5. På spåret, säsong 36

Som vanligt så här års går På spåret i mål. Jag har inte sett alla 36 säsongerna, utan hoppade in för kanske tio år sedan, och nu har det blivit vad jag oftast gör på fredagskvällarna under några höst- och vintermånader. Årets upplaga har väl varit varken bättre eller sämre än vanligt. Ett framgångsrecepten för den här sortens serier är ju att balansera rätt mellan tradition och förnyelse. Man kan inte göra precis samma program år efter år, men man kan heller inte göra för radikala förändringar om man vill ha sin trogna publik kvar. Nu ska det bli (minst) en säsong till med Kristian Luuk och Fredrik Lindström, fick vi reda på, så någon förnyelse på de stolarna blir det alltså inte.

7. På spåret, säsong 35

Ikväll gick årets omgång av På spåret i mål med resor till Rom, Vansbro och Orlando. Mest imponerad blev jag av hur nära båda lagen var när det gällde att peka ut Kilimanjaro i momentet "Närmast vinner". Men inget av lagen behövde skämmas för sin insats, och i perspektiv av hela säsongen var det helt rätt lag som vann och som kom tvåa.

Avannonsen avslöjade att Kristian Luuk och Fredrik Lindström kommer tillbaka med en ny omgång i höst. Det blir deras sjuttonde, och därefter behöver de, om jag räknar rätt, två säsonger till för att komma ikapp Ingvar Oldsberg. Jag börjar tro att det är det som är deras mål numera.

5. På spåret, säsong 34

Kanske har den här frågesporten börjat gå en aning på tomgång, men samtidigt är det ju det välbekanta som får oss att återvända år efter år. Just i år har det inte varit så mycket som har varit extra minnesvärt,  vare sig bland lag, resmål eller frågor. Det skulle möjligen vara att det förekom en direkt överlappning i frågorna i avsnitt 2 med frågorna i samma veckas avsnitt av Kulturfrågan Kontrapunkt. Men nu direkt efter finalen är det nog glömt av de flesta, och vi koncentrerar oss på frågan om rätt lag vann. Ja, de fick ju flest poäng, så det var väl rätt lag då. Fast det andra laget var roligare.

5. På spåret, säsong 33

Så är årets säsong av På spåret slut, och den har väl varit så som man på senare år har vant sig vid att det ska vara. Några par har varit bättre än väntat, några kanske lite sämre, men jag tycker att det har varit ovanligt många spännande matcher den här omgången. Eftersom detta inte är platsen för näthat recenseras inte de tävlande, men finalen blev faktiskt något alldeles extra, om jag ska drista mig till en åsikt.

18. På spåret, säsong 32

Tretton fredagar i rad har jag ätit scones till På spåret, med undantag för julafton, då det inte sändes något avsnitt, och nyårsafton, när jag var bortbjuden. Överlag tycker jag att det har varit en trevlig omgång utan något lag som man har känt sig tvungen att tycka direkt illa om. Kanske känns det aningen förutsägbart nu, med domaren Fredrik Lindström som äter något i varje program och med programledaren Kristian Luuk som inte klarar av att något lag drar mitt i en ledtråd utan att han måste läxa upp dem. Men det är ju nya platser och en del nya tävlande, så viss förnyelse blir det automatiskt.

16. På spåret, säsong 31

På spåret började jag faktiskt inte se förrän för några år sedan, rätt långt efter att Kristian Luuk och Fredrik Lindström tagit över. Därmed ser jag något mer avslappnat på företeelsen än vissa habituéer som tycker att det började urarta redan när vissa resor inte gick med tåg. Det betyder också att jag inte har något långt perspektiv att jämföra med, men årets omgång går nog inte till historien som en av de bästa. Utan att nedvärdera de lag som varit med och som har gått långt tycker jag att det känns som om ett antal av de bästa och roligaste lagen från de senaste åren har saknats i år.

8. På spåret, säsong 30

De eventuella läsarna av denna blogg torde ha märkt att det inte ses mycket tablå-TV chez moi. I stort sett det enda underhållningsprogram som jag ser (nästan) när det sänds är På spåret. Däremot tillhör jag inte dem som var med på Oldsbergs tid. Eftersom detta inte är platsen för näthat utvecklar jag inte det spåret (höhö) vidare.

De flesta gångerna konstaterar jag att jag inte kan någon musik, men under säsongen kunde jag i alla fall både Towa Carson (med Laxå), Östen Warnerbring (med Femton minuter från Eslöv) och Lill Lindfors (med Du är den ende), och i finalen dessutom lite Eurovision-relaterat. Finalen får sägas vara även den moraliska finalen, det vill säga mellan de två finalvärdiga lagen, och med deltagare som kunde klara av att både vinna och förlora, vilket är ovanligare än man tror. Till genren hör förstås att det också har funnits deltagare som man älskar att hata. Eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att namnge dem, men de fyller en lika viktig funktion som favoriterna.