37. Hunger

Det här ska enligt presentationstexten vara en "modern såpa", varmed man nog avser högt tempo samt korta avsnitt och en kort säsong. Det säger sig självt att det inte ryms så mycket på åtta avsnitt à tjugo minuter, så även rolllistan är begränsad i jämförelse med vad de klassiska åttio- och nittiotalssåporna innehöll. Men innehållet är av samma sort, lite affärsintriger och lite privatintriger på bästa Öhmans- eller Dahlénsmanér. Traditionen med slutscener som får en att om inte utbrista så i varje fall tänka "nämen oj" upprätthålls, påfallande ofta genom att någon visar sig dela säng med någon oväntad.

Miljön här är en till att börja med rätt bedagad krog i en småstad. Menyn verkar bestå av huvudsakligen räkcocktail och plankstek, och ägaren Tommy, spelad av Göran Ragnerstam (den enda av skådespelarna som jag kan minnas att jag har sett i något annat), låter en god del av inkomsterna gå vid sidan av den officiella bokföringen. Det går så länge som det går, men det första som händer är att han får hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och då går det förstås inte längre. In rycker hans dotter, som varit rimligt lojal på hemmaplan, och hans son, som får lämna en begynnande karriär i Stockholms krogvärld. Till detta kommer några ytterligare anställda, både gamla och nya, men troligen för få för att kunna sköta ett etablissemang av den här sorten i verkligheten.

Till den saken hör också att det görs stora förändringar på kort tid. Jag vet inte hur lång förberedelsetid man behöver för att byta namn och inriktning på en restaurang, men här verkar det gå på ett par veckor att etablera sig som nattklubb och finkrog. Problemen hopar sig dock:

och allt beror inte på den nya ledningens ovana.

Kanske är det planerat att komma mer av den här serien; slutet är i alla fall av det öppna slaget. Då hoppas jag att de producerar den nya säsongen så man hör vad folk säger. Nu måste jag ha textningen på för att kunna följa med, och det kanske är autentisk restaurangmiljö, men inte särskilt tittarvänligt.

36. Levande och döda i Winsford

Här har vi en filmatisering av en av Håkan Nessers fristående böcker, som jag läste med stor behållning för snart tolv år sedan. Det betyder att jag inte minns varje detalj, men åtminstone så mycket att jag märker att det här är en ganska fri bearbetning av handlingen. Så måste det nog också bli eftersom en del av bokens raison d'être beror på dess arrangemang av handling i nutid och dåtid, där läsaren inte har all information. I formatet rörlig bild går det att göra motsvarande klipp, men det ger delvis andra intryck.

Huvudpersonen Maria hamnar efter ett tag med sin hund i ett hyrt hus vid Exmoorheden i sydvästra England. Då har hon bakom sig en turbulent tid där hennes man anklagats för övergrepp och de båda gemensamt bestämt sig för att ta en längre ledighet i Marocko.  På vägen(?) hälsar de på ett par som de känner i Polen. Det är först sista kvarten, när upplösningen närmar sig, som det blir spännande. Fram till dess är det närmast transportsträcka, men jag vet inte hur man skulle ha gjort annorlunda med den förlaga man har. Mitt bästa råd är tyvärr att hoppa över den här filmen och läsa boken istället.

34. Shetland, säsong 10

Det är verkligen inte alla serier som jag håller ut med ända till tionde säsongen, men med Shetland känns det inte som en uppoffring, knappt ens att hålla ut. Att jag ser den här säsongen först nu, fast den blev tillgänglig tidigare i år, har andra orsaker. Det är ungefär som i föregående säsong för polisen på Shetland, det vill säga den relativt nykomna kommissarien Ruth Calder och den yngre men mer hemtama Alison "Tosh" McIntosh har någon sorts tandemledarskap över ett team där jag inte tror att någon är ny den här omgången. Ny är däremot åklagaren, som inte uppfyller den stereotyp man kunde vänta sig, utan är kompetent på sin uppgift och låter polisen sköta sin.

Fallet utgår från ett fynd av en död kvinna, som hittas i sin egen trädgård med en repsnara om halsen, och hon har uppenbarligen funnits där några dagar. Runt om bor grannar med relationer till både henne och varandra som nystas upp efter hand, tillsammans med en del mörka händelser från det förflutna. Den lilla byn Lunniswick är fiktiv till namnet, men finns på kartan under namnet Levenwick, i så fall på södra delen av Shetland, där jag tror att serien inte har varit så ofta tidigare. Det ser ändå ut som det mesta på Shetland med gröna vidder och får, nästan inga träd och en storm som drar in när den behövs som bäst för intrigen. Man får precis det man väntar sig av Shetland numera, och det gäller både intrigen och oljerockarna. Ibland är det alldeles tillräckligt.

33. Kriminalarkivet: Mordet på Lisa Holm

Ett av senare års mest uppmärksammade mordfall var detta, mordet på sjuttonåriga Lisa Holm i Västergötland. Även om en gärningsman fälldes är det något gåtfullt över det hela, för han nekade hela tiden till att ha begått mordet, och alla detaljer om hur det ska ha gått till får man inte heller i den här dokumentärserien. Det hade gått att göra mer och bättre TV än så här om detta.

32. Felix och Klara

Felix är pensionerad tulltjänsteman och har alldeles för mycket tid att skriva brev på sin skrivmaskin till myndigheter och andra som han tycker behöver få reda på hur saker ska vara och hur de var förr (bättre, förstås). Han förstår inte alls varför han och hustrun Klara borde flytta från sin villa till en servicelägenhet, för hon städar ju och sköter hemmet till belåtenhet. De hamnar i alla fall på servicehuset och där är nya utmaningar att ta tag i, som att man inte alltid får husmanskost i restaurangen och att det inte finns något förråd att förvara den kompletta uppsättningen av tulltjänstemännens tidning som snart ska överlämnas till nationalarkivet.

Felix är som synes rätt odräglig och självupptagen. Han märker mycket lite av vad som händer omkring honom, som till exempel att Klara trivs utmärkt i de nya omgivningarna, inte bara för att hon kan ta ett glas vin med systern Tobba när som helst, utan också för att hon får ett eget umgänge. Nu vore det ju inte TV-dramatik om det inte blev dramatiskt, och det ska förstås också bli en upplösning. Den är möjligen inte den här seriens starkaste kort, men fram till dess är det komedi av den sort man inte alltid skrattar åt, mer vrider sig av.

Jag försöker se vad jag kommer åt av isländska TV-serier och filmer för att öva på att lyssna på språket. Den här var utmärkt på så sätt, men kan också ses med behållning i annat syfte.

30. Kriminalarkivet: Flickmorden

Förvisso har det begåtts mord på flickor både före och efter de händelser som den här serien skildrar, men det är nog så att ordet har kommit att förknippas särskilt med de två mord som begicks av John Ingvar Lövgren med mindre än en månads mellanrum 1963. Det är en sorglig historia på så många sätt att man knappt vet var man ska börja. Lövgren själv var på en nioårings intelligensnivå, föräldralös sedan han var liten och hade tillbringat stora delar av sitt liv på institutioner. Han hade en känd historia av olika lindrigare sexualbrott innan han mördade en flicka i Vitabergsparken i Stockholm, dessutom en kväll när det var mycket folk ute och rörde sig. Han fanns med i den utredningen men bedömdes inte tillräckligt intressant, utan hann sedan med ett liknande mord under liknande omständigheter i en närförort. En del av den här serien handlar om hur polisen missade honom och varför han därmed kunde begå ett andra mord. (Och det är inte ens hela sanningen, för han dömdes sedan för ett tidigare mord och erkände ytterligare ett, som inte gick till åtal.)

Det är på SVT-manér en välgjord dokumentär, men jag begriper inte varför den är sönderklippt till tre avsnitt när den hade rymts inom en timme.

Med noggranna adressangivelser kan man gå i utredarnas fotspår:

Här är de på väg in i en port med ett av de unga vittnena:



och porten verkar finnas kvar:

Mördarens bostadshus:



kan man också hitta med Google Maps idag:

Man får också se sådant som inte har direkt bäring på fallet, som en professor i psykiatri som intervjuas på sitt kontor, och det tyckte jag var roligt, eftersom jag har en likadan svart telefon (numera dock inte inkopplad) och likadana dokumentfack i metall som kan svängas ut när man vill komma åt det nedre:

28. Bakom Svärtan

Som efterrätt till serien Svärtan kan man se den här halvtimmesdokumentären om hur den har kommit till. Det är blandad kompott men ingen som har sett serien blir väl förvånad av att det är mycket om hur sjöjungfruns mask har kommit till. Det här avnjutes bäst just som efterrätt, inte entrérätt, eftersom man i så fall blir rejält spoilrad.

27. Svärtan

Sommarens snackis torde vara den här serien, vilket märks om inte annat på att jag har varit så proaktiv att jag är klar med den på tredje dagen efter att de sista avsnitten släpptes. Det är ingen serie man vill bli spoilrad om, ehuru den möjligheten finns för alla som har läst boken som är förlaga. Det har inte jag, och jag har heller inte fördjupat mig i hur den eventuellt skiljer sig från TV-serien. Men författaren John Ajvide Lindqvist medverkar i alla fall som uppläsare av intro och outro, så helt frikopplad kan den inte vara.

Det utspelar sig "sommaren 1985" – vilket också är titeln på boken – i skärgården. Där samlas ett gäng ungdomar som känner varandra sedan många somrar, men som det kan vara i en viss ålder har några utvecklats mer än andra sedan förra året. Viss sordin på stämningen är det också med tanke på att en något äldre yngling har hittats död innan det hela ens börjar. Gänget ger sig av till ön Svärtan, där dödsfallet har inträffat, och där hittar de något som måste beskrivas som en sjöjungfru – bunden och skadad, vad man kan begripa. De tar med henne tillbaka och låter henne bo i en bassäng i en sjöbod (eller liknande; jag är dålig på maritim terminologi). Det är förstås ingen bra idé.

Sedan rullar det på rätt bra med ett antal trådar i intrigen, där sjöjungfrun nästan kommer i bakgrunden ett tag. Det tidigare dödsfallet ska utredas av polis, och sommargäster och bofasta ska också hålla liv i sina traditioner med fester och annat. Ovanpå detta är det Live Aid på TV från Wembley, som tydligen var en enorm grej, vilket jag inte riktigt minns. Tempot är ovanligt bra för en serie av det här slaget, och det håller hela vägen ut, dessutom. Ungdomarna i huvudrollerna är utmärkta, tycker jag. Är det några som inte håller måttet är det deras föräldrar, men de ska å andra sidan inte vara mer än bakgrundsfigurer. Mest avtryck av de vuxna gör Rolf Lassgård som "Krutgubben", en bofast farfar till en i gänget. Jag vill inte utnämna serien till en klassiker redan nu, men jag tror den kan uppskattas av både vuxna och ungdomar (men inte alltför unga, för det är rätt ruskigt tidvis).

17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

16. Korna i Djurarpsdalen

Peter Gerdehag och Tell Aulin har tidigare gjort dokumentärerna Hästmannen och Kokvinnorna, båda om äldre människor på landet som fortfarande driver lantbruk på ett traditionellt sätt. Den här halvtimmesfilmen om syskonen Gösta och Sonja i Hallands inland är på samma tema. De har en liten besättning röda mjölkkor med horn, men det vill man inte längre ha. I stället för att säljas måste de skickas till slakt, och syskonen får börja köpa mjölk "på tetra i affären". För att inte tala om att den svartvita katten går och ser övergiven ut. Här intervjuas inte, men åtminstone Sonja är ganska talför på egen hand.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

11. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet. Vad hände sen?

Folk som säger "vad var det jag sade" i tid och otid är begränsat charmiga. Men den fortsättning jag här antydde:



har nu blivit av. Möjligen är detta uppföljningsavsnitt något prematurt, för någon ansökan till regeringen om ex gratia-ersättning har ännu inte lämnats in, även om den tydligen är på väg. Men då kan ju programmakarna återvända när den är behandlad.

5. På spåret, säsong 36

Som vanligt så här års går På spåret i mål. Jag har inte sett alla 36 säsongerna, utan hoppade in för kanske tio år sedan, och nu har det blivit vad jag oftast gör på fredagskvällarna under några höst- och vintermånader. Årets upplaga har väl varit varken bättre eller sämre än vanligt. Ett framgångsrecepten för den här sortens serier är ju att balansera rätt mellan tradition och förnyelse. Man kan inte göra precis samma program år efter år, men man kan heller inte göra för radikala förändringar om man vill ha sin trogna publik kvar. Nu ska det bli (minst) en säsong till med Kristian Luuk och Fredrik Lindström, fick vi reda på, så någon förnyelse på de stolarna blir det alltså inte.

2. Mister Books mysterier, säsong 1

Det är nog ingen överraskning att den här serien landade väl hos mig med de beståndsdelar den är byggd av. Det handlar om Gabriel Book, som passande nog har ett antikvariat i London, men också hjälper polisen med mordutredningar. Till hjälp har han sin hustru och en ung man vid namn Jack, i första avsnittet nyss utkommen från fängelse. Anledningen till att Jack har placerats hos Books är det genomgående mysteriet i den här säsongen. Annars är det två avsnitt för vart och ett av de tre fallen de blir involverade i.

Det hela utspelar sig i London strax efter krigsslutet, vilket märks ibland på ransoneringsbestämmelser och en del trådar som går tillbaka till händelser under kriget. Förutom antikvariatet driver mrs Book en tapethandel vägg i vägg, och utredningarna för dem också till exempelvis ett stort hotell och en filmstudio. Det mesta är inspelat i Belgien, vilket för mig fungerar utmärkt som efterkrigs-London.

I huvudrollen syns Mark Gatiss, som också har varit med och skrivit manus. Han är förstås utmärkt med sin erfarenhet inte minst från Sherlock, och här finns absolut inspiration från den store detektiven vad gäller iakttagelser av detaljer och dragande av slutsatser. Enligt uppgift är det redan planerat för en andra säsong.

97. Julfrågan Kontrapunkt

Som vanligt är julspecialen av Kulturfrågan Kontrapunkt lite lättare och lite snällare än de vanliga programmen i serien. Varken Hans Rosenfeldt eller Fredrik Lindström skulle väl komma i fråga som litteraturexpert, och varken Babben Larsson eller Alexander Rybak skulle få vara med och framföra musik. Men de gör det bra, och även lagen kommer ifrån uppgiften med hedern i behåll.

96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

95. Åbo utlyser julfreden

I år var det nittio år sedan utlysandet av julfred från Åbo sändes i radio första gången, meddelades det i årets TV-sändning. Programmet är lika statiskt som Kalle Anka, men så är det ju med mycket jul-TV.

94. Tidstjuven

Årets julkalender klarar gränsen för godkänt med marginal, tycker jag som är långt över den ålder som kalendern normalt riktar sig till, och som inte heller har någon i den åldern i omedelbar närhet. Det är en svår genre om man ska tilltala både barn och vuxna, samtidigt som inte minst den senare gruppen tenderar att ha starka åsikter om att det är för lite snö eller för mycket av något annat.

Tidsresor är ett tacksamt ämne för all sorts fiktion, och här bärs det upp av en tidskikare som kan transportera bäraren (och ibland några ytterligare) till ett lämpligt år. Pojken Clint (med efternamnet Östskog, vilket jag tyckte var roligt) reser hit och dit, ofta i sällskap med gentlemannatjuven Bildsköne Bengtsson, som dock mest har namnet gemensamt med den verklige förbrytaren som kallades så. Anledningen till farandet är att Clints pappa försvann på julafton för fem år sedan, och rätt tidigt i serien får man anledning att tro att han befinner sig i en annan tid och inte kan komma därifrån.

Redan i lucka 2 är han avbildad på vikingatiden:



och för den som liksom jag har läst lite runologi är det förstås utomordentligt roligt att runstenen bakom honom berättar att "Robin reste denna kalender" samt på svansen mitt på stenen önskar god jul. Då får man leva med att det inte alltid är språkhistoriskt korrekta former som visas.

I avsnitt 16 och 17 figurerar en trätavla med runor:

som det går att vända på:

för att lättare kunna läsa. Där har de tyvärr slarvat bort några bokstäver; det verkar som om å och ä helt enkelt försvinner när texten överförs till runor. Men serien är ju inte gjord för den som har akademiska poäng i runologi, trots allt.

Omkring Clint finns hans mamma, turistchef i Kråksjö, mer känt som Tråksjö, eftersom ingenting händer där (men det gäller bara innan den här kalendern börjar) samt hans syster, länge underutnyttjad men bättre använd i de senare avsnitten. Vidare finns den kändisbesatta frisören Nettan, spelad av Inger Nilsson med alldeles lagom distans, två kommunalråd (eller liknande) samt en turistchef (eller liknande) från rivaliserande Överhult. Alla vuxenskådespelarna gör bra insatser, men bleknar ändå något vid sidan av Simon J Bergers gestaltning av Bildsköne Bengtsson. Han har uppenbarligen haft mycket roligt med rollen, och det mesta av det förmedlas till publiken, som tur är.

(Ovanligt bra i år har dessutom lucköppningen varit, bestående i att något föremål från en gammal kalender varje dag har sorterats in i "jularkivet" och gett tillfälle att visa ett kort klipp från ibland bortglömda, ibland ihågkomna kalendrar.)

92. Farlig vår

Mellan 1949, när den här filmen hade premiär, och 1965, när Nattmara (som jag såg tidigare i veckan) kom, regisserade Arne Mattsson över trettio filmer. Många av dem kan placeras i kriminalgenren, som de båda nämnda. När man får dem på så här kort avstånd från varandra kan man konstatera att Mattsson utvecklades ‒ eller om det var genren och smaken som gjorde det. Det betyder att den här känns förhållandevis åldrad, medan Nattmara är fullt sebar med behållning.

Till svensk fyrtiotalsfilm hör att Julia Cæsar ska spela hyrestant och Wiktor "Kulörten" Andersson stadsbud (eller liknande), och i de avseendena är det här en mycket tidstypisk skapelse. Bland andra flitiga skådespelare märks Artur "Klabbarparn" Rolén som frackuthyrare. Men mest handlar det om fem studenter i Uppsala, sällan samlade på samma bild, men här är de:

Från vänster är det Åke Grönberg (som verkar vara överliggaren i sammanhanget), Stig Olin, Jan Molander, Karl-Arne Holmsten och Birger Malmsten. Alla var etablerade trots sin ungdom och gjorde också mycket film, TV och teater senare.

Det hela utspelar sig alltså i Uppsala under en vår, och man får allt man kan önska sig av studentstadens miljö ‒ valborg, spex, hyresrum med mera dylikt, understundom till och med en föreläsning, om än aldrig någon tentamen. Till detta kommer också diverse musikinslag, ofta med visor av uppsaliensaren Ulf Peder Olrog. Mordet, som inträffar föredömligt tidigt, drabbar en ung kvinna med mindre gott rykte, och det framgår att alla de fem på något sätt har haft en relation med henne. Det har också hennes hyresvärd, spelade av Victor Sjöström, som nog får sägas vara onödigt kompetent för den här typen av film. Polisen gör inte mycket, i alla fall inte mycket som vi får se, utan de fem studenterna bedriver sin egen utredning, inklusive att försöka provocera mördaren att slå till på nytt.

Kriminalgåtan är knappast den här filmen starka sida, och var det nog inte ens när den var ny. Här ska inte avslöjas hur det hänger ihop (det kan den intresserade läsa om här), men jag är djupt otillfredsställd av slutet. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av Uppsala för att gå igång på de autentiska miljöer man får titta på, men det finns det nog andra som är.