Kerstin Ekmans bok fick flera prestigefyllda priser när den kom ut 1993, bland annat Augustpriset, som ju inte är ett deckarpris. Senare har den också utsetts till bästa svenska deckare någonsin av Sydsvenskan. När den nu långt om länge blev TV-serie var det inte så konstigt att den av många - även en del av de medverkande - emotsågs med höga förväntningar. I ljuset av det är jag tyvärr besviken, inte för att det här är en dålig produktion, men så enastående som den borde vara är den inte. Och den tappar tyvärr hela vägen igenom.
Debatten började redan tidigt med att folk tyckte att man inte hörde vad skådespelarna säger. Det bemöttes av ansvariga med att folk kunde sätta på textremsan. Meningen är, såvitt jag förstår, att det ska anses naturligt när folk mumlar och vi inte riktigt kan höra replikerna. Men jag vill inte ha det naturligt, jag vill höra vad som sägs. Det är lika legitimt att önska det som att önska att en TV-serie inte är naturlig genom att visa allt som händer i realtid.
Själv har jag tyvärr fastnat på två saker i serien, som inte borde vara så viktiga som jag har gjort dem. Det ena är de fula för- och eftertexterna, som ser ut som om de är textade av ett barn som nyss har lärt sig skriva. Jag tycker inte heller att det finns något som gör den stilen särskilt motiverad här. Det andra är att det flera gånger i varje avsnitt lyssnas på sjörapporten, till sist så att det närmast blir parodiskt. En eloge dock för att det verkar vara autentiskt för tiden då det utspelar sig, så att man får återuppleva "farvattnen utanför Jæren och Lista", som inte har hörts i radio på många år.
En annan debatt har handlat om att ett antal roller spelas av olika skådespelare i de båda tidsplanen 1973 och 1991. Det fungerar bra ibland, sämre ibland. Genomgående tycker jag att det är för stor åldersskillnad på de valda skådespelarna. Rolf Lassgård och Sven Boräng, som spelar den äldre respektive yngre versionen av distriktsläkaren Birger, har en åldersskillnad på 28 år i verkligheten, och Pernilla August och hennes dotter Asta Kamma August, som spelar huvudpersonen Annie Raft då och "nu", har en åldersskillnad på 35 år. Några andra har åldrats med maskörhjälp, till exempel Magnus Krepper som kollektivpatriarken Petrus, och det fungerar lika bra, om inte bättre. (Boräng och Lassgård är båda utmärkta, ska sägas, och om avståndet mellan de båda tidsplanen vore 28 år hade det inte funnits något att klaga på.)
Det som fungerar bäst är ett antal skådespelare, för det finns de som lyckas trots svåra förhållanden, samt en del av miljöerna, inte minst getostkollektivet. Själva mordhistorien och hur den hänger ihop blir något av en bisak, men även boken är mer än en traditionell deckare, som jag minns den. Den uppbrutna kronologin fungerar sämre här än i boken; ofta får man se en scen i repris när den blir relevant igen, vilket känns som ett underskattande av publikens minnesförmåga. En rolig bonusiakttagelse är att man i ett par scener som utspelar sig på en Finlandsbåt 1991 verkar ha dammat av gamla uniformer från Dahléns.
Så, sammanfattningsvis blev det här inte så bra som jag hade hoppats och som SVT verkar ha siktat på. Men det duger att se, om man bara inte tror att det är årtiondets bästa TV-upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar