissensee, för övrigt), fina miljöer (både de som ska vara fina och de som ska vara sjaskiga) och en omsorg om detaljerna som man inte alltid ser i TV-serier. Mest imponerad är jag nog av hur man flätar samman en helt fiktiv intrig med verkliga händelser utan att det känns påklistrat. Nu väntar vi på säsong 4 som enligt uppgift ska komma senare i år, däremot har jag inte hittat någon information om när den visas på en kanal jag kan se.

13. Who Done It?

Blodhund, lösmustascher och en avslutande biljakt, vad mer kan man önska sig av en kriminalkomedi? Ja, det skulle väl vara att huvudrollen innehas av Benny Hill, som fallet är här. Filmen är från 1956 och Hills filmdebut, men nog ser man ansatserna till det som präglade hans eponyma TV-serie - utklädningarna, tempot, minspelet och de absurda infallen. (En del av det måste skrivas på andras konton, för Hill var bara huvudrollsinnehavare och inget annat.)

Intrigen tenderar ju att komma i andra hand i den här sortens film, men det går ut på att huvudrollen samma dag har blivit av med jobbet och vunnit en blodhund, varefter han startar en detektivbyrå. Det går inte så lysande, men han får i alla fall ett uppdrag, att agera dubbelgångare till en tysk professor, numera bosatt i USA men på besök i England. Denne professors uppfinning är eftersökt, inte minst av landet Uralien, ett lätt maskerat Sovjetunionen (och med kyrilliska bokstäver skrivet Юралия, så strängt taget borde det väl hetat Juralien).

Om man bara tar detta för vad det är, en komedi utan andra ambitioner än att roa för stunden, kan den ses utan lidande, rentav med visst nöje.

12. Mjólk

Den här kortfilmen är gjord av en kvartett elever i en niondeklass i Laugalækjarskóla i Reykjavík, och har vunnit en nationell filmtävling på Island. För ett amatörverk är den inte alls dålig, tycker jag. Det handlar om en huvudperson som upptäcker att det saknas mjölk (mjólk) till frukosten och försöker åtgärda det på mer eller mindre naturliga sätt. Det räcker till sex minuter och kan ses med behållning även om man inte kan någon isländska, för det talas ganska lite. Filmen är tillgänglig ett bra tag till här.

11. Skolflickorna slår till igen

Denna uppföljare till första filmen om flickskolan Saint Trinian's är inte mindre galen. Ordinarie rektor - Alastair Sim i damkläder, som vi minns - tvingas till semester - det vill säga en vistelse på kvinnofängelset Holloway - och i väntan på ny rektor sätts militären in för att hålla ordning. När nya rektorn anländer från Australien - det är bara där man kan hitta någon som inte nåtts av skolans rykte - spärrar eleverna in henne på vinden och låter en juveltjuv - manlig, förstås - spela rollen av rektor, för ingen vet ju hur hon egentligen ser ut. Tilltaget underlättas av att han har en dotter som är elev på skolan, och att han har sina egna anledningar att vilja vara rektor ett tag. Skolan har nämligen - genom fusk, vad annars - vunnit en uppsatstävling där det priset är att få resa runt på kontinenten i någon sorts vänortsutbyte. Flickorna är mest intresserade av en italiensk prins, som är intresserad av att gifta sig med en engelska. Till detta kommer en kvinnlig polis som är förlovad med en manlig dito, men nu skickas med på resan som tolk för att bevaka juvelerna och kunna inhösta belöningen så de kan gifta sig. Och bussen körs av en avdankad "kapten", spelad av Terry-Thomas. Han spelar ju alltid samma roll, överklassfjanten med tweedkavaj och cigarrettmunstycke, talande en engelska som ingen annan efter Bertie Wooster, men i den här filmen är han avgjort bäst. Det märks om inte annat när han kommer in i handlingen strax före mitten. Det är inte sofistikerad humor, men precis som med Wodehouse krävs det en del planering för att få alla trådarna att gå ihop på slutet, och det gör de faktiskt. Alla som förtjänar att få varandra får det, som i vilken friluftsteaterfars som helst.

10. Hemligheternas tid

Den här tyska miniserien kunde man ha sett till jul; tre avsnitt är ju lagom för en långhelg. Den utspelar sig också vid jultid, men julstämningen kommer av sig något. Huvudintrigen är placerad i relativ nutid, exempelvis 2019 när serien kom, men så finns det ett tidsplan med återblickar till 1989 och minst två till med kortare inpass. Det är en aning utmanande att hålla ordning på detta till en början, innan man förstår vad man ska titta efter för markörer. Miljön hjälper inte mycket, för allting händer i och omkring ett hus vid havet där en familj har bott i decennier.

Familjen består 2019 av kvinnor i tre generationer - ett par unga men vuxna systrar, deras mamma och deras mormor, som är den som bor i huset i fråga, tillsammans med en hemhjälp, eller vad hon nu är. "Trotjänarinna" placerar historien alltför mycket i dåtid, men frågan är om det inte är just vad hon är, eftersom hon finns med även 1989. Då är systrarna ännu inte födda, utan det är deras mamma som är den yngsta generationen, och hennes mormor i sin tur finns fortfarande i livet. Omkring kvinnorna finns också några män, men de är andraplansfigurer, dels på grund av berättelsen, dels på grund av deras personligheter. Men som sådana ibland gör tar också dessa sitt begränsade men viktiga utrymme här och där.

Presentationen hos strömningstjänsten gör inte den här serien rättvisa. Jag skulle vilja kalla den för svart komedi, för det finns både humor och galghumor mitt i dramatiken. När det börjar med att någon som man tror är död visar sig vara i livet kan det knappast bli riktigt allvarligt efter det.

9. Isländska möten, säsong 5

Man får surfa runt lite bland de kanaler man har för att hitta något isländskt, så man kan få sin träning i att höra talad isländska. Det här finns ett tag till på UR.

Det är knappt halvtimmeslånga program om unga islänningar som på något sätt har utmärkt sig, gärna också blivit kända utanför Island. Nischen de arbetar i kan vara ganska smal - de fem är:

- Jökull Júlíusson, låtskrivare och sångare i bandet Kaleo (man kan förstå att han går under namnet JJ i USA, där de verkar ha en spirande karriär, i alla fall när programmet gjordes 2017).

- Gunnar Valdimarsson, tatuerare i Oslo med halvårslång väntelista

- Sara Pétursdóttir, mera känd som sångerskan Glowie

- Ólafía Þórunn Kristinsdóttir, Islands första kvinnliga golfproffs

- Heiðar Logi Elíasson, landets första professionella surfare

Alla är inte lika intressanta som personer - någon är lite för ung och tar sig själv på för stort allvar för att komma till sin rätt i en intervju av den här sorten - men alla pratar isländska, förstås, och det var ju mitt mål. Det har tydligen gjorts ett antal program tidigare, men dessa fem är femte säsongen, som kom 2017.