82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

På förhand var jag inte helt såld på idén om en scenföreställning, baserad på den tecknade filmen om Karl-Bertil Jonsson, som vi ju alla kan mer eller mindre utantill. Men Henrik Dorsin har lyckats med sin bearbetning, där originaltexten är bevarad, men interfolierad med en del blinkningar till nutid - PostNord! - och ett antal lysande sångtexter. Kupletter kan han ju skriva, det hade jag vetat om jag tänkte efter, och hade kollat på förhand att det här kallas för en "jazzmusikal".

Man känner också igen de medverkande, så att de ibland känns som vore de tecknade av Per Åhlin. Karl-Bertil spelas av Anton Lundqvist, som både ser ut som och låter som sin förlaga:



Som hans ömma moder ses Vanna Rosenberg:



och som hans stränge fader Tyko Jonsson Peter Dalle:

som levererar inte bara denna ikoniska replik, utan också de andra med samma diktion som Toivo Pawlo i dubbningen. Jag ska inte förstöra nöjet med att visa hur de har löst det med den medellöse Harald Ljungström, han som får sex japanska servettringar i päronträ, men han finns också med. Som berättare syns och hörs Henrik Dorsin i någon sorts mellanläge mellan de agerande och publiken.

På nyårsafton brukar jag vara bortbjuden, men så blev det förstås inte i år av kända skäl. Det här var en helt acceptabel ersättning - briljant, faktiskt. Den här föreställningen har förutsättningar att bli en klassiker.

Eftersom det är årets sista inlägg har jag gjort ett försök att summera årets konsumtion av rörlig bild, som jag gör på den här bloggens lite äldre kusin. Det är kanske inte så mycket att skryta med, och framför allt är det svårare att kategorisera än läsandet, men så här ser det ut:

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scenföreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82

Det finns alla förutsättningar att förbättra statistiken nästa år.

81. Vår tid är nu - 1951

Den som har sett alla de tre tidigare säsongerna av Vår tid är nu är troligen benägen att se även de här fyra avsnitten. Men lite underligt tycker jag att det är att de går tillbaka och gör en specialsäsong som utspelar sig mellan första och andra säsongen. Tydligen är det - enligt förhandsinformationen - många som har hört av sig och undrat vad som hände där, och hur det gick till att Nina och Calle blev ett par igen, fast de var gifta på varsitt håll när första säsongen slutade. Man kan sammanfatta det man får reda på här med att de hittade tillbaka till varandra och lämnade sina tidigare respektive, och det borde den normalintelligente tittaren kunna räkna ut själv. Tidigare har jag snarast tyckt att en av seriens styrkor är att den inte förklarar allting, utan lämnar något åt tittaren att själv räkna ut, men så är det inte här - varken med Nina och Calle eller med något annat, nästan.

Ramen här är att familjen Löwander, som annars driver restaurangen Djurgårdskällaren, under sommaren 1951 arrenderar ett värdshus i Stockholms skärgård och driver sommarrestaurang där. Sammanhanget gör att det är en del som naturligt kan lämnas därhän, och det gör man också. Det är i stort sett den ordinarie personalen som följer med ut dit, men en del av dem har inte mycket att tillföra i intrigen. Kallskänkan Ethel verkar man ha kommit på i efterhand att man måste ge något att göra, för hennes del av intrigen har inte med något annat att göra överhuvudtaget. Hovmästare Roos är med för att skrattas åt, både av tittarna och resten av ensemblen, men i den funktionen briljerar han (dock utan större konkurrens).

En sak är i alla fall bättre här än i den svaga tredje säsongen, och det är att Suzanne Reuter och Peter Dalle är tillbaka. Inte bara är det välgörande att se dem stjäla alla scener de är med i, utan också att deras rollfigurer finns med gör något åt intrigen. Matriarken Helga Löwander har varit den som alla i familjen och de flesta på restaurangen har behövt anpassa sig till, och så är det förstås även på sommaren. Men hon blir något mänskligare i de mindre strikta omgivningarna och därmed mindre karikatyr. (Karikatyren står Jessica Zandén för som skånsk grevinna och svärmor till Nina. Men en bra karikatyr.) Peter Dalles grinige köksmästare är på samma sätt den som alla i köket måste hantera, men även han ges mer än vanligt att göra, och jag tror att han har kockkläder mindre än halva tiden. Och samspelet mellan de gamla Lorrykollegerna är det bästa med hela den här mellansäsongen.

Sammanfattningsvis ser jag alltså inte riktigt vitsen med att de här fyra avsnitten kom till överhuvudtaget, men när de nu gjorde det är de fullt sebara. Det har tydligtvis lagts en hel del resurser på att hyra bilar, kläder, slott och skärgårdshus, så skådespelarna har något att arbeta med när intrigen är aningen tunn. Men det är en gåta för mig att en serie med dessa resurser inte kan korrekturläsa sina eftertexter.

80. Hemma över jul

Tre avsnitt, som passar lagom med ett till varje dag under julen, är den här tyska Netflix-serien, som jag inte hade hittat fram till utan tips från bloggen Enligt O. Det hade varit synd att missa den, för den är riktigt rolig, utan att för den delen bestå bara av trams. Dramakomedi kallas det, har jag lärt mig.

I huvudrollen ses Bastian, som bor i Berlin och gäller för att vara musiker. Egentligen jobbar han i en telefonsupport och spelar på gatan ibland, men det vet inte hans familj, som han nu besöker över julen. Hans föräldrar bor kvar där de alltid har bott, och hans gamla pojkrum står kvar med affischerna på väggarna. Det här är första året på länge som han inte följs av sin flickvän Fine, för de har gjort slut. Men det betyder inte att hon inte dyker upp, för det visar sig att Bastians bror Niklas numera är ihop med henne, förutom att han är läkare. Allt det här bäddar förstås för förvecklingar och komplex, och ovanpå det kommer att föräldrarna verkar ha sina egna problem. Den enda som är avslappnad är brödernas mormor, som fungerar som comic relief, men det beror nog delvis på att hon är lite dement - dock inte mer än att hon kan sätta fingret på de ömma punkterna när det behövs.

På hemvändares vis träffar Bastian också gamla vänner och bekanta på puben och på stan, och det är i efterhand imponerande vad som hinns med på bara tre avsnitt, sammanlagt knappt två och en halv timme. Om man ska invända något är det nog just att det går för fort med intrigutvecklingen ibland, men det gäller ju att passa på när alla är på plats över jul. Då får det inte ta för lång tid att konstatera att man har missat att beställa gås hos slaktaren eller för den delen att låta en relation utveckla sig.

Det är trevligt att se något tyskt ibland, tycker jag. Dels är det nyttigt att öva språket; här är det inte alltid lätt att följa med i den moderna och snabba dialogen. Dels är det skönt med omväxling till det svenska och anglosaxiska, så man inte alltid ser samma skådespelare. Flera av de medverkande här är stora namn i Tyskland, kan man sluta sig till, inte minst Luke Mockridge som spelar Bastian, även om han oftast är stå upp-komiker. Dels är det trivsamma miljöer, här småstaden Monschau nära belgiska gränsen, som är närmast löjligt pittoresk med sina smala gator och korsvirkeshus. (Netflix verkar i sin presentation ha fått för sig att Eifel, området där Monschau ligger, är en stad, och det missförståndet har fortplantat sig till en del andra ställen.)

79. Mirakel

Det är verkligen inte varje år jag ser SVT:s julkalender, så jag kan inte jämföra årets med de senaste årens. Och att jämföra den med gamla tiders succéer är inte heller rättvist, mot någondera. Det brukar ju vara så att varje generation har en julkalender som i minnet framstår som den ikoniska - för folk i min ålder är det Trolltider från 1979, även om jag själv inte minns den som markant bättre än flera andra som jag också minns. Senare tiders barn brukar framhålla Mysteriet på Greveholm från 1996, men den har jag faktiskt inte sett. Jag tror ändå att den här har goda förutsättningar att bli ihågkommen av målgruppen.

Upplägget är faktiskt ett genidrag. I huvudrollerna ses Mira, föräldralös elvaåring 2020, och Rakel, dotter i kärnfamilj 1920. Genom ett maskhål på rymmen byter de plats med varandra, men inte fysiskt utan bara vad gäller deras medvetande. Det ger möjlighet till både pedagogiska och roliga jämförelser mellan tiderna, men också en hyfsat avancerad historia på temat tidsresor och hur man förhåller sig till att ändra i historien. Ett tag är det en av de vuxna huvudrollerna 2020 som inte existerar eftersom hennes farfars föräldrar genom en åtgärd 1920 aldrig får tillfälle att träffas, och det måste förstås ändras tillbaka. Det hinner bli riktigt spännande innan det ordnar sig på slutet. Allra roligast är när Rakel från 1920 försöker handla i en elektronikaffär 2020 och förväntar sig att kunna få hjälp och service av personalen.

I vuxna roller 2020 syns Johan Glans (i två versioner av samma person, beroende på hur historien har ändrats eller inte), Annika Andersson och Babben Larsson, allihop utmärkta. Dessutom förekommer Joel Adolphson som objekt att störa sig på, och det gör han bra, fast bäst är han när hans medvetande har bytt plats med 1920-talshunden Lady. Föräldrarna 1920 spelas av Maja Rung och Andreas Rothlin Svensson, som jag inte tror att jag har sett i något tidigare, men som säkert lyckas förmedla bilden av stränga föräldrar från förr till dagens unga tittare.

Med reservation för att tidsresor på det här sättet inte är möjliga och att det inte ska bedömas som en dokumentär, tycker jag att upphovspersonerna kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det är verkligen inte mindre trovärdigt än en del annan tidsresefiktion i olika medier, och det knyts ihop på julafton på ett oerhört snyggt sätt. Enda plumpen för min del är att språkbruk och tilltal av år 1920 inte alltid är som det borde, men det fungerar nog som en (över)tydlig karaktärisering.

78. I vår herres hage, säsong 1

Britterna har en tendens att göra nya versioner av TV-serier eller nya TV-versioner av litteratur, även om det har gjorts TV av det tidigare. De här böckerna av James Herriot blev en mycket framgångsrik TV-serie med början 1978, som jag inte har sett i sin helhet, men åtminstone en del av de senare säsongerna, när man hade kastat loss från böckerna och gjorde avsnitt på originalmanuskript. Nu går man tillbaka till källorna, om jag har förstått det rätt, och börjar från början i anslutning till böckerna.

Det handlar om den unge nyblivne veterinären James Herriot som kommer till Yorkshire och anställs hos en excentrisk veterinär, Siegfried Farnon. Han har en odåga till bror, Tristan, som utbildar sig till veterinär, och en husföreståndarinna, mrs Hall. Det är huvudrollerna, men det förekommer en del djurägare och andra omkring dem, inte minst James' love interest Helen. Deras relation är en av de viktiga längre intrigerna i den här första säsongen. (Det ska komma mer, har jag förstått.)

Det här var nog det jag behövde den här hösten med pandemi och annat. Allt är mycket trivsamt, både miljöer och intriger, även om det förstås förekommer att något djur inte klarar sig. Som Siegfried säger: "You can't save them all." Och britterna kan ju göra den här sortens TV med all atmosfär som tiden ger anledning att återskapa, och ymniga måltidsscener av olika dignitet. Herrarnas kläder lyckas de göra mig avundsjuk med. James har en mycket snygg halsduk:

och både han och Tristan har flätstickade slipovers när de räddar valpar respektive studerar:

 

och Tristan har dessutom en tjusig i Fair Isle-möster:



Därjämte förekommer det förstås massor av tweed.

SVT har valt att publicera ett avsnitt i veckan på sändningsdagen, ett lite ovant sätt numera, när man är van vid att kunna se allting i sin egen takt. Men det har också varit trevligt att ha något att se fram emot.

Inte alla TV-serier har dessa inslag i eftertexterna, men det känns förstås tryggt:

77. Sommaren 85

Den här sexavsnittsserien visade sig vara otippat trevlig, kanske för att den nöjer sig med sin ambitionsnivå och klarar av den. Det blir inte några enorma djup i karaktärsskildringarna eller några överraskande vändningar i handlingen - tvärtom, kan man säga om bådadera. Men ibland är det vad man vill ha. Om det här vore en bok skulle den stå på feelgoodhyllan.

Det handlar om tre generationer kvinnor/flickor, Lena som just slutar nian när det börjar, hennes mamma Åsa som jobbar på mentalsjukhuset och mormor Barbro som är mattant. Det senare kommer väl till pass när det ska ordnas "korvfest" i Braxinge, där de bor, ett sätt att bräcka grannstadens dansbandsvecka. Annars handlar det rätt mycket om Lenas språkresa till Hastings och hur den ska kunna betalas. Runt det här finns ett persongalleri som är stort som i en såpopera, och faktiskt känns det ibland som första säsongen av en sådan. Jag gillar den genren, och jag gillar därför det här också.

Bäst är nog Lotta Tejle som Barbro, en av detta livets mattanter som sliter på utan att bli särskilt uppskattade för det, fast alla är glada att någon annan tar på sig det tunga ansvaret. Men det är bra prestationer överlag, inte minst från ungdomarna i barnbarnsgenerationen. Det är som sagt gott om folk, och det känns som om materialet skulle räcka till en betydligt längre serie, men ändå är det knappast tillfälle att önska sig en fortsättning. Det är något med sommaren som gör att det kan hända saker som inte skulle vara möjliga när skola och jobb tuffar på som vanligt.

Man får förstås också sitt lystmäte vad gäller tidsmarkörer, särskilt om man som jag är gammal nog att minnas 1985. Det är frisyrer och kläder, bilar och bussar, telefonkiosker och skrivmaskiner. Fast just telefonkiosken tror jag det är samma som de flyttar runt.

76. Dips, säsong 2

Jämfört med första säsongen är den här nykomna andra en mer sammanhängande berättelse, vilket ger andra möjligheter till humor än den episodiska galenskap som präglade den första. Det känns också lite mer påkostat och avsnitten är lite längre, bortåt 25 minuter. Nu hoppas jag bara att man inte tar sig vatten över huvudet om man vill göra en tredje säsong, utan stannar i det som faktiskt präglar hela serien, den totala inkompetensen hos de tre huvudpersonerna, trots att de på olika sätt har tagit sig in på UD. Den tror jag räcker som bärande idé för åtminstone någon ytterligare intrig.

75. The Crown, säsong 4

Det är något speciellt med en TV-serie där man egentligen vet vad som kommer att hända, men som man ändå ser, för man vill veta hur det presenteras och vilka detaljer som väljs ut. När det handlar om brittiska kungahuset under (i huvudsak) åttiotalet behöver man inte vara särskilt insatt för att gissa att äktenskapet mellan Charles och Diana är ett av huvudinslagen. Har man sett tidigare säsonger och därmed de flesta tidigare premiärministrar, från Churchill till Heath och Wilson, förstår man också att Margaret Thatcher kommer att figurera. Det är också de två huvudteman som den här fjärde säsongen vänder och vrider på, kanske för mycket på bekostnad av annat som nu utelämnas. Drottningens övriga barn är med på varsitt hörn, men mycket mer blir det inte. Övriga politiker lyser i stort sett med sin frånvaro, men det är mer begripligt med tanke på Thatchers dominans under decenniet.

The Crown har inte gjort sig känd för att vara subtiliteternas serie, och så icke heller i skildringen av Charles och Diana. Det har skrivits om att Charles utmålas som skurken i dramat, men jag kan inte hålla med om det fullt ut. Inte är han den kärleksfulle och förstående make Diana hade behövt, men det framgår att det finns anledningar till det. Diana är inte ens en av anledningarna, i varje fall inte till en början, utan bilden som ges här är att han har hamnat i ett arrangerat äktenskap som han inte själv önskade sig. Möjligen är det sant, men ett visst ansvar hade han väl själv, tänker jag mig. Å andra sidan kommer förstås privilegierna med åtföljande förväntningar som kan vara svårhanterade.

Om Thatcher har det skrivits mycket på temat Gillian Andersons rolltolkning - är den på pricken eller en karikatyr eller parodi? Efter viss inledande tvekan har jag kommit att omfamna den, inte för att den är på pricken när man jämför med originalet på YouTube, utan för att Gillian Anderson spelar den bild vi har av Thatcher. Premiärministern var ju i sig en karaktär, synnerligen medveten om sin image vad gäller röst, frisyr och klädsel, och det kommer fram här. Efter ett tag glömmer man att hon är för snygg och för smal, när hårhjälmen och det lutade huvudet finns där.

Seriens sätt att berätta, med relativt fristående avsnitt, innebär att det görs ett urval som kommer med, och ibland är det ett annat än man själv hade önskat sig. Jag hade gärna sett mer av familjen Spencer, men kan inte på rak arm säga vad som skulle tas bort. Det tyder på att urvalet ändå inte är helt uppåt väggarna.

Som vanligt är The Crown en fest vad gäller miljöer, kläder, bilar och allt annat som man kan hinna titta på i det för dagens TV låga tempot. Skådespelarna är inte sämre. Förutom den nämnda Anderson är Emma Corrin ny för säsongen, och lyckas fint som Diana. Nu ska det bli ombyte i rollerna inför nästa säsong, eftersom de flesta varit med i två säsonger. Det hör ju till pjäsen, men kommer nog att ta något avsnitt att vänja sig vid. Inte minst Olivia Colman som drottningen och Helena Bonham-Carter som prinsessan Margaret kommer jag att sakna.

74. Dips, säsong 1

Den här första säsongen av komediserien Dips gick under min radar när den kom 2018. Nu har det kommit en säsong till, med påföljande uppmärksamhet, som gjorde att min radar noterade den.

Jesper Rönndahl och Moa Lundqvist spelar två diplomater in spe, som går UD:s diplomatprogram med en handledare från protokollsenheten, spelad av Marie Agerhäll. De är alla tre synnerligen inkompetenta, men var och en på sitt sätt. Jesper Rönndahls Jens är odräglig, på gränsen till att man klarar av att se honom, uppfylld av sig själv - och diplomatbarn. Moa Lundqvists Fanny är kompetent nog att genomskåda Jens' inkompetens, och påpekar den ofta, men är själv genom sin överambition och brist på självkänsla lika olämplig för sina uppgifter. Och deras handledare har ändå varit på UD ett antal år, men vill mest få en placering någonstans, gärna i Rom, hur nu det ska gå till när hon faktiskt inte är mycket bättre än sina aspiranter.

I sitt format, korta avsnitt som man kan hinna se under en lunchpaus nu i pandemitider, är det här riktigt bra. Det roliga uppstår ofta i krocken mellan den totala inkompetensen och de höga kraven som UD har på kompetens i frågor som vem som ska gå först in i ett rum. Det finns alltså sex avsnitt till, och de dyker nog upp här så småningom.