67. Jävla Kajsa

När den här serien kom 1999 gick den under min radar. Det är Peter Dalle som har skrivit och regisserat, och i rollerna ses han själv, Claes Månsson, Johan Ulveson och Lena Endre:



Därutöver finns inte minsta biroll som syns, men det är inte hela sanningen, för det finns ett antal viktiga personer som inte medverkar annat än som omtalade eller ibland i telefonsamtal som vi får höra hälften av.

Lena Endre spelar Bettan, som driver Kafé Ollonet, där allting utspelar sig (och det kan tyckas lite billigt att välja ett sådant namn med tanke på vilka skämt man kan stoppa in, men det blir faktiskt roligt). Hon har en väninna och en ganska krävande mamma som ringer ibland. Hennes enda gäster, som det verkar är Gunnar (Claes Månsson), som sitter där hela tiden och ser på TV och dricker en kopp te, när ingen bjuder honom på något annat. Han är skild, vilket Bettan ser närmast som en uppmuntran. Lennart (Johan Ulveson) är också skild, men hans före detta fru verkar ha lika stort inflytande över honom som vilken dominant hustru som helst. Och så är det Micke (Peter Dalle), som är gift med Kajsa, och som gör entré senare i varje avsnitt med repliken "Jävla Kajsa!". Mycket mer än så är det inte, utan dialogen driver komiken, och det tycker jag att den gör bra. Har man sett till exempel Ogifta par av Peter Dalle känner man igen sig.

Sex avsnitt är lite för lite för att bygga upp igenkänningshumor, men den är på gång mot slutet av serien. Samtidigt är det något välgörande med en serie som inte mjölkar ett konceptet tills det sinar, utan lyckas vara rolig så länge den varar.

Att serien är så gammal som den är gör att man också får återse den här skylten, som för mig signalerar torsdagskväll och Rederiet:

66. Kanske en diktare

Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan i den här filmen:

Och om inte den listan räcker så kommer den här skylten:

Ekman roll personifierar begreppet rockslusk:

Han är underlig på mer än ett sätt, gissningsvis alkoholiserad, och inte särskilt representativ, vilket ju är problematiskt i ett sådant yrke. Men det är en imponerande rollprestation av den legendariske aktören, som jag nog bara har sett i en enda film tidigare, vad jag kan minnas.

I en tidig roll syns Hjördis Petterson, sedermera mest känd som rivjärnet Selma, som är gift med Fridolf:



Hon har skinn på näsan även här.

Filmen lider något av att vara byggd på en pjäs, vilket jag har läst mig till att redan samtida recensenter kritiserade. Många av skådespelarna hade spelat sina roller redan på scen, inte minst Ekman, och med dagens blick har man svårt att inte se det här som en filmad pjäs med aktörer som spelar som stode de på scen.

65. Du är alltid 20

Den här kortfilmen bygger på material som spelades in för sådär tjugo år sedan, när huvudpersonen och hans bästis gjorde film under titeln "Knark". Nu finns inte bästisen längre, förstår man, och de gamla inspelningarna har försetts med huvudpersonens nutida speakerröst. I sin enkelhet var det här oväntat bra och gripande.

64. Tvagning

Skräck måste inte innebära vampyrer på slott i Centraleuropa - ibland flyttar skräcken in i vardagen och i situationer som vi alla kan känna igen oss i. Här är det en mamma med son som har varit på badhuset och verkar vara inlåsta i omklädningsrummet när de är klara. Det blir oväntat kusligt, trots att det inte är mörkt eller folktomt.

63. Du gamla, du fria

Titeln säger inte så mycket om vad det här handlar om - det skulle strängt taget kunna vara vad som helst som utspelar sig i Sverige. Men det handlar om fyra unga män, som också verkar vara två par, åtminstone i viss utsträckning, som åker ut till en strand och äter och dricker och badar och gör sådant som par gör i de situationerna. Då kommer ett annat, vuxnare, sällskap förbi, och jag tycker inte att någondera parten hanterar det särskilt väl. Det är imponerande inte minst genom vad som hinner få plats på bara elva minuter, för den nämnda konflikten blir inte den enda.

62. Nedgång

Bland kortfilmerna på SVT Play finns den här femminutaren, som jag inte är säker på att jag förstår fullt ut. Tjusiga människor äter skaldjursbuffé på en berghäll medan solen går ner, och möjligen upp och ner igen. De har i alla fall stort fokus på det, när de inte sörplar ostron och röker cigarr. Något säger mig att deras linnekostymer inte kommer att ha åldrats med behag om man ser det här om tjugo år.

61. Funnen och vunnen

Bland kortfilmerna på SVT Play hittade jag den här lilla charmiga animerade historien, som tydligen ska vara gjord för barn, men det behöver inte hindra vuxna tittare, tycker jag. Det handlar om en namnlös pojke, som en dag råkar ut för att det ringer på dörren och utanför står en pingvin. Han gör stora ansträngningar för att bli av med den, för den hör ju inte alls hemma där, tycker han. Det hela bygger på en bok av Oliver Jeffers.

60. Lupin, säsong 2

Det är lite rörigt med terminologin i den här serien, som kom med fem avsnitt - som vi brukar kalla det - tidigare i år, och nu med fem till. De här fem kallas för "del 2" och tillsammans är de tio tydligen att anse som en säsong, och ska kallas kapitel 1-10. Här gör jag som jag vill, och därför är det här andra säsongen.

Det är en prestation att lyckas göra en serie som i så hög grad handlar om en person som ljuger och stjäl, men utan att han framstår som osympatisk. Det beror förstås på att vi är invigda i Assane Diops bakgrund och förstår varför han i förra säsongen stal ett värdefullt halsband, och i den här säsongen vill lura av ägaren, en av Frankrikes rikaste män, allt han äger och har - och få honom i fängelse. En gentlemannatjuv i det tjugoförsta århundradet måste förstås ha talanger som inte var aktuella när böckerna om Lupin kom i början av det tjugonde århundradet. Det är ofta ganska roligt gjort med drönare och datorintrång och jag vet inte allt, men hur realistiskt det är undandrar sig min bedömning.

Serien är absolut sevärd, men alldeles lagom lång. Det finns tecken på att det ska komma mer, men då får det nog göras ett omtag vad gäller en del inslag. Det kanske inte är omöjligt, men jag hoppas i alla fall att hunden J'accuse inte skrivs ut ur serien.

59. Pistvakt

Det här är knappast en film med ambitionen att vara ett storverk, och det är den förstås inte heller. Men med viss lycka mjölkar den konceptet från två säsonger TV-serie om bröderna Marklund i Svartlien, som verkar tillbringa omotiverat mycket tid i sin trevåningssäng. Här börjar handlingen med att de begraver sin far, diplompistvakten Stor-Erik Marklund, men han är inte ute ur handlingen för det, utan samtalar med sina efterlevande när det passar honom. Filmen har samma teaterkänsla som TV-serien, men kommer undan med det på något sätt.

58. Dr. Caligaris kabinett

På SVT Play har det tillgängliggjorts ett antal skräckklassiker, som finns att se hela sommaren. Den här var jag obekant med tidigare, men jag har läst mig till att den verkligen var banbrytande när den kom 1920. Eftersom den har hundra år på nacken är den mer intressant än skrämmande, men på samma sätt som Edgar Allan Poes noveller faktiskt fortfarande kan vara ruskiga här och där, är också den här det ibland. Håller man ut till slutet - och det tar bara en timme och en kvart - infinner sig dessutom filmhistoriens enligt uppgift första twist ending.

Titelns doktor Caligari kommer till en liten stad, Holstenwall, och framträder på en marknad med sin sömngångare Cesare. Denne skickas ut på nätterna och mördar folk, länge oklart varför. Bland andra mördar han en ung man, Alan, vars vän Francis återberättar historien i en ramberättelse. Om inte annat förstår man alltså att han ska överleva.

Doktorn spelas av Werner Krauß, vid tillfället 36 år gammal, så det har krävt en del jobb att maskera honom:

Möjligen är han lite karikatyrisk, men det ska vara avsiktligt och inte bara bero på stumfilmens överspel. Skådespelarnas ryckiga rörelsemönster ska ge en obehagskänsla, och jag får nog säga att det lyckas, möjligen subliminalt, för jag hade svårt under tiden att göra klart för mig vad som var så obehagligt.

(En pikant detalj är att filmen förbjöds av nazistregimen, medan Werner Krauß spelade judekarikatyrer i propagandafilmer. Conrad Veidt som spelar sömngångaren Cesare utvandrade till USA undan nazisterna och var med i Casablanca.)

Den stora del av filmen som utspelar sig i staden Holstenwall har man inte spelat in i en riktig stad, utan bland kulisser som är obehagligt - igen! - förvridna och ljussatta:





Där finns också scener med sneda väggar, trekantiga dörrar och underligt målade interiörer som snarast leder tankarna till teaterkulisser.

Det som har åldrats dåligt är skådespeleriet, men så är det ju nästan alltid med stumfilm. Det gäller att få fram sina känslor på något sätt när man inte kan säga det man vill så vi hör det:

(Till höger är det Francis som just får reda på att Alan är död.)

Och så är det ibland lite ofrivillig komik på hatt- och mustaschfronten:



Idag är inte det här världens mest skrämmande film, men den är onekligen intressant att ha sett.

57. Jakten på en mördare

Den här TV-serien har jag skjutit upp eftersom jag var rädd att den skulle vara för obehaglig. Ämnet har potential för det, eftersom det handlar om morden på Helén Nilsson i Hörby och Jannica Ekblad från Malmö, och de utredningar som så småningom ledde till att Ulf Olsson kunde dömas för dem. Jag minns själv mordet på Helén mycket väl, eftersom det var påsklov och vi hade sommarhus inte långt från Hörby, och vi inte gick ut på skogspromenad de dagar det tog innan hon hittades. I efterhand har det också visat sig att det hus hon hade förts till inte heller låg långt från våra promenadskogar.

Det var inte nödvändigt att skjuta upp, för serien hanterar ämnet väl. Den är obehaglig ibland, men de klipper i precis rätt ögonblick, visar precis lagom mycket utan att bli spekulativ, och är faktiskt ett värdigt dokument över det som hände. Till stor del beror det på att det handlar just om polisarbetet, inte morden i sig. Det mest obehagliga är egentligen de sjaskiga miljöer polisen kommer i kontakt med på vägen, men som visar sig inte ha så mycket med just de två morden att göra. Misären har varit stor på sina håll i Skåne de åren, kan man konstatera.

I centrum står polisen Per-Åke Åkesson, som är en kompetent utredare med oöverträffat resultat vad gäller att få mördare dömda. Men han är inte särskilt anpasslig till den nya organisation som införs i polisväsendet de här åren, och det tar hårt på honom personligen. Paradoxalt nog är det de egenskaper som gör honom till en bra utredare - envisheten, tron på att han har rätt, eller i varje fall kommer att få rätt - som också gör att han inte passar i ett sammanhang med personalplanering och värdeord. Hans kollega Monica Olhed finner sig bättre tillrätta, men är också en synnerligen kompetent förhörsledare, som man inte vill förlora. Jag kan tycka att även hans egenskaper skulle kunna tas tillvara bättre än att han får sitta i en skrubb i källaren och gå igenom gamla fall - även om det är så polisen kommer vidare med just de här två morden.

Serien är dokumentärnära i sitt berättande, och kanske är det därför som den har uppfattats som stolpig vad gäller agerandet. I ett eftersnacksavsnitt fanns det kritik av det slaget, och dessutom mot den skånska som nästan alla talar. Där håller jag med - den är inte lyckad överallt, även om ambitionen är lovvärd. Ska jag vara kritisk på någon ytterligare punkt är det att någon verkar lite för förtjust i fågelljud som har lagts på, så att hackspetten hörs trumma trots att det är höst i scenen i fråga. Vad gäller miljöerna i övrigt är det mycket autentiskt, och man slås av att det är så mycket som har hänt fast det inte är så länge sedan. Det är mycket faxar, telefonkiosker och disketter, även om mobiltelefonerna börjar komma så småningom.

56. Eurotrip

Ibland behöver man se något riktigt tramsigt för att vädra ur hjärnan, men varför Netflix nu i år föreslog den här filmen från 2004 vet jag inte. Den befinner sig i den stolta traditionen av Porky's och liknande filmer som sällan låter skämten utspela sig ovanför midjan, om det inte handlar om hur man lurar av en tjej hennes BH i poolen. Scott och hans kompis Cooper får anledning att resa till Europa för att söka upp en tysk brevvän, som mot förmodan visat sig inte vara en kille. På vägen stiftar de bekantskap med sådana europeiska fröjder som ett franskt nudistläger och en nederländsk sexklubb, för att bara nämna något. Det är verkligen inte humor på hög nivå, och vill man se något roligt finns det mycket som har mer finess.

55. Ministern

Den här isländska serien heter i original Ráðherrann, vilket betyder just "ministern" på det trevliga språk som ofta har egna ord där de flesta andra har lånat av varandra. Benedikt, som det syftar på, och som vi på isländskt vis är på förnamnsbasis med, blir i första avsnittet statsminister. Det ser ingen riktigt komma, för han är nybliven partiledare för det mindre partiet i en koalitionsregering, men släpper en bomb i TV:s slutdebatt inför valet. Om valdeltagandet blir 90% och hans parti får majoritet tillsammans med ett av de nuvarande oppositionspartierna vill han bilda regering med det i stället. Det blir svårt för de andra att driva kampanj mot detta eftersom alla ju förväntas önska ett högt valdeltagande.

Det är inte det enda Benedikt gör som är oförutsägbart och möjligen populistiskt. Han har en tendens att säga sådant som alla tänker men ingen annan politiker skulle säga, ofta på temat "varför gör vi inte bara så här, det skulle ju vara bra för alla". Hans medarbetare har det inte alltid lätt när de ska förklara, hantera medier och samtidigt inte förstöra sina egna karriärer. Ibland är det ganska roligt, men så småningom blir det en mörkare ton i serien, när det framgår vad som ligger bakom.

Serien är djärv i förhållande till många andra politiska dramaserier på så sätt att den ligger närmare verkligheten än sådana brukar göra. Partierna som figurerar är såvitt jag förstår de autentiska isländska partierna, och sakfrågorna - kyrka/stat, euro och miljö, för att nämna några - är inte fritt uppfunna för det här sammanhanget, utan skulle kunna vara föremål för seriös debatt i verkligheten. Autenticiteten i miljöer har jag svårt att bedöma, och numera har man ju alla möjligheter att datoranimera bakgrunder när så behövs. Men jag har i alla fall identifierat att en hel del scener utspelar sig utanför det riktiga statsministerresidenset i Reykjavík - om de nu verkligen är inspelade där eller inte.