96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

8. I vår herres hage, säsong 5

Ibland är världsläget sådant att man vill ha feelgood-TV, och då är den här serien alldeles rätt. Det är ändå något paradoxalt med det, för allt går verkligen inte bra för alla där. Inte minst den här säsongen är sådan, eftersom andra världskriget pågår och gör sig påmint på olika sätt. Men den lantliga veterinärpraktiken är en miljö som osökt ger tillfällen till trevlig samvaro över te och andra måltider, natursköna scenerier när någon veterinär är på väg till en lantgård samt solskenshistorier när djur blir friska. Den här säsongen spelar också James Herriots familjeliv med hustru och liten son en större roll än tidigare. Den förra TV-serien som byggde på Herriots åtta böcker omfattade nittio avsnitt, så jag gissar att det kommer mer även av den här.

67. I vår herres hage, julspecial säsong 4

Det är mycket jul men inte mycket djur i det här julavsnittet om veterinärkliniken i Yorkshire, som utspelar sig 1940. James är inkallad och kan inte vara hemma när hans fru Helen närmar sig att föda deras första barn, och det är väl så mycket dramatik vi får. Kriget är påtagligt, inte bara genom James' frånvaro.

(Det är mer än lovligt förvirrat med vad som hör till vilken säsong. Jag har tidigare ondgjort mig över att SVT sparar föregående säsongs julavsnitt och låter det inleda nästa säsong vid julen efter. Nu verkar det på Wikipedia av alla ställen som om julavsnitten ligger separat, utanför säsongerna. Det är i så fall ett glatt budskap, men det innebär att bloggen redovisar tidigare säsonger och julavsnitt fel, eller i varje fall inkonsekvent i och med det här inlägget. Men eftersom det här är min blogg där jag bestämmer blir det nu så här framöver.)

6. I vår herres hage, säsong 4

Den animerade vinjetten till den här serien är oerhört snygg, tycker jag. Den både fångar miljöerna i den yorkshireska småstaden Darrowby och anknyter till tiden, som i den här säsongen har hunnit bli 1940 med allt vad det innebär för England. Mer om det nedan, men den som önskar vandra omkring i Grassington i verklighetens Yorkshire, där inspelningarna har ägt rum, kan förstås göra det med Google maps:

Även utanför tätorten är det löjligt pittoreskt och mycket välbevarat, så att man har sluppit klippa bort alltför många motorvägar eller andra moderniteter:

Kriget gör förstås att det blir en något allvarligare underton i den här säsongen. Tristan, den yngre brodern till chefsveterinären Siegfried Farnon, är inkallad och därmed frånvarande. James Herriot, den yngre delägaren, som vi har fått följa ända från hans ankomst till Darrowby, sliter med frågan om att han ska göra sin plikt för landet eller om han kan anses göra det genom sin verksamhet som veterinär. Det är ett yrke som är klassat så att han inte behöver lämna det.

För att i någon mån ersätta Tristan kommer den unge praktikanten Richard Carmody till kliniken, och dynamiken i personuppsättningen förändras genast. Han intar på sätt och vis den roll som James hade för några år sedan, när han var nykomling, och det finns väl inget bättre sätt att beskriva den än att man blir Siegfrieds hackkyckling. Sedan är Richard och James ganska olika i sitt förhållningssätt till veterinäryrket, så riktigt samma sak blir det inte.

Vidare medverkar förstås husföreståndarinnan mrs Hall, ett antal djurägare och inte minst mrs Pumphrey med sin knähund som kräver ständiga utryckningar. Samtidigt som allt är annorlunda genom krigets närvaro ändras ingenting på djupet i den här bygden. Det är förstås också det som gör den här serien till så enastående comfort television, inte bara att man får se vackra landskap och söta djur.

8. I vår herres hage, säsong 3

Vi har hunnit till tredje säsongen av den här engelska veterinärserien, och den präglas av två saker. För det första har James, den unge veterinären som är någon sorts huvudperson, äntligen gift sig med sin Helen. De flyttar in i ett litet rum på ovanvåningen av mottagningen och ska där sköta sitt eget hushåll, men det blir förstås en och annan engelsk frukost, lagad av husföreståndarinnan mrs Hall, nere i den gemensamma matsalen. Helen ska också fortsätta vara behjälplig i skötseln av familjens gård, där hennes tonåriga syster och pappa annars håller ställningarna. För det andra drar det ihop sig till krig. Vi i publiken vet ju vad som väntar på den fronten (förlåt) när det utspelar sig 1939 och det värvas folk till armén.

Det är ingen rafflande serie, men välgjord i sin genre. Om något tycker jag den känns mer påkostad vad gäller miljö och rekvisita nu än i början, och man får titta på både söta djur - som ofta överlever - och böljande landskap i Yorkshire. Ibland behöver man något som är comfort TV, och då blir det knappast bättre än det här.

22. I vår herres hage, säsong 2

Andra säsongen av den här snälla veterinärserien bjuder på precis det man vill ha. Det är fina yorkshireska landskap med får, kor och hästar, en by, möjligen småstad, med pub (och veterinärmottagning) och en herrgård med rik änka och pekineser. Historien om den unge veterinären James och hans romans med Helen utvecklar sig, men ingen hade väl trott annat. Historien om hans arbetsgivare Siegfried Farnon och dennes yngre bror Tristan utvecklar sig också, kanske något mindre förutsägbart, men inte totalt överraskande. Och ändå är det riktigt sevärt. Ibland behöver man något som inte utmanar och inte utger sig för att ha något dagsaktuellt budskap utan bara vill ge avkoppling.

Av oklar anledning av SVT bara visat de sex ordinarie avsnitten och inte julavsnittet. Av första säsongen visades alla sju avsnitten i följd.

78. I vår herres hage, säsong 1

Britterna har en tendens att göra nya versioner av TV-serier eller nya TV-versioner av litteratur, även om det har gjorts TV av det tidigare. De här böckerna av James Herriot blev en mycket framgångsrik TV-serie med början 1978, som jag inte har sett i sin helhet, men åtminstone en del av de senare säsongerna, när man hade kastat loss från böckerna och gjorde avsnitt på originalmanuskript. Nu går man tillbaka till källorna, om jag har förstått det rätt, och börjar från början i anslutning till böckerna.

Det handlar om den unge nyblivne veterinären James Herriot som kommer till Yorkshire och anställs hos en excentrisk veterinär, Siegfried Farnon. Han har en odåga till bror, Tristan, som utbildar sig till veterinär, och en husföreståndarinna, mrs Hall. Det är huvudrollerna, men det förekommer en del djurägare och andra omkring dem, inte minst James' love interest Helen. Deras relation är en av de viktiga längre intrigerna i den här första säsongen. (Det ska komma mer, har jag förstått.)

Det här var nog det jag behövde den här hösten med pandemi och annat. Allt är mycket trivsamt, både miljöer och intriger, även om det förstås förekommer att något djur inte klarar sig. Som Siegfried säger: "You can't save them all." Och britterna kan ju göra den här sortens TV med all atmosfär som tiden ger anledning att återskapa, och ymniga måltidsscener av olika dignitet. Herrarnas kläder lyckas de göra mig avundsjuk med. James har en mycket snygg halsduk:

och både han och Tristan har flätstickade slipovers när de räddar valpar respektive studerar:

 

och Tristan har dessutom en tjusig i Fair Isle-möster:



Därjämte förekommer det förstås massor av tweed.

SVT har valt att publicera ett avsnitt i veckan på sändningsdagen, ett lite ovant sätt numera, när man är van vid att kunna se allting i sin egen takt. Men det har också varit trevligt att ha något att se fram emot.

Inte alla TV-serier har dessa inslag i eftertexterna, men det känns förstås tryggt: