17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

16. Korna i Djurarpsdalen

Peter Gerdehag och Tell Aulin har tidigare gjort dokumentärerna Hästmannen och Kokvinnorna, båda om äldre människor på landet som fortfarande driver lantbruk på ett traditionellt sätt. Den här halvtimmesfilmen om syskonen Gösta och Sonja i Hallands inland är på samma tema. De har en liten besättning röda mjölkkor med horn, men det vill man inte längre ha. I stället för att säljas måste de skickas till slakt, och syskonen får börja köpa mjölk "på tetra i affären". För att inte tala om att den svartvita katten går och ser övergiven ut. Här intervjuas inte, men åtminstone Sonja är ganska talför på egen hand.

14. Muren, säsong 7

Så har den tid på året kommit när det är dags att ta farväl av Muren efter genomharvad säsong. Det har liksom tidigare varit ungefär som tidigare, det vill säga programmet genomgår en mycket försiktig förnyelse. Till konceptet hör också att det finns en och annan av experterna som man (det vill säga jag) inte är så förtjust i, men nu har jag kommit fram till att dessa experter förmodligen inte är så omtyckta av andra tittare heller, och därmed förlorar mest själva på sin medverkan. Annars har det varit lagom svårt och lagom kompetenta tävlande.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

11. Dokument inifrån: Det svenska styckmordet. Vad hände sen?

Folk som säger "vad var det jag sade" i tid och otid är begränsat charmiga. Men den fortsättning jag här antydde:



har nu blivit av. Möjligen är detta uppföljningsavsnitt något prematurt, för någon ansökan till regeringen om ex gratia-ersättning har ännu inte lämnats in, även om den tydligen är på väg. Men då kan ju programmakarna återvända när den är behandlad.

5. På spåret, säsong 36

Som vanligt så här års går På spåret i mål. Jag har inte sett alla 36 säsongerna, utan hoppade in för kanske tio år sedan, och nu har det blivit vad jag oftast gör på fredagskvällarna under några höst- och vintermånader. Årets upplaga har väl varit varken bättre eller sämre än vanligt. Ett framgångsrecepten för den här sortens serier är ju att balansera rätt mellan tradition och förnyelse. Man kan inte göra precis samma program år efter år, men man kan heller inte göra för radikala förändringar om man vill ha sin trogna publik kvar. Nu ska det bli (minst) en säsong till med Kristian Luuk och Fredrik Lindström, fick vi reda på, så någon förnyelse på de stolarna blir det alltså inte.

2. Mister Books mysterier, säsong 1

Det är nog ingen överraskning att den här serien landade väl hos mig med de beståndsdelar den är byggd av. Det handlar om Gabriel Book, som passande nog har ett antikvariat i London, men också hjälper polisen med mordutredningar. Till hjälp har han sin hustru och en ung man vid namn Jack, i första avsnittet nyss utkommen från fängelse. Anledningen till att Jack har placerats hos Books är det genomgående mysteriet i den här säsongen. Annars är det två avsnitt för vart och ett av de tre fallen de blir involverade i.

Det hela utspelar sig i London strax efter krigsslutet, vilket märks ibland på ransoneringsbestämmelser och en del trådar som går tillbaka till händelser under kriget. Förutom antikvariatet driver mrs Book en tapethandel vägg i vägg, och utredningarna för dem också till exempelvis ett stort hotell och en filmstudio. Det mesta är inspelat i Belgien, vilket för mig fungerar utmärkt som efterkrigs-London.

I huvudrollen syns Mark Gatiss, som också har varit med och skrivit manus. Han är förstås utmärkt med sin erfarenhet inte minst från Sherlock, och här finns absolut inspiration från den store detektiven vad gäller iakttagelser av detaljer och dragande av slutsatser. Enligt uppgift är det redan planerat för en andra säsong.

97. Julfrågan Kontrapunkt

Som vanligt är julspecialen av Kulturfrågan Kontrapunkt lite lättare och lite snällare än de vanliga programmen i serien. Varken Hans Rosenfeldt eller Fredrik Lindström skulle väl komma i fråga som litteraturexpert, och varken Babben Larsson eller Alexander Rybak skulle få vara med och framföra musik. Men de gör det bra, och även lagen kommer ifrån uppgiften med hedern i behåll.

96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

95. Åbo utlyser julfreden

I år var det nittio år sedan utlysandet av julfred från Åbo sändes i radio första gången, meddelades det i årets TV-sändning. Programmet är lika statiskt som Kalle Anka, men så är det ju med mycket jul-TV.

94. Tidstjuven

Årets julkalender klarar gränsen för godkänt med marginal, tycker jag som är långt över den ålder som kalendern normalt riktar sig till, och som inte heller har någon i den åldern i omedelbar närhet. Det är en svår genre om man ska tilltala både barn och vuxna, samtidigt som inte minst den senare gruppen tenderar att ha starka åsikter om att det är för lite snö eller för mycket av något annat.

Tidsresor är ett tacksamt ämne för all sorts fiktion, och här bärs det upp av en tidskikare som kan transportera bäraren (och ibland några ytterligare) till ett lämpligt år. Pojken Clint (med efternamnet Östskog, vilket jag tyckte var roligt) reser hit och dit, ofta i sällskap med gentlemannatjuven Bildsköne Bengtsson, som dock mest har namnet gemensamt med den verklige förbrytaren som kallades så. Anledningen till farandet är att Clints pappa försvann på julafton för fem år sedan, och rätt tidigt i serien får man anledning att tro att han befinner sig i en annan tid och inte kan komma därifrån.

Redan i lucka 2 är han avbildad på vikingatiden:



och för den som liksom jag har läst lite runologi är det förstås utomordentligt roligt att runstenen bakom honom berättar att "Robin reste denna kalender" samt på svansen mitt på stenen önskar god jul. Då får man leva med att det inte alltid är språkhistoriskt korrekta former som visas.

I avsnitt 16 och 17 figurerar en trätavla med runor:

som det går att vända på:

för att lättare kunna läsa. Där har de tyvärr slarvat bort några bokstäver; det verkar som om å och ä helt enkelt försvinner när texten överförs till runor. Men serien är ju inte gjord för den som har akademiska poäng i runologi, trots allt.

Omkring Clint finns hans mamma, turistchef i Kråksjö, mer känt som Tråksjö, eftersom ingenting händer där (men det gäller bara innan den här kalendern börjar) samt hans syster, länge underutnyttjad men bättre använd i de senare avsnitten. Vidare finns den kändisbesatta frisören Nettan, spelad av Inger Nilsson med alldeles lagom distans, två kommunalråd (eller liknande) samt en turistchef (eller liknande) från rivaliserande Överhult. Alla vuxenskådespelarna gör bra insatser, men bleknar ändå något vid sidan av Simon J Bergers gestaltning av Bildsköne Bengtsson. Han har uppenbarligen haft mycket roligt med rollen, och det mesta av det förmedlas till publiken, som tur är.

(Ovanligt bra i år har dessutom lucköppningen varit, bestående i att något föremål från en gammal kalender varje dag har sorterats in i "jularkivet" och gett tillfälle att visa ett kort klipp från ibland bortglömda, ibland ihågkomna kalendrar.)

92. Farlig vår

Mellan 1949, när den här filmen hade premiär, och 1965, när Nattmara (som jag såg tidigare i veckan) kom, regisserade Arne Mattsson över trettio filmer. Många av dem kan placeras i kriminalgenren, som de båda nämnda. När man får dem på så här kort avstånd från varandra kan man konstatera att Mattsson utvecklades ‒ eller om det var genren och smaken som gjorde det. Det betyder att den här känns förhållandevis åldrad, medan Nattmara är fullt sebar med behållning.

Till svensk fyrtiotalsfilm hör att Julia Cæsar ska spela hyrestant och Wiktor "Kulörten" Andersson stadsbud (eller liknande), och i de avseendena är det här en mycket tidstypisk skapelse. Bland andra flitiga skådespelare märks Artur "Klabbarparn" Rolén som frackuthyrare. Men mest handlar det om fem studenter i Uppsala, sällan samlade på samma bild, men här är de:

Från vänster är det Åke Grönberg (som verkar vara överliggaren i sammanhanget), Stig Olin, Jan Molander, Karl-Arne Holmsten och Birger Malmsten. Alla var etablerade trots sin ungdom och gjorde också mycket film, TV och teater senare.

Det hela utspelar sig alltså i Uppsala under en vår, och man får allt man kan önska sig av studentstadens miljö ‒ valborg, spex, hyresrum med mera dylikt, understundom till och med en föreläsning, om än aldrig någon tentamen. Till detta kommer också diverse musikinslag, ofta med visor av uppsaliensaren Ulf Peder Olrog. Mordet, som inträffar föredömligt tidigt, drabbar en ung kvinna med mindre gott rykte, och det framgår att alla de fem på något sätt har haft en relation med henne. Det har också hennes hyresvärd, spelade av Victor Sjöström, som nog får sägas vara onödigt kompetent för den här typen av film. Polisen gör inte mycket, i alla fall inte mycket som vi får se, utan de fem studenterna bedriver sin egen utredning, inklusive att försöka provocera mördaren att slå till på nytt.

Kriminalgåtan är knappast den här filmen starka sida, och var det nog inte ens när den var ny. Här ska inte avslöjas hur det hänger ihop (det kan den intresserade läsa om här), men jag är djupt otillfredsställd av slutet. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av Uppsala för att gå igång på de autentiska miljöer man får titta på, men det finns det nog andra som är.

91. Nattmara

Det är inte alltid man får så entydig information om vilken dag som här, där vi får en inblick i mördarens almanacka. Nu visar det sig att han har tagit livet av fel kvinna, eftersom det slumpade sig så att det kom en annan Citroën med ett snarlikt registreringsnummer körande samma väg vid samma tid. (Allt det där får man reda på de första kanske tio minuterna, så det räknar jag inte som spoiler.)

Den riktiga Maj Berg är direktris för en modeateljé och blir sedan föremål för olika händelser som hon med viss rätt tolkar som sätt att ta livet av henne. Men de har den karaktären att hennes omgivning inte tar dem på allvar och tror att det är hon som håller på att förlora förståndet, eventuellt att hon dricker för mycket (vilket hon nog gör, eftersom det hela blir en rätt pressande tillvaro).

Likheten med klassikern Gasljus har påtalats, liksom andra paralleller, men har man inte sett dem kan man ändå se den här filmen, som faktiskt är ett mycket gott hantverk i genren psykologisk thriller. För det borgar inte minst den imponerande listan över medverkande. Regissör är Arne Mattsson, svensk filmthrillers stora namn vid den här tiden, men kanske något olyckligt ihågkommen för sina filmer om privatdetektivparet Hillman, som jag minns som något för komiska för att fungera som spänning. Han har också skrivit manus tillsammans med Per Wahlöö, som det här året också kom ut med första delen i deckarserien om Martin Beck, men hade skrivit flera böcker tidigare. Den suggestiva musiken är gjord av Georg Riedel, som verkligen kunde mer än skriva visor till Astrid Lindgren-filmatiseringar.

I huvudrollerna ses Ulla Jacobsson som Maj Berg och Gunnar Hellström som hennes man, båda utmärkta såväl på egen hand som när de spelar mot varandra. Majs moster som deläger modeateljén och bor i våningen ovanpå spelas stramt av Mimi Pollak, som jag alltid tycker ger en mörk underton åt alla roller hon fick. Den mest förekommande polisen spelas av Sven Lindberg och en av de anställda hos Maj är Mona Malm. Och slutligen, som mördare syns Tord Petersson, sedermera mest känd som en av bröderna i Änglagård, men utmärkt redan här. Eftersom det utspelar sig 1965 är alla dessutom vansinnigt snyggt klädda (tyvärr i svartvitt), även exempelvis när Gunnar Hellström kastar på sig nattrock över pyjamas för att svara i telefon(!).

Filmen ligger just nu ute på SVT Play, men bara någon vecka till. Den verkar dock återkomma där med ojämna mellanrum, så det finns anledning att hålla utkik.

88. Vi på Saltkråkan

Redan när nyheten kom att det skulle göras en ny version av den här klassikern från sextiotalet blev det debatt om såväl hur som varför. Nu när resultatet finns att se kan man fortsätta debatten på något fastare underlag.

Hur?

Det är en modernare Saltkråkan, men den är nog ungefär lika efter sin tid idag som originalet var då. Det förekommer mobiler, men de har inte alltid täckning. Det finns en tjock-TV, men det kan skyllas på att familjen Melkersson bara hyr Snickargården. Och Melker skriver sin bok på dator, men tar en pappersutskrift för säkerhets skull.

Från originalets tretton har man här bantat ner sig till sex avsnitt. Det innebär förstås att en del är borta, till exempel hela julfirandet och alla vinterscener. Jag tror ändå att de flesta hittar sina favoritinslag, som Pelles kanin Jocke, de äldre barnens försvinnande i dimman och en del av Melkers tafatthet. Men han är den av de vuxna som skiljer sig mest från förr genom att vara betydligt mindre klantig och mer kapabel.

Varför?

Det är möjligen så att den gamla TV-serien och filmerna inte tilltalar dagens barn. Men då är frågan om den här versionen gör det. Den ska nog vara en så kallad familjeserie, men det får vara en tålmodig familj som klarar berättartempot, som verkligen inte är högt.

87. Saltkråkan - bakom kameran

I kölvattnet av den nya versionen av Vi på Saltkråkan serveras också den här kortkorta dokumentären med lite gamla klipp och intervjuer och en del nytt material. Den går att se utan lidande, men känns på grund av sin korta längd närmast försumlig.

86. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 8

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt har gått i mål, och jag måste erkänna att jag har följt med till slutet utan verklig entusiasm. Det har varit för få spännande matcher och för få intressanta deltagare. Och även om detta inte är platsen för näthat måste jag säga att jag inte tycker att Rickard Söderberg fungerar i domarrollen här. Inte minst borde hans putslustiga manus putsas (och om han inte själv skriver dem är den åsikten förstås riktad till den som gör det). När jag ser på mina synpunkter om förra säsongen noterar jag ändå att produktionen tydligen läser här, för båda de saker jag tog upp är åtgärdade (eller om de själva har kommit till samma slutsats, det är också tänkbart).

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

80. Vikingakvinnornas tid

Vikingatiden har länge förknippats med män, de män som reste i österled och västerled från Skandinavien och ömsom plundrade, ömsom handlade. På senare år har man ägnat mer uppmärksamhet åt att det förstås också fanns kvinnor under samma tid, och DNA-teknik gör det ju numera möjligt att fastställa säkert vilket kön en begravd person hade, för att bara nämna något. Det ligger i sakens natur att den här dokumentären har en underton av att mycket har förtigits men nu ska sanningen avslöjas. En del är intressant och spektakulärt, en del är kanske mindre revolutionerande.

79. Europas förmänniskor

Här handlar det om de människor som bodde i Europa långt före vår art och neandertalarna, som annars är det vanliga tidsperspektivet i de här sammanhanget. Nu får man tänka sig tillbaka 400 000 år och träffa Homo heidelbergensis, fast namnet är lite missvisande, eftersom det mest rör sig om en fyndplats i södra Frankrike. Forskarna försöker ta reda på sådant som om de hade talförmåga (mycket möjligt), om de begravde sina döda (det verkar så) och om de hade kläder (troligen björnskinn i så fall). Fascinerande alltsammans.

78. Loving Highsmith

Översättaren gav nog upp inför att hitta en svensk titel på den här dokumentären. "Att älska Highsmith", eller "Den älskande Highsmith"? Båda täcks in av innehållet. Författaren Patricia Highsmith hade inget lätt privatliv och var av allt att döma inte lätt att leva med. Den här dokumentären handlar mer om det än om vad hon skrev, även om det också skymtar här och var, kanske mest som en tänkt spegelbild av hennes eget liv. Den gjordes nog också precis vid den tid då ett antal av hennes samtida fortfarande kunde medverka; två av de centrala personerna har sedermera avlidit.