45. En brittisk skandal

Skandal är bara förnamnet på det som den här verklighetsbaserade serien utmynnar i, och det hade nog varit viss skandalfaktor även om det hade hänt idag. Men 1963, när det hela kulminerade, var det något fullkomligt oerhört, och naturligtvis omöjligt för medierna att inte snaska i. Man kan läsa mycket om det på nätet, inte minst på engelska Wikipedia, där all brittisk adel verkar vara relevant per se, och den som vill se serien ska kanske inte veta allt på förhand. Däremot är den nog lite svårnavigerad för en svensk tittare som inte har någon förförståelse alls, så några huvudpunkter följer här.

Huvudpersoner är den elfte hertigen av Argyll och hans hertiginna. De har båda varit gifta tidigare och har barn sedan tidigare, men verkar finna varandra i en himlastormande medelåldersförälskelse och passa varandra bättre än någon av deras tidigare makar (två respektive en). Det stör inte heller att hertigen behöver en rik hustru som kan finansiera renoveringen av hans slott i Skottland (eller i alla fall att hon har en far som kan göra det). Ganska tidigt spårar dock relationen ur. Så som den här serien berättar historien är det svårt att se att den ena parten är mer skyldig än den andra. Han är alkoholist och missbrukar även annat, förutom att han också är våldsam. Hon är manipulativ och otrogen. (Denna beskrivning utesluter inte att det också finns andra mindre trevliga drag hos båda, och ska inte i någon del ses som definierande orsak och verkan.) Att det leder till en skilsmässoprocess är klart redan i prologen. Tidsandan gör att hertiginnan är den som blir värst åtgången i offentligheten.

Brittisk TV kan ju göra den här sortens historiskt drama bättre än någon annan, och även om detta inte är det allra bästa man har sett är det bättre än så mycket annat vi kan ta del av. Inte minst är valet av huvudrollsinnehavare en viktig faktor därvidlag. Som hertigen ses Paul Bettany, känd från mycket, varav jag inte har sett så värst mycket. Men här får han verkligen tillfälle att visa sin talang för att spela allt från charmerande till alarmerande. I rollen som hertiginnan möter vi Claire Foy, kanske mest känd som den första av de tre som spelade drottning Elizabeth i The Crown. Det är därmed något av en utmaning att se henne i en roll som aristokrat i en serie som utspelar sig vid ungefär samma tid, och där det är helt naturligt att hon för det mesta uppträder i pärlhalsband, dräkt och hatt. Efter ett tag inser man ändå att det här är en helt annan typ än drottningen.

Som slottet Inveraray ses faktiskt slottet Inveraray, åtminstone utvändigt. Interiörerna har jag inte kontrollerat, men eftersom det numera i verkligheten är öppet för besökare är det kanske inte omöjligt att man har fått filma där. Det ägs och bebos av den trettonde hertigen, barnbarn till den elfte (och en av hans tidigare hustrur). I övrigt är det rätt mycket inomhusmiljöer, välgjorda, men kanske mindre krävande att bygga i studio, föreställer jag mig.

36. Shetland, säsong 9

Den stora förändringen i den här polisserien skedde inför förra säsongen, när chefen Jimmy Perez försvann (eller strängt taget var det nog skådespelaren Douglas Henshall som avstod fortsättning). Nu leds verksamheten av hans tidigare närmaste medarbetare, känd som Tosh efter sitt efternamn McIntosh, och den i förra säsongen nyanlända Ruth Calder. Hur det formellt står till med denna tandemlösning blir jag inte klok på, men det organisatoriska är inte det viktigaste här. Resten av polisstyrkan omkring dem är intakt och jobbar på. Överhuvudtaget är det här en serie där polisarbetet står i fokus så till den grad att många av medarbetarna inte har något känt privatliv alls.

Ruth och Tosh har däremot det. Ruth har en bror som är präst och förekommer i utkanten även i den här säsongens fall, och Tosh har sambo, barn och vänner, eftersom hon är uppvuxen på Shetland. Hon är ännu mer berörd av det centrala brottet den här gången, eftersom det är en bekant till henne som hittas död efter en fest där Tosh själv var med. Det konstateras någon gång att på Shetland känner alla varandra, så det är inget konstigt att hon får ta hand om utredningen, trots att misstankar också riktas mot hennes och inte minst hennes sambos bekantskapskrets. Det mest exotiska bland alla de blåsiga vidderna är att det finns en svensk familj med i handlingen. Det är svårt att ta på fullt allvar, eftersom pappan spelas av en dansk och dottern av en norska, men mamman trots allt av en svensk skådespelare.

Det är en blodig och mörk historia, långt från Midsomer både geografiskt och tematiskt. Det gemensamma är att man undrar om det finns några människor kvar att ta livet av till en kommande säsong. På Shetland löses det ofta med att det är utifrån kommande gestalter som får bita i gräset, så det finns förutsättningar för en säsong till, som är utlovad.

24. Shetland, säsong 8

Efter sju säsonger tackade Douglas Henshall för sig och lämnade rollen som kommissarie Jimmy Perez vid Shetlandspolisen. Det är en utmaning att fortsätta en polisserie av den här sorten med de förutsättningarna, men jag konstaterar med viss förvåning att det faktiskt fungerar. Lite saknar man honom, men det här har blivit något annat, som också är bra.

Tillförordnad kommissarie är hans tidigare närmaste medarbetare Alison McIntosh, känd som, kallad för och lystrande till smeknamnet Tosh. För att bli ordinarie behöver hon tjänstgöra någon annanstans ett tag, och det verkar hon inte så sugen på. Det här är ju inte den sortens polisserie som utspelar sig lika mycket hemma hos poliserna, men man kan anta att hennes barn och sambo är en anledning för henne att hålla sig på öarna. Resten av Shetlandspoliserna är desamma som tidigare, och det är välgörande för själslugnet att se en serie där alla är rimligt välfungerande och kompetenta för sina arbetsuppgifter. Inte en dålig mage så långt ögat når över de fårbetade gräsvidderna.

Men så kommer det en Londonpolis till Shetlands huvudort Lerwick, och dessutom en Londonpolis som är född och uppvuxen på öarna. Hon heter Ruth Calder och hennes ärende från början är att söka reda på en ung kvinna som har hamnat i fara i London, relaterat till gängbrottslighet, men antas befinna sig på Shetland, där hon har familj. Den familjen och hennes övriga nätverk berör Ruth Calders egen familj, faktiskt så mycket att jag undrar om hon hade fått vara kvar i en utredning i verkligheten på de förutsättningarna. Det hjälper heller inte henne att hon ju är från huvudstadspolisen och inte har några polisiära rättigheter på Shetland (eller i Skottland överhuvudtaget, om jag förstår det rätt). Hon är van att göra som hon vill (och får), och det är inte alltid lätt för henne att inordna sig.

Men jag tycker att seriemakarna har undvikit de mest uppenbara konfliktpunkterna, såsom att två kvinnliga poliser inte skulle kunna samarbeta eller att en Londonpolis skulle se ner på lantisarna i denna utkant av riket. Det går förhållandevis bra efter ett tag, och Ruths förflutna är inte bara till hinder, utan också till nytta. Rätt fort visar det sig nämligen att man behöver ta tag i något annat än bara att hitta den eftersökta kvinnan.

Ruth Calder ska enligt uppgift vara kvar i en nionde säsong, som börjar filmas ungefär nu, och en tionde under nästa år. Det känns som om den här serien kunde rulla på ett tag till, oavsett hur de gör med det. Man ser den för att återknyta bekantskapen med Shetlandspoliserna, så alltför många av dem får inte bytas ut, och man ser den för att få titta på det karga landskapet, och det byts ju knappast ut. 

14. Shetland, säsong 7

Halva nöjet - minst - med den här serien är att titta på miljöerna i Lerwick och på andra håll på Shetlandsöarna. Hade det varit lite lättare att ta sig dit hade jag gärna gjort det. Till fiktionen hör att en del byggnader används för andra ändamål än i verkligheten, men om jag har uppfattat saken rätt var den här före detta kyrkan faktiskt bibliotek på det sätt som den är här, även om biblioteket sedan har fått andra lokaler.

Den här säsongen innehåller brott som definitivt placerar serien utanför mysdeckargenren - om den nu någonsin har varit där. Det görs likfynd både här och där - ett av dem är "wrapped in plastic" och omnämns just så! - och i mitten är det aningen för rörigt för att hålla ordning på allt. Men det löser sig förstås, som det alltid gör. Kommissarie Jimmy Perez är välgörande kompetent, och hans medarbetare gör vad de ska när de ska. Nu får vi se hur det blir, för det har annonserats redan före den här säsongens premiär att detta var den sista med honom, men att det ska komma mer.

79. The Crown, säsong 5

The Crown, Netflix storproduktion om det engelska kungahuset från fyrtiotal till - ja, hur länge de nu ska hålla på, den tuffar på genom decennierna. Den här femte säsongen omfattar 1991 till 1997. Något av seriens storhet är att kunna göra sig intressant även när den handlar om sådant vi redan vet hur det kommer att gå med. Även om det har debatterats en del om hur manus gör avsteg från verkligheten är det ingen överraskning att Windsor Castle brinner, att John Major är premiärminister, att Charles och Dianas äktenskap slutligen bryter samman etc. Med tanke på de förutsättningarna får man säga att upphovsmakarna lyckas väl.

Med det sagt är ändå den här säsongen inte riktigt på samma höga nivå som de tidigare. Jag har funderat över vad det beror på. En sak som är den här seriens signum är att huvudrollsinnehavarna byts ut varannan säsong - för att få skådespelare i passande ålder, kan man tänka sig. Det skulle kunna bli problematiskt, men jag tycker inte att det är där skon klämmer. Imelda Staunton som drottningen är bra som alltid - man tänker inte en enda gång på Dolores Umbridge - och Jonathan Pryce som prins Philip är också bra, särskilt med tanke på att rollen har mer att göra här än jag minns från de senaste säsongerna. Den jag inte är alldeles tillfreds med är Elizabeth Debicki som Diana, som gör alldeles för mycket karikatyr och imitation av tittandet under lugg och den slokande kroppshållningen.

Möjligen är det problematiska helt enkelt manusförfattarnas benägenhet att inte alltid berätta huvudintrigen, kungahusets göranden och låtanden, utan i stället visa någon aspekt av det brittiska samhället som i någon mån påverkar de kungliga och/eller omvänt. Det känns för min del inte alls motiverat med ett helt avsnitt som ger en back story till familjen Al-Fayed, hur mycket de än så småningom blir involverade. Likaså finns det en tendens till att familjemedlemmarna förklarar saker för varandra som de rimligen känner till. Paradexemplet den här säsongen är när prins Philips släktskap med tsarfamiljen gör att han får lämna DNA för jämförelse med de kvarlevor som hittats i Sverdlovsk/Jekaterinburg.

Men även med de här invändningarna är det här förstås en serie som överträffar det mesta andra som finns att se. Det går inte att vara riktigt kritisk mot en produktion som låter Timothy Dalton vara med i ett (1) avsnitt (som prinsessan Margarets gamla kärlek group captain Peter Townsend) för att sedan försvinna igen.

56. Shetland, säsong 6

Med den här serien vet man vad man får. Det blir förstås lite bilder på det shetländska vidderna, och den här gången är de ute och kör ganska mycket på landsbygden, så det finns också intrigrelaterade anledningar till att visa den. Annars tycker jag också att de visar ovanligt många etableringsbilder över Lerwick:

På den senare syns Perez bostad, som man också kan leta upp på Google Maps, liksom polishuset.

Den här säsongen är ovanligt mörk vad gäller de tänkbara motiv som de misstänkta kan ha för att mörda advokaten Alex Galbraith. Förutom det finns det en hel del övrigt elände i anslutning till mordet, och folk dör i en utsträckning som till och med Maria Lang hade varit stolt över. Möjligen blir det lite rörigt att hålla ordning på allt och alla ett tag, men det reds förstås ut, om man nu trodde något annat.

34. The Ghost of St. Michael's

Det här är en förhållandevis tramsig historia om en inkompetent lärare på en internatskola som har tvingats evakueras till ett slott på Isle of Skye, där det spökar. När sedan rektorer börjar dö, den ena efter den andra, får han tillsammans med en kollega och en försigkommen elev försöka reda ut vad som har hänt. Det är högre tempo än det brukar vara i fyrtiotalskomedier, men skämten är sällan annat än platta.

Textaren har haft det svårt med ordvitsarna, men de har ändå klarats av hyggligt. I övrigt är det sorgligt att se hur någon tycker det är en bra översättning att eleverna säger "du" till lärarna (men gärna också "sir" i samma mening), och inte använder "man" utan "en", som man gör i vissa kretsar numera. Men knappast då.

121. Vår lilla hemlighet

Den här skotska serien i fyra avsnitt handlar, som originaltiteln antyder, om skuld. Den börjar i rappt tempo med att två bröder är på hemväg i bil från ett bröllop och råkar köra ihjäl en man på en mörk gata. Ingen av dem är nykter, så de borde inte ha kört alls, och för att komma undan bär de in den döde i närmaste hus, som står öppet och visar sig vara där han bodde. Detta - som händer redan före förtexterna - och en del kommande förvecklingar står för en del av seriens atmosfär i form av svart humor, men den rymmer också en del svärta utan vidhängande humor.

Som så ofta när en bok, film eller TV-serie börjar med något sådant går det inte som karaktärerna har tänkt sig. Bröderna kommer förstås inte alls undan, utan blir bara mer och mer inblandade, och handlingen drar faktiskt iväg så att den inledande händelsen med olyckan blir något av en bisak så småningom. De är inte de enda som bär på skuld, och mot slutet får man koncentrera sig för att hålla ordning på vem som har gjort vad och vem som känner till vad om vem. 

Det hela kompliceras också av att bröderna inte alls står varandra särskilt nära, vilket det också finns anledningar till. Max som är advokat är den som har mest att förlora på att bli inblandad i en smitningsolycka eller rattfylla. Jake har en affär för begagnade vinylskivor och har till synes inte alls samma fallhöjd, men det ändrar sig efter hand som historien tråcklar sig vidare. Händelsen gör också att de behöver ha mer med varandra att göra än de vill eller är vana vid, och bara det väcker förstås omgivningens misstankar.

Utöver de här fyra avsnitten från 2019 har det kommit fyra till nu i år. Utan att ha sett dem går det inte att säga om det är ett bra val att fortsätta serien, men låt mig uttrycka det som att jag är något förvånad över att man gör det.

120. Bulldog Drummond at Bay

Bulldog Drummond var huvudperson i ett antal böcker och filmer, någon sorts gentlemannadetektiv i den hårdkokta skolan, vad det verkar. Dialogen är ständigt snärtig och ska nog vara rolig, men efter ganska kort tid känns den som ett påfrestande manér. Filmstudion har nog gjort sitt bästa, men det märks att det inte har kostats på så många utomhusscener. Bäst är tidsfärgen hos intrigen, en spionhistoria om en uppfinning, vars ritningar ska komma i rätta händer. Det låter som när Fem-gänget ska avvärja en attack mot farbror Quentin och hans hemliga handlingar, men det här är trots allt en vuxen historia om vuxna människor.

28. En mördare bland oss

Den här miniserien berörde mig ganska illa, men var av den sorten som man därför måste se färdig för att få någon sorts avslut. Alldeles i början dör nästan en hel familj i en brand i deras bostad; bara maken i familjen överlever, men hans fru och tre döttrar avlider. Det visar sig att alla fem har drogats på något sätt, och vem som har gjort det och varför är den gåta som driver historien framåt. Parallellt med det får man ett antal återblickar, som visar att idyllen inte var så fullständig som den verkade, men det är den ju nästan aldrig i TV-serier. Det hinner dessutom vända mer än en gång innan det är slut, vilket väl också är ett gott betyg.

En anledning att bli berörd är att det här faktiskt är en serie där personer reagerar på en tragedi som man kan tänka sig att de hade gjort i verkligheten. En sådan katastrof som branden präglar förstås ett litet samhälle, där alla hade någon anknytning till familjen. Inte minst påverkar den familjens bästa vänner, där maken dessutom är polis och deltar i utredningen om vad som har hänt. Huvudrollen, den överlevande maken, spelas av David Tennant, och han är utmärkt som alltid.

24. Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Fire Saga är en isländsk duo - fiktiv, är kanske bäst att säga redan här - bestående av Lars Erickssong [sic], som alltid haft drömmen att få vara med i Eurovision Song Contest, och Sigrit Ericksdottir, som inte har drömmen i lika hög grad, men gärna tillbringar tid med Lars. (Som Lars ses Will Ferrell, som också har skrivit och producerat.) Genom några osannolika händelser får de trots sin uppenbart bristfälliga talang tävla i den isländska uttagningen och åka till Edinburgh för att representera Island i den europeiska tävlingen. Runt det här berättas det en ganska tunn historia som fylls med diverse ESC-interna skämt.

Det här hade kunnat bli en mycket sämre film än det faktiskt är. Det tog en liten stund innan jag insåg vilken sorts komedi det är. Utan att röra sig alltför mycket under bältet är det slapstickhumor som fungerar genom att inte försöka väva in något budskap, utan ägnar sig åt att driva med företeelsen. Rollerna är genomgående karikatyrer och måste ses som sådana - det verkar i alla fall skådespelarna göra. Det vimlar av ESC-kändisar i små cameoroller, men av de riktiga skådespelarna förtjänar Dan Stevens att framhållas för sin prestation som den ryske sångaren som är övertygad om att han kommer att vinna.

Är man inte det minsta intresserad av det årliga schlagertävlandet ser man nog inte den här filmen, och lika bra är det. Den är gjord för folk som gillar det, och den verkar också vara gjord av folk som gillar det. Men med de förutsättningarna skäms den inte för sig, och musiken är faktiskt riktigt bra.

75. The Crown, säsong 4

Det är något speciellt med en TV-serie där man egentligen vet vad som kommer att hända, men som man ändå ser, för man vill veta hur det presenteras och vilka detaljer som väljs ut. När det handlar om brittiska kungahuset under (i huvudsak) åttiotalet behöver man inte vara särskilt insatt för att gissa att äktenskapet mellan Charles och Diana är ett av huvudinslagen. Har man sett tidigare säsonger och därmed de flesta tidigare premiärministrar, från Churchill till Heath och Wilson, förstår man också att Margaret Thatcher kommer att figurera. Det är också de två huvudteman som den här fjärde säsongen vänder och vrider på, kanske för mycket på bekostnad av annat som nu utelämnas. Drottningens övriga barn är med på varsitt hörn, men mycket mer blir det inte. Övriga politiker lyser i stort sett med sin frånvaro, men det är mer begripligt med tanke på Thatchers dominans under decenniet.

The Crown har inte gjort sig känd för att vara subtiliteternas serie, och så icke heller i skildringen av Charles och Diana. Det har skrivits om att Charles utmålas som skurken i dramat, men jag kan inte hålla med om det fullt ut. Inte är han den kärleksfulle och förstående make Diana hade behövt, men det framgår att det finns anledningar till det. Diana är inte ens en av anledningarna, i varje fall inte till en början, utan bilden som ges här är att han har hamnat i ett arrangerat äktenskap som han inte själv önskade sig. Möjligen är det sant, men ett visst ansvar hade han väl själv, tänker jag mig. Å andra sidan kommer förstås privilegierna med åtföljande förväntningar som kan vara svårhanterade.

Om Thatcher har det skrivits mycket på temat Gillian Andersons rolltolkning - är den på pricken eller en karikatyr eller parodi? Efter viss inledande tvekan har jag kommit att omfamna den, inte för att den är på pricken när man jämför med originalet på YouTube, utan för att Gillian Anderson spelar den bild vi har av Thatcher. Premiärministern var ju i sig en karaktär, synnerligen medveten om sin image vad gäller röst, frisyr och klädsel, och det kommer fram här. Efter ett tag glömmer man att hon är för snygg och för smal, när hårhjälmen och det lutade huvudet finns där.

Seriens sätt att berätta, med relativt fristående avsnitt, innebär att det görs ett urval som kommer med, och ibland är det ett annat än man själv hade önskat sig. Jag hade gärna sett mer av familjen Spencer, men kan inte på rak arm säga vad som skulle tas bort. Det tyder på att urvalet ändå inte är helt uppåt väggarna.

Som vanligt är The Crown en fest vad gäller miljöer, kläder, bilar och allt annat som man kan hinna titta på i det för dagens TV låga tempot. Skådespelarna är inte sämre. Förutom den nämnda Anderson är Emma Corrin ny för säsongen, och lyckas fint som Diana. Nu ska det bli ombyte i rollerna inför nästa säsong, eftersom de flesta varit med i två säsonger. Det hör ju till pjäsen, men kommer nog att ta något avsnitt att vänja sig vid. Inte minst Olivia Colman som drottningen och Helena Bonham-Carter som prinsessan Margaret kommer jag att sakna.

24. Sherlock Holmes tar nattexpressen

Allra sista kvällen som den här filmen fanns tillgänglig tog jag mig för att se den, mest av kuriosaskäl. Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt har inte deerstalker utan hatt, men den rätta krokiga pipan:

när han reser med natttåg från London till Skottland. Hans uppdrag är att bevaka en enorm diamant, men den försvinner på ett tidigt stadium, även om vi inte riktigt förstår hur och varför. Sedan blir det också mord, och om det kan man bara säga att manusförfattaren inte har hört talas om reglerna för fair play i deckare. Trots att det bara pågår i sextio minuter och i stort sett utspelar sig i samma järnvägsvagn är det svårt förvirrat och faktiskt inte särskilt lyckat.

De här filmerna har inte minst blivit ihågkomna för samspelet mellan Rathbones Holmes och Nigel Bruces Watson:

men jag tycker nog att de har gjort Watson lite för enfaldig. Något påminner han om Obelix i sin förorättade självupptagenhet.

4. Shetland, säsong 5

Shetland är från början en televisering av Ann Cleeves böcker, men sedan har det - som så ofta - skrivits nya historier om karaktärerna direkt för TV. Jag har inte läst böckerna, men TV-serien är i sin genre helt habil. Inte minst finns det många tillfällen till storslagna scenerier:

Till de fina bilderna hör fin vinjettmusik av John Lunn. Kongenialt, hade man kunnat säga om man vore lite mer pretentiös. I skarp kontrast till de ödsliga och rogivande miljöerna finns i den här säsongen en ovanligt blodig historia om människosmuggling, som börjar med att det hittas kroppsdelar på en strand.

Till det typiska med Shetland hör att det är mer eller mindre omöjligt att veta vilken årstid det är; vädret är lika gråmulet och småregnigt året om. Det gör att man får sitt lystmäte vad gäller oljerockar, inte minst på kommissarie Jimmy Perez:

spelad av Douglas Henshall. Han är en sympatisk och kompetent polis utan de problem med mat och dryck som är alltför vanliga hos fiktiva mordutredare. I den här säsongen får hans privatliv lite ytterligare utrymme när dottern har flyttat till Glasgow för att studera. (Det är förresten inte hans dotter, utan hans döda frus med en annan man, som dock är mindre stabil som fadersgestalt.)

Även om mycket av filmningen tydligen görs i själva Skottland kan man känna igen en del av Shetlands huvudstad Lerwick, som här, där Perez bostad också finns med om man har ögonen med sig:

Annars kan man anlita Google Maps.

Möjligen har den här säsongen inte samma täthet som tidigare, eller om det beror på att man börjar bli van vid miljö och medverkande. Jag kommer på mig själv med att tänka att historien hade vunnit på att komprimeras till fyra avsnitt i stället för sex. Men det är ändå högst sevärt.