41. The Crown, säsong 6

Den här sista säsongen av The Crown är ojämn. Ett och annat avsnitt är riktigt bra, ett och annat - lite för många - är inte alls bra. Nu blir det spoilers om vad som händer, och inte bara av den sorten man kan förutse om man vet något om verkligheten för det brittiska kungahuset 1997-2005.

Säsongen släpptes i två omgångar, först fyra avsnitt och sedan sex. De fyra första handlar i stort sett om Diana under sommaren 1997, hennes relation med Dodi Al-Fayed och de händelser som leder fram till hennes död i Paris. Det materialet räcker inte till för att fylla tiden på ett meningsfullt sätt, och särskilt spännande blir det inte, när vi vet vad som ska hända, och det dessutom har visats i en inledande framåtblick i första avsnittet.

I de följande avsnitten finns några exempel på det som serien med viss framgång har gjort under tidigare säsonger, nämligen hela eller delar av avsnitt som koncentrerar sig på andra än drottningen. Ett handlar mest om prins Williams återgång till skolan efter Dianas förolyckande, ett annat om hur han och Kate Middleton blir ett par. Bäst är nog ett som fokuserar på drottningens syster prinsessan Margaret och som utspelar sig under de sista åren av hennes liv med flera strokes och annat elände.

Seriens avslutning utspelar sig i anslutning till drottningens åttioårsdag, som åtföljs av att hon och hovet planerar för hennes begravning. Det borde väl i själva verket ha funnits planer för den långt tidigare, men det är förstås ett tacksamt sätt för seriemakarna att blicka framåt till (nästan) nutid utan att behöva skildra verkliga händelser i närtid.

Mycket har skrivits om de friheter serien tar sig i förhållande till verkligheten. Jag har inte störts så mycket av det, men här finns några inslag som jag inte tycker är alldeles lyckade, helt enkelt eftersom de inte fungerar i den fiktion som serien trots allt är. Det ges en genomgående bild av att det är Kate Middletons mamma som vill ha ihop henne med prinsen och som ligger bakom mycket av det som gör att det lyckas. Än mindre troliga är de spekulationer som förekommer om att drottningen skulle ha varit inne på att abdikera i anslutning till åttioårsdagen, vilken som av en händelse ungefär sammanföll med Charles och Camillas bröllop.

Och i anslutning till den här säsongen har det skrivits om hur det förekommer döda karaktärer som de levande kan föra samtal med. Diana sitter och pratar med Charles, och Dodi gör detsamma med sin far. Inget av det är bra alls. Det förekommer också att de två tidigare skådespelare som kreerat rollen som drottningen - Claire Foy och Olivia Colman - återkommer och säger visdomar till Imelda Staunton som spelar henne i seriens nutid. Det är om möjligt ännu mindre begripligt.

Därmed ska det kanske sägas något om skådespelarna. De flesta är bra och gör fina insatser även när de har svagt material att arbeta med. Imelda Staunton är förstås utmärkt, men av någon anledning allra bäst när hon får glasögon på sig. Jonathan Pryce är egentligen inte så lik prins Philip som man hade önskat, men han klarar det också bra. Bland de yngre är Ed McVey som prins William (i den äldre versionen) ett verkligt fynd, som lyckas vara både olycklig, kär och vördnadsfull i olika sammanhang. En riktig prestation gör också Lesley Manville som prinsessan Margaret, tjusig och glamorös i början av avsnittet som handlar om henne, men slagrörd och uppgiven mot slutet. Bertie Carvell, som jag såg tidigare i år som Adam Dalgleish, gör en utmärkt Tony Blair.

Lite synd är det att serien inte fick gå i mål som det flaggskepp den började som. Men ser man till helheten, alla sex säsongerna, kan man inte annat än imponeras av spektaklet.

Eftersom det här blir årets sista inlägg är det dags för den sedvanliga kvantitativa summeringen av årets konsumtion av rörlig bild, inklusive en jämförelse med tidigare år. Det här är inte ett särskilt framstående år, men det innebär att 2024 med minimal ansträngning kan bli bättre.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41

Målsättningen för nästa år är att i varje kategori överträffa årets resultat. Det borde ligga inom det möjligas gräns.

40. Bakom Trolltider

Det är numera närmast en tradition att det görs ett bakom kulisserna-program om julkalendern. Det förtar möjligen lite av magin, men vi vuxna tror kanske ändå inte att osynlighetsluvan eller den lysande bärnstenen är på riktigt. Man får alltså se hur en del av tricken görs, och en del av de medverkande får säga hur roligt de har haft. Hommagen till den gamla Trolltider från 1979 gör att jag kanske ska överväga att ta fram den någon lämplig månad och ha den som nostalgikalender.

39. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det går knappast att säga något nytt om den här klassikern. Det var några år sedan jag såg den här versionen senast - det har ju kommit både en långfilm och en scenföreställning på senare år - men man kan den ju ganska väl. Med stigande ålder uppskattar jag också Gunnar Svenssons musik allt mer.

38. Julkort från Gullan i Gullebo

De är närmast en genre för sig själv, dessa filmer om äldre personer på landsbygden som lever mer eller mindre excentriskt. Den här skiljer sig från mängden genom att vara bara fyra minuter lång, men med tanke på det lär man känna Gullan ganska bra. Däremot blir det förstås ont om tid att förstå anledningen till att den här filmen alls kommer till. (Den går att se i nästan två år till här.)

37. Trolltider - legenden om bergatrollet

Årets julkalender är en ny historia som utspelar sig i samma universum och med delvis samma karaktärer som 1979 års kalender, som hette bara Trolltider. Den är ihågkommen av många som en av de bästa kalendrarna, även om jag själv inte har så starka minnen av den.

Jag tycker att det här är ett förhållandevis lyckat projekt med bra skådespelare och en vettig intrig, om än något tunn för att hålla att dra ut på i tjugofyra avsnitt. Lite humor för vuxna ingår också, liksom att ett par av skådespelarna från den gamla Trolltider återkommer i småroller här. Det blir nog inte en klassiker, men den är definitivt på samma nivå som de senaste årens kalendrar.

36. Maria Lang: Sveriges första deckardrottning

Om man har läst de biografier om Maria Lang som har kommit på senare år innehåller inte den här dokumentären så mycket nytt. Men den är välgjord och innehåller å andra sidan ett utmärkt urval av intervjuer, både med författaren själv, folk hon kände och nutida experter. Extrabonus för mig var att man fick se Nora så mycket, och inte minst lite från deckarfestivalen där i våras, som jag var på (dock utan att kameran fångade mig).

35. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 6

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt följer i stort sett tidigare års koncept. Lite nya deltagare är det förstås, och så är mitt intryck att frågorna är lättare. Men i huvudsak är det här något man - i varje fall jag - ser för att bilda mig, inte triumfera med egna kunskaper. (Julavsnittet kunde med fördel ha utgått. För lätta frågor och för många ledtrådar, och då har jag inte ens näthatat någon deltagare.)

34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

33. En helt vanlig familj

Den här serien har fått fin kritik och verkar också utifrån omdömen på olika håll att uppskattas av publiken. Boken som den bygger på uppskattade jag mycket, och med denna bakgrund är jag förvånad över hur dåligt jag tycker det här har blivit. Det är inte bara lite sämre än förväntat, utan ofta direkt pinsamt att titta på.

Bokens upplägg, att berätta samma händelseförlopp ur tre olika familjemedlemmars perspektiv, är förstås inte möjligt att ta över helt i en bearbetning för TV. Men här har man hamnat någonstans i närheten av det - ibland kommer det en skylt som talar om att vi nu följer "dottern" (om vi inte själva förstår det), och ibland är det något som i bokform hade varit ett allvetande perspektiv.

Intrigen handlar om att en ung man blir dödad med kniv nära sin bostad, och så får vi följa vad som leder fram till det. Det berättas parallellt med vad som händer efter dådet och hur de tre i familjen agerar då. Jag kan inte annat än tycka att det mest blir en uppvisning i att klippa sönder kronologin för att undanhålla oss vissa sammanhang, och det är ingen bra strategi att tittarna ska känna sig lurade.

Skådespelarna agerar generellt taffligt och många låter som om de läser replikerna innantill. Undantaget är huvudrollsinnehavaren Alexandra Karlsson Tyrefors, som faktiskt är en positiv överraskning. (Figge Norling har en mycket liten roll som lektor i juridik och gör inte heller bort sig, men jag märkte inte att det var han förrän jag såg namnet i eftertexterna.)

Att jag alls tittar färdigt beror på att det utspelar sig i Lund och att jag som bosatt i kommunen (och tidigare i centralorten) tycker det är nöjsamt att följa med på gator som jag själv trampat. Förutom Juridicum förekommer UB, Mormors bageri, Grand hotell och några uteställen för ungdomar som jag inte känner till så väl. Polishuset har man med poetisk frihet förlagt till en annan plats än i verkligheten, nämligen där min vårdcentral ligger. Och så är de i Bjärred på kallbadhusets restaurang. Bland det minst trovärdiga i det lundensiska är att de kör bil i stort sett vart de än ska och på ett mirakulöst sätt lyckas hitta laglig parkering utanför porten till samtliga platser som besöks.