28. Lupin, säsong 3

Nu har det kommit en tredje säsong ("del" som strömningstjänsten kallar det) av den här serien. När jag hade sett den förra efterlyste jag ett omtag, för det som hände där kändes relativt avslutat. Omtaget får man, i det att det här handlar om ett nytt fall, men man har också stor behållning av att uppdatera sig om vad som har hänt tidigare, om man skulle ha glömt det. Det finns en resumé i rasande tempo som både strömningstjänsten och andra videoklipptjänster på nätet bjuder på.

Lupin är ju gentlemannatjuven från Maurice Leblancs romaner och noveller, som kom ut i början av förra seklet. I den här serien är huvudpersonen Assane Diop en modern gentlemannatjuv som på förebildens manér stjäl juveler och sätter dit skurkar som rättvisan inte har kommit ikapp. Inte bara Diop har en nära relation till Lupin - också en av de poliser som jagar honom är lupinofil (lupinolog?) och gör sitt bästa för att övertyga kolleger om att de borde utgå från böckernas universum för att hitta Diop.

Det är som sagt ett nytt fall här, men man får också ytterligare bakgrundshistoria om Diop och hans uppväxt, som förklarar varför han har anledning att agera som han gör. Möjligen är det inte helt realistiskt att de brottstycken som vi nu får del av inte har blivit aktuella tidigare i serien. Men realism är ju inte den här seriens motto. Berättartekniken bygger på snabba klipp mellan nutid och dåtid - oftast 1998 under pågående fotbolls-VM i Paris - och de är så snyggt gjorda att man aldrig tvivlar på när något utspelar sig. I nutid finns dessutom två separata spår, där vi ofta får se en händelse två gånger. Första gången är vi bara med och tittar, ungefär som vem som helst, andra gången får vi se hur Diop lyckas med det han gör. Det mest spännande i den här serien är faktiskt att få se hur i hela fridens namn han kommer undan med att fejka sin egen död eller andra närmast omöjliga bedrifter.

Den här omgången är kanske något svagare än de tidigare - om det nu beror på att man kan konceptet eller på något annat. Men det är fortfarande bättre än så mycket annat att man absolut bör följa med om man har börjat. Det är ju så med den här sortens serier att det kommer mer så länge publiken följer med, och jag skulle tro att det kan komma en fortsättning.

60. Lupin, säsong 2

Det är lite rörigt med terminologin i den här serien, som kom med fem avsnitt - som vi brukar kalla det - tidigare i år, och nu med fem till. De här fem kallas för "del 2" och tillsammans är de tio tydligen att anse som en säsong, och ska kallas kapitel 1-10. Här gör jag som jag vill, och därför är det här andra säsongen.

Det är en prestation att lyckas göra en serie som i så hög grad handlar om en person som ljuger och stjäl, men utan att han framstår som osympatisk. Det beror förstås på att vi är invigda i Assane Diops bakgrund och förstår varför han i förra säsongen stal ett värdefullt halsband, och i den här säsongen vill lura av ägaren, en av Frankrikes rikaste män, allt han äger och har - och få honom i fängelse. En gentlemannatjuv i det tjugoförsta århundradet måste förstås ha talanger som inte var aktuella när böckerna om Lupin kom i början av det tjugonde århundradet. Det är ofta ganska roligt gjort med drönare och datorintrång och jag vet inte allt, men hur realistiskt det är undandrar sig min bedömning.

Serien är absolut sevärd, men alldeles lagom lång. Det finns tecken på att det ska komma mer, men då får det nog göras ett omtag vad gäller en del inslag. Det kanske inte är omöjligt, men jag hoppas i alla fall att hunden J'accuse inte skrivs ut ur serien.

32. Lupin, säsong 1

Själv har jag inget starkt förhållande till gentlemannatjuven Arsène Lupin, som har sitt ursprung i noveller och romaner av Maurice Leblanc från tidigt 1900-tal. Men man kan se den här serien med god behållning ändå, som en modern variant. Huvudpersonens relation till original-Lupin är desto starkare; han har både läst och inspirerats och agerar på många sätt som sin förebild. En modern gentlemannatjuv har förstås en del moderna talanger, är duktig på sociala medier och teknik, förutom de klassiska dragen av att charmera det motsatta könet och kunna förklä sig. Just det sistnämnda är nästan det mest imponerande, för Omar Sy som spelar huvudrollen är annars inte den som smälter in omärkligt i ett sammanhang.

Eftersom det börjar med en juvelkupp på Louvren - det känns som om det hade kunnat hända hos Ture Sventon eller Agaton Sax - får man rejält med parisisk atmosfär, och även i övrigt är det något otvetydigt franskt över serien. Det är trevligt som omväxling till allt det anglosaxiska som dominerar både det allmänna utbudet och mitt tittande. Så småningom får man genom tillbakablickar reda på varför "Lupin" gör som han gör, och även om en del av den bakgrunden är ganska sjaskig och sorglig finns det en varm ton i det hela, som gör det närmast trivsamt att följa med honom.

Den här första omgången består av fem avsnitt, men det ska komma fem till senare i år.