Den som trodde att intresset för Palmemordet skulle upphöra efter den beramade presskonferensen 2020, då den så kallade Skandiamannen utpekades som trolig gärningsman, den har inte fått rätt, kan man sammanfattningsvis konstatera. Det senaste inlägget i frågan är den här dokumentären, som handlar om de trettio sekunder som förflyter från det första skottet, det som dödar Palme. Lite grann handlar det faktiskt också om saker som händer kort dessförinnan, men fokus är annars mycket snävt.
Vad som står i centrum är en kartläggning sekund för sekund med hjälp i huvudsak av tiden det tog för trafikljusen på Sveavägen att skifta från rött till grönt. Mittemot mordplatsen höll nämligen en bil stilla just på sensorerna, väntande på att några passagerare skulle bli klara med sitt ärende i en bankomat. Föraren har blivit känd som musikläraren i tidigare skildringar, och jag är faktiskt helt övertygad om att detta med sensorerna och trafikljusen inte är den nyhet som den görs till här. Möjligen är det nytt att lägga det till grund för sekundräkning, som gör det möjligt att dra slutsatsen att vissa personer har sett mördaren, andra har sett någon annan, men trott att det var mördaren.
Den de har sett ska enligt den här historieskrivningen vara Christer Pettersson, som alltså tänks ha varit närvarande på mordplatsen, haft ögonkontakt med Lisbeth Palme och sedan avvikit, men utan att vara mördaren. Det här scenariot löser onekligen vissa frågor om hur hon har kunnat vara så säker i sitt utpekande av honom. Det är också en prydlig förklaring på de varierande uppgifterna om mördarens klädsel - barhuvad eller inte, rock eller täckjacka, lågskor eller något grövre.
Dokumentären har ett berättarsätt som kan kallas omsorgsfullt, om man inte rentav vill säga omständligt. Det är för många upprepningar och påminnelser för att det inte ska kännas som den har för lite att säga, men en timme att fylla. Det är synd, för om det hade berättats på halva tiden hade det kunnat bli riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar