6. 30 sekunder

Den som trodde att intresset för Palmemordet skulle upphöra efter den beramade presskonferensen 2020, då den så kallade Skandiamannen utpekades som trolig gärningsman, den har inte fått rätt, kan man sammanfattningsvis konstatera. Det senaste inlägget i frågan är den här dokumentären, som handlar om de trettio sekunder som förflyter från det första skottet, det som dödar Palme. Lite grann handlar det faktiskt också om saker som händer kort dessförinnan, men fokus är annars mycket snävt.

Vad som står i centrum är en kartläggning sekund för sekund med hjälp i huvudsak av tiden det tog för trafikljusen på Sveavägen att skifta från rött till grönt. Mittemot mordplatsen höll nämligen en bil stilla just på sensorerna, väntande på att några passagerare skulle bli klara med sitt ärende i en bankomat. Föraren har blivit känd som musikläraren i tidigare skildringar, och jag är faktiskt helt övertygad om att detta med sensorerna och trafikljusen inte är den nyhet som den görs till här. Möjligen är det nytt att lägga det till grund för sekundräkning, som gör det möjligt att dra slutsatsen att vissa personer har sett mördaren, andra har sett någon annan, men trott att det var mördaren.

Den de har sett ska enligt den här historieskrivningen vara Christer Pettersson, som alltså tänks ha varit närvarande på mordplatsen, haft ögonkontakt med Lisbeth Palme och sedan avvikit, men utan att vara mördaren. Det här scenariot löser onekligen vissa frågor om hur hon har kunnat vara så säker i sitt utpekande av honom. Det är också en prydlig förklaring på de varierande uppgifterna om mördarens klädsel - barhuvad eller inte, rock eller täckjacka, lågskor eller något grövre.

Dokumentären har ett berättarsätt som kan kallas omsorgsfullt, om man inte rentav vill säga omständligt. Det är för många upprepningar och påminnelser för att det inte ska kännas som den har för lite att säga, men en timme att fylla. Det är synd, för om det hade berättats på halva tiden hade det kunnat bli riktigt bra.

5. På spåret, säsong 33

Så är årets säsong av På spåret slut, och den har väl varit så som man på senare år har vant sig vid att det ska vara. Några par har varit bättre än väntat, några kanske lite sämre, men jag tycker att det har varit ovanligt många spännande matcher den här omgången. Eftersom detta inte är platsen för näthat recenseras inte de tävlande, men finalen blev faktiskt något alldeles extra, om jag ska drista mig till en åsikt.

4. Händelser vid vatten

Kerstin Ekmans bok fick flera prestigefyllda priser när den kom ut 1993, bland annat Augustpriset, som ju inte är ett deckarpris. Senare har den också utsetts till bästa svenska deckare någonsin av Sydsvenskan. När den nu långt om länge blev TV-serie var det inte så konstigt att den av många - även en del av de medverkande - emotsågs med höga förväntningar. I ljuset av det är jag tyvärr besviken, inte för att det här är en dålig produktion, men så enastående som den borde vara är den inte. Och den tappar tyvärr hela vägen igenom.

Debatten började redan tidigt med att folk tyckte att man inte hörde vad skådespelarna säger. Det bemöttes av ansvariga med att folk kunde sätta på textremsan. Meningen är, såvitt jag förstår, att det ska anses naturligt när folk mumlar och vi inte riktigt kan höra replikerna. Men jag vill inte ha det naturligt, jag vill höra vad som sägs. Det är lika legitimt att önska det som att önska att en TV-serie inte är naturlig genom att visa allt som händer i realtid.

Själv har jag tyvärr fastnat på två saker i serien, som inte borde vara så viktiga som jag har gjort dem. Det ena är de fula för- och eftertexterna, som ser ut som om de är textade av ett barn som nyss har lärt sig skriva. Jag tycker inte heller att det finns något som gör den stilen särskilt motiverad här. Det andra är att det flera gånger i varje avsnitt lyssnas på sjörapporten, till sist så att det närmast blir parodiskt. En eloge dock för att det verkar vara autentiskt för tiden då det utspelar sig, så att man får återuppleva "farvattnen utanför Jæren och Lista", som inte har hörts i radio på många år.

En annan debatt har handlat om att ett antal roller spelas av olika skådespelare i de båda tidsplanen 1973 och 1991. Det fungerar bra ibland, sämre ibland. Genomgående tycker jag att det är för stor åldersskillnad på de valda skådespelarna. Rolf Lassgård och Sven Boräng, som spelar den äldre respektive yngre versionen av distriktsläkaren Birger, har en åldersskillnad på 28 år i verkligheten, och Pernilla August och hennes dotter Asta Kamma August, som spelar huvudpersonen Annie Raft då och "nu", har en åldersskillnad på 35 år. Några andra har åldrats med maskörhjälp, till exempel Magnus Krepper som kollektivpatriarken Petrus, och det fungerar lika bra, om inte bättre. (Boräng och Lassgård är båda utmärkta, ska sägas, och om avståndet mellan de båda tidsplanen vore 28 år hade det inte funnits något att klaga på.)

Det som fungerar bäst är ett antal skådespelare, för det finns de som lyckas trots svåra förhållanden, samt en del av miljöerna, inte minst getostkollektivet. Själva mordhistorien och hur den hänger ihop blir något av en bisak, men även boken är mer än en traditionell deckare, som jag minns den. Den uppbrutna kronologin fungerar sämre här än i boken; ofta får man se en scen i repris när den blir relevant igen, vilket känns som ett underskattande av publikens minnesförmåga. En rolig bonusiakttagelse är att man i ett par scener som utspelar sig på en Finlandsbåt 1991 verkar ha dammat av gamla uniformer från Dahléns.

Så, sammanfattningsvis blev det här inte så bra som jag hade hoppats och som SVT verkar ha siktat på. Men det duger att se, om man bara inte tror att det är årtiondets bästa TV-upplevelse.