7. Klockan K

Titeln på den här serien, och boken av Agatha Christie som är förlaga till den, syftar på att det finns en punkt som ett händelseförlopp utmynnar i – varför inte ett mord, exempelvis. En mordhistoria börjar, enligt detta resonemang, inte med mordet, som så många deckare, utan det är snarare kulmen på en lång utveckling, som det kan vara svårt att se början på. Historien berättas också på det sättet, för ingen får bita i gräset förrän i början av tredje avsnittet, det vill säga ungefär i mitten av serien. Det är inte så vanligt i dagens otåliga medieklimat. (Däremot har TV4 gjort en eftergift åt dagens medieklimat när de visar serien i fyra delar, inte som den ursprungligen var, i tre delar. Det märks här och var i dramaturgin, men ska förmodligen skyllas på att en timme TV i en reklamkanal inte kan rymma ett avsnitt på en timme. Vi som ser strömmat när vi vill får bara hänga med.)

Historien i övrigt innehåller många av den klassiska pusseldeckarens element. Här finns den förmögna arvtanten omgiven av ett antal släktingar eller andra personer som är beroende av henne. Här finns också det stora huset på landet, som praktiskt nog har varit låst så att ingen utomstående har kunnat ta sig in (eller ut). Och här finns minst en medverkande som inte är vad han eller hon utger sig för att vara, en av Christies specialiteter, som sällan förfelar sin verkan. De flesta hinner vara misstänkta, om inte för mord så för att skydda någon annan.

Bland skådespelarna hittar jag den här gången inte så många som jag känner igen från tidigare. Det beror nog mer på mig, för jag ser att många av dem har gjort saker tidigare. I rollen som lady Tressilian ses Anjelica Huston, kanske fortfarande mest känd som Morticia Addams på tidigt nittiotal. Nästan alla gör sitt jobb utan anmärkning.

Som vanligt har man inte kunnat låta handlingen vara i fred, utan velat göra om en del från boken. Det här är inte värsta exemplet, och det mesta fungerar, men jag ser inte heller att det fungerar bättre. Jämfört med den senaste Christie-televiseringen jag såg är den här nog något svagare, men ändå fullt möjlig att rekommendera.

4. Agatha Christies De sju uren

Den här miniserien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som i översättning heter De sju urens mysterium. Den är nog en utmaning för en översättare, för "seven dials" syftar på flera olika saker. Mest påtagligt handlar det om sju väckarklockor som placeras i en ung mans rum som en pik för att han alltid försover sig. När de sedan skräller på morgonen har han den bästa ursäkt man kan tänka sig för att inte komma ner till frukosten. Han är nämligen död, dessutom av en överdos sömnmedel.

Huvudperson är den unga kavata lady Eileen Brent, kallad Bundle. Debaclet ovan sker på hennes föräldrars gods Chimneys, som har figurerat i en tidigare bok, liksom ett antal av de medverkande. Främst bland dem märks kommissarie Battle, en av Christies återkommande detektiver, om än inte lika flitig som Hercule Poirot eller miss Marple. Han är heller inte en personlighet av den sorten, men förefaller kompetent på det han gör.

Min svenska upplaga av boken ger en helt felaktig uppfatning om Bundle, vågar jag säga, utan att därmed säga att hon måste se ut precis som i TV-serien:

Det verkar som om seriemakarna har tagit sig en del friheter i förhållande till originalet, men eftersom jag inte har någon stark relation till boken störs jag inte så mycket av det. Historien som den berättas här fungerar helt tillfredsställande.

Med åren har det blivit en sport att känna igen skådespelare från andra sammanhang, och här finns en del att jobba med i det avseendet. Kommissarie Battle har ett förflutet som Watson (och hobbit), en av Bundles vänner känner jag igen som Dionysos, hennes pappa lorden är sir Richard Carlisle, och butlern Tredwell är för mig forfarande mest löjtnant Gruber "with his little tank". Till detta kommer så Helena Bonham Carter som den äldre ladyn, Bundles folkskygga moder.

60. Mord är lätt

Murder is Easy är inte en av Agatha Christies mest kända romaner, kanske något oförtjänt. Hon skrev inte så få böcker med huvudpersoner som aldrig återkom, och de har ofta hamnat i skymundan för hennes många deckare om Hercule Poirot och miss Marple. Här är det en Luke Fitzwilliam som agerar problemlösare i den arketypiska engelska by som inte borde ha några levande invånare kvar:

Den här TV-versionen har förvandlat Luke till nigerian, och hans anledning att komma till England är att han ska börja arbeta för brittiska regeringen i någon ganska ospecificerad roll. Där är han inte behövd alldeles med en gång, och därför kan ha ägna ett tag åt att hitta en mördare. Han halkar in på fallet mycket av en slump, för det hela börjar med att han får sällskap på tåget med en äldre dam som ska till London för att uppmärksamma Scotland Yard på att det går en mördare lös i hennes hemby. Hon blir dödad i en bilolycka innan hon hinner fram, och den inte helt uttalade undertexten är att det är något lurt även med hennes död.

Lukes ursprung gör att han har anledning att söka upp det här etablissemanget:

(som alltså hör till de inte så få tillfällen när textaren har misslyckats).

Handlingen utspelar sig på femtiotalet (boken kom redan 1939), och jag undrar om en engelsk by hade välkomnat en svart man så som Luke blir välkomnad här. En del annat är också omstuvat från boken, men jag tror att antalet mordoffer, som stannar på sju, är detsamma. Sammanfattningsvis är det här en fullt godtagbar adaption, men dess främsta kvalitet är nog att den lyfter fram en bok som inte är mycket läst idag.

49. Agatha Christies hemliga anteckningsböcker

Titeln på den här dokumentären är inte riktigt lyckad, för det är inte så att man genom att gå igenom hittills obearbetade privata anteckningar nu kan komma med nya avslöjanden. Snarare är det en ganska traditionell biografisk dokumentär, som kanske har sin främsta förtjänst genom att hennes dotterson och dennes son medverkar. Dessutom får man se en del privata smalfilmer och höra henne själv berätta från rullband.

34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

24. Mord i Venedig

Kenneth Branagh jobbar sig vidare genom Agatha Christies samlade verk, men efter Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen, som båda får räknas till hennes allra bästa böcker, har nu turen kommit till Mord på Allhelgonadagen (i original Hallowe'en Party, men när den kom var halloween ännu inte importerat till Sverige). Det är en av hennes senare böcker, och jävar såvitt jag förstår inte det ofta hörda påståendet att hon blev sämre med åren. Själv har jag nog läst den för länge sedan, men kommer knappast ihåg den.

Mrs Ariadne Oliver, som i böckerna var ett självironiskt porträtt av författaren själv, har här förvandlats till a) amerikanska, b) i yngre medelåldern, c) på något sätt ansvarig för att Poirot har blivit känd, lite oklart hur. Hon är inte särskilt trevlig, och den trivsamma vänskap som hon i original har med Poirot lyser helt med sin frånvaro. Övriga karaktärer fyller sina funktioner, det vill säga de har något skumt i bagaget och säger och gör det som behövs för gåtan upprätthållande.

Handlingen är förflyttad till Venedig, dit Poirot har dragit sig tillbaka som pensionär. Bådadera är fria uppfinningar för det här sammanhanget, och jag förstår inte riktigt varför man inte bara gör film av en Christie-bok utan att hålla på och möblera om så mycket. Intrigen håller sedan godtagbar klass, men kanske inte så mycket mer. Det hålls seans, till Poirots stora skepsis, och så dör det folk, mer spektakulärt än vanligen hos Christie, men inte värre än man har sett i Midsomer.

23. ABC-morden

Bara det att ta sig an projektet att göra TV av en av Agatha Christies mest hyllade romaner är att sticka ut hakan. Och ovanpå det låter man John Malkovich spela Poirot, som dessutom ges en bakgrund som alls inte är förankrad i böckerna. Man kan inte klaga på den här seriens kaxighet.

John Malkovich visar att han är en stor skådespelare. Egentligen är han inte alls lämplig att spela Poirot - amerikan, smärt och gråsprängd. Men på samma sätt som Peter Ustinov kom undan med sin tolkning på sjuttio- och åttiotalen gör Malkovich det. Han gör sin egen Poirot, och möjligen är förutsättningarna för det att den här serien också gör saker med rollen och intrigen som Christie inte skulle ha gjort.

Han har alltså ett förflutet som inte stämmer med vad vi har fått lära oss, där han var polis i Belgien före första världskriget. Han har inte heller det tjusiga, uppburna liv vi har mött i serien Poirot med David Suchet, utan lever relativt bortglömd i sin lägenhet, där dessutom polisen gör razzia:



Man får till och med se honom gå omkring där i skjortärmarna och i undertröja, och det har väl aldrig hänt förr.

Liksom i boken är han utsatt för att en mördare skickar anonyma brev till honom och berättar var han ska slå till nästa gång. Det börjar med en Alice Asher i Andover och fortsätter med en Betty Barnard i Bexhill. Det är tillräckligt för att polisen ska anse att de har att göra med en galning och att Poirots korrespondens behöver tas om hand.

Polisen representeras av en kommissarie Crome, spelad av Rupert Grint, som väl annars fortfarande är mest känd som Ron Weasley i Harry Potter-filmerna:

Han gör en fullt godkänd insats här, men det är oförklarat varför Crome är så otrevlig mot Poirot. (Poirots gamle vän kommissarie Japp dör i hjärtinfarkt bland det första som händer - ännu ett avsteg från boken som jag inte riktigt begriper värdet av.)

Intrigen har man byggt ut lite, även om den i sina huvuddrag är densamma som i boken. Den utmanande berättartekniken, där en del av boken handlar om Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig i närheten av alla morden, har man klarat av på ett helt godtagbart sätt, men det ligger i sakens natur att Cust inte kan bli så misstänkt som han är avsedd att vara.

Miljöerna är sjabbigare och människorna mindre sympatiska än vad som är vanligt hos Christie, och jag tror det får sättas på manusförfattarens konto. Vid sidan av figurerar också British Union of Fascists, som förstås inte bidrar till trevnaden.

Som helhet är den här serien godkänd, men inte mer. Den lider av samma nackdel som så många moderna Christie-televiseringar och -filmatiseringar så till vida att den vill koppla loss från originalhistorien utan att ha något bättre att komma med. Det blir inte dåligt, men inte heller bättre.

28. Poirot, säsong 6

Av oklar anledning är de här fyra Poirot-avsnitten sammanförda till en säsong, fast de sändes två och två, i början av 1995 respektive 1996. Men den korta säsongen gör att man kan kommentera avsnitten snarare än helheten:

I bearbetningen av Hercule Poirots jul syns ett klassiskt country house murder med många klassiska ingredienser. Här finns den äldre, rike (och otrevlige) mannen med släktingar som bara väntar på att få ärva. Julen är förstås en tacksam inramning för en historia som bygger på att familjen (åter)förenas och förväntas ha det trevligt tillsammans. Intrigen har också en variant på det slutna rummet, som faktiskt är ganska bra, och inte så långsökt som de ofta blir. I rollen som herrgård syns Chilham Castle, som har gjort samma roll i andra sammanhang, däribland ett avsnitt av den senaste miss Marple-televiseringen.

Hickory Dickory Dock är inte en av Christies starkaste böcker, och den utspelar sig egentligen långt senare än man har valt att placera den här serien. Omplanteringen från sextiotal till trettiotal kräver vissa offer i form av karaktärer som stryks och element i intrigen som anpassas. Behållningen är att få se en mycket ung Damian Lewis som en av studenterna på studenthemmet, där miss Lemons (Poirots sekreterare) syster är husmor. Och så fick jag lära mig vad scrag end är.

Murder on the Links tror jag inte att jag har läst, och i varje fall inte sett i den här bearbetningen. Intrigen är helt godtagbar och utspelar sig intressant nog i Frankrike. Alla talar ändå engelska, även Poirot, fast han gör det förstås med sin franska brytning och sina inskjutna meningar på franska. (Men när det görs högtalarutrop på järnvägsstationen är de på franska!) Roligast är rivaliteten mellan Poirot och kommissarie Geraud från Sûreté, som är lika självgod, men betydligt mindre kompetent.

Och till sist kom Dumb Witness, där titeln syftar på en hund, som har fått en betydligt större roll här än han har i boken, förstår jag. Bob heter han och är en foxterrier. Poirot kallar honom "monsieur Bob" och benämner honom "fox terror", men de blir faktiskt vänner ändå på ett något otippat sätt. Två halvfnoskiga systrar håller seanser, och även i övrigt är det inte en av de tajtaste intriger man har sett.

På det hela taget, som Ture Sventon hade sagt, är det en bra säsong, särskilt med tanke på att den genomsnittliga nivån på böckerna som ligger till grund för avsnitten är relativt medelmåttig. Det märks att serien fick en annan budget när det började göras långfilmslånga avsnitt byggda på romaner i stället för de novelllånga som dominerat tidigare. Nu blir det bara sådana framöver.

21. Agatha och midnattsmorden

I Agathas gåta och Agathas gåta - Ishtars förbannelse - båda sedda av denna blogg - används och återanvänds konceptet att placera in den högst verkliga Agatha Christie i en fiktiv intrig där hon förutsätts lösa en mordgåta. Det här är ännu en variant på temat, och i huvudrollen ses ännu en skådespelare, den här gången Helen Baxendale, som jag mest känner igen som Pandora från en av serierna om Adrian Mole. Som av en händelse dyker också Elizabeth Tan upp, som jag nyss träffade på i The Singapore Grip, men dessförinnan inte alls kände till.

Här är intrigen placerad i andra världskrigets London, och verklighetsförankrad såtillvida att Agatha Christie har skrivit ett manus till en bok där hon tar livet av Hercule Poirot. Sedan drar det iväg, när hon tillsammans med en inhyrd chaufför/livvakt hamnar på ett skumt hotell där hon ska träffa någon som ska köpa detta manus. Mitt i allt blir det flyglarm, så alla måste ta sig till källaren, och där börjar folk att dö mer eller mindre mystiskt.

Det är rätt tramsigt, och jag tycker att det här är den svagaste av de tre filmer jag nu har sett av den här sorten. En och annan av skådespelarna gör vad de kan för att rädda en rörig intrig, men det räcker inte.

19. Döden på Nilen

Det kändes närmast exotiskt att idag efter två år av pandemiska restriktioner åter gå på biograf. För min del var det senast strax före jul 2019.

Kenneth Branagh kom 2017 med en nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen, och som jag minns den kom han undan med hedern i behåll. Det gör han här också, men möjligen är den här filmen något svagare. Branagh gör som Peter Ustinov, som egentligen inte heller var rätt typ för att spela Hercule Poirot, nämligen gör rollen till sin egen genom att låta några särdrag vara kvar och förstärkas. Här är det brytningen, symmetrimanin och inte minst mustaschen. Ingen film- eller TV-Poirot har väl haft en mer magnifik överläppsprydnad än Branagh, som bär någon sorts dubbelvariant av cykelstyre som det är omöjligt att ta blicken från. Här får man som bonus en inledande backstory till dess tillkomst.

Intrigen i den bok som ligger till grund för den här filmen och en tidigare film, som var Ustinovs första framträdande som Poirot, är en av Agatha Christies allra bästa. Men som många av hennes bästa gåtor - Orientexpressen hör också dit - bygger den egentligen på en verkligt avgörande faktor, som är så otrolig att man inte kan tänka sig möjligheten. Här är inte platsen att avslöja den, men den har tagits tillvara i den här versionen, även om någon mindre detalj i anslutning till den har ändrats, tror jag. Scener har flyttats från Egypten till London, och en del har strukits, men det fungerar ovanligt bra.

Sedan är det också en del annat som på modernt manér har ändrats. Rolllistan innehåller de viktigaste personerna, men en äldre onkel har blivit en kusin, och överste Race, som assisterar Poirot i utredningen är borta. I någon mån har han ersatts av den unge monsieur Bouc, brorson till järnvägsdirektören från Orientexpressen, som förekom i den förra filmen. Här har han också sällskap av sin mor, som får fylla vissa funktioner som andra har i boken. Från Ustinov-filmen minns jag med glädje det grälande paret mrs Van Schuyler och sköterskan-sällskapsdamen Bowers, superbt spelade av Bette Davis och Maggie Smith. Här är det komikerparet Jennifer Saunders och Dawn French som kreerar rollerna, och det behöver väl inte sägas att det är de som är den här filmens comic reliefs. Det hade annars kunnat få vara lite mer humor i den här, faktiskt.

En annan minnesvärd dam från bok och tidigare film, författarinnan Salome Otterbourne, härligt överspelad av Angela Lansbury för 44 år sedan, är tyvärr bortslarvad i den här versionen. Hon har skrivits om till en svart bluessångerska, och det kunde kanske fungerat, om det inte vore så otänkbart att en svart kvinna med detta yrke skulle resa på kryssningsbåt på Nilen med ett brittiskt överklasssällskap på trettiotalet. Hennes dotter har av oklar anledning blivit hennes brorsdotter, men fungerar bättre i sin roll, eftersom det faktiskt berörs hur hon skulle kunna ha en viss relation.

Men som helhet är det alltså en film som försvarar sin tillkomst. Nu har jag inte lyckats hitta några uppgifter om det planeras fler Christie-filmatiseringar från Branagh et consortes. Den förra slutade ju med en ganska tydlig syftning på den här, men icke så med denna.

100. Konstiga huset

Agatha Christie skrev inte bara om Hercule Poirot och miss Marple, utan också en del fristående deckare med huvudpersoner som inte återkom. Den här filmen är baserad på en sådan. Detektiven heter Charles Hayward och har ett förflutet som spion/diplomat, men jag ska låta det vara osagt hur det är i boken. Bakom manuset står Julian Fellowes, på senare år mest uppmärksammad för Downton Abbey, så det finns all anledning att ha höga förväntningar.

Faktiskt tycker jag att detta är bland de bästa Christie-filmatiseringar jag har sett från senare år. Den är vad jag kan bedöma inte så klåfingrig mot boken som en del andra - Den gula hästen, jag tittar på dig - och har en uppsättning skådespelare som inte skäms för sig. Ingen misslyckas med sin prestation, men det är naturligt att i första hand framhålla de stora namnen, Glenn Close som vital (gammel)moster, Gillian Anderson som vinpimplande skådespelerska och Julian Sands som cigarrrökande misslyckad författare. (Max Irons i huvudrollen spelade son till Glenn Close i The Wife, som jag visserligen har sett, men hans roll har jag inte lyckats lägga på minnet.)

Några friheter har man tagit sig med manuset. Handlingen är flyttad till sent femtiotal - boken kom 1949 - och ger därmed tillfälle att ha med rockmusik, kobratelefon och ett omnämnande av Ruth Ellis. Några moment är extra dramatiserade, men till deras fördel, skulle jag säga. Och det är vad gäller tempo och datoranimering alldeles avgjort en modern produkt, som dock hanterar femtiotalsmiljön omsorgsfullt. Det här visade sig vara en positiv överraskning.

86. Poirot, säsong 5

Den här Poirot-säsongen består av åtta femtiominutersavsnitt, som bygger på noveller ur Agatha Christies tidigaste produktion. Det är alltså ett steg tillbaka till seriens originalidé, men för sista gången, för nu finns det inte fler noveller att bearbeta. Hädanefter blir det alltså långfilmslånga avsnitt utifrån romaner, och det är där den här serien är som bäst. Jag tror det beror mest på att Christie kom mest till sin rätt i det längre formatet, inte så mycket på den här produktionen i sig.

En av novellerna handlar om ett av Poirots tidigare fall, när han var polis i Belgien, och därför får man se honom i uniform, med hår och utan den konstgjorda embonpoint han annars har:

Det hör också till att man ska se någon skådespelare som är känd från annat sammanhang, gärna i en tidig roll när vederbörande inte var så känd. Här är det Anna Chancellor som syntes i Fyra bröllop och en begravning och på senare år i Downton Abbey.

Förresten har jag hittat en annan blogg som har sett alla avsnitten i den här serien, och skriver initierat om det. Den finns här. 

75. Den gula hästen

Brittisk TV återvänder med ojämna mellanrum till sina litterära klassiker, dit väl Agatha Christie måste räknas. Romanen som ligger till grund för den här miniserien har jag läst för så länge sedan att jag har glömt det mesta, och det verkar som om den här bearbetningen gör så stora avsteg att det kan kvitta om man minns något från boken eller ej. Boken är minnesvärd om inte annat för att Ariadne Oliver, deckarförfattarinna, vän till Hercule Poirot och ett självporträtt med distans av Christie, är med på egen hand, men hon finns inte alls med här.

 Det är en omsorgsfull produktion vad gäller kläder, inredning, bilar och annat man kan titta på. Men själva intrigen är tyvärr lite för vag i konturerna, och mycket av upplösningen kommer utan att någon direkt har resonerat sig fram till den med ledtrådar. Jag tror att en del av den här kritiken måste skrivas på manusförfattarens konto, även om boken inte verkar bedömas som en av Christies starkaste. Det är synd att Christie-adaptioner på senare år i så stor utsträckning verkar göras av folk som hellre vill göra sina egna deckarserier.

30. Poirot, säsong 4

Det är ibland lite underligt med säsongerna av den här serien, men detta är tre långfilmslånga avsnitt, som ursprungligen sändes tre veckor i följd, så det är inte så problematiskt. Formatet tycker jag innebär ett lyft från femtiominutersavsnitten som bygger på noveller. Det kan bero på att det finns bättre tid att berätta en historia och dessutom ge lite utrymme till någon scen som inte fyller så stor funktion utöver mysfaktorn. Dit kan räknas att Poirot för första gången besöker kommissarie Japp hemma hos denne. Men lyftet kan också bero på att de här avsnitten bygger på romaner, och att Christie kom bättre till sin rätt i det längre formatet. De här tre hör dessutom till hennes bättre, om än kanske inte hennes topp tre.

Med bara tre avsnitt kan man dessutom kosta på sig att säga något om av vart och ett av dem:

Först ut är ABC-morden, och det är en prestation att bearbeta den boken för TV med tanke på hur den är konstruerad, med insprängda avsnitt om den misstänkte mördaren ur hans perspektiv. Den finessen försvinner något, men annars är det en bra återgivning av en djävulskt uttänkt mordserie. I rolllistan finns Nicholas Farrell, som man såg redan i den danska serien Matador, men på senare år som Airey Neave i Järnladyn och som Michael Shea i ett avsnitt i fjärde säsongen av The Crown. Och så var han med i den inte så kända men fantastiska Lipstick on Your Collar.

Sedan är det den lite förbisedda men atmosfäriska Den flygande döden, där ett mord begås i ett flygplan över Engelska kanalen. Den ansluter till Döden på Nilen och Mordet på Orientexpressen genom att renodla konceptet av en sluten miljö, där bara de närvarande kan vara skyldiga, och dessutom förlägga mordet till ett transportmedel, där man kan anta att passagerarna inte har någon relation till varandra. Det är inte minst intressant att se tidsbilden av en flygtur på trettiotalet, där det serveras mat av purser och flygvärdinnor i vita rockar, och där första klass betydde något. (En av de resande i första klass har sin kammarjungfru med på resan, och hon får förstås sitta i andra klass.) Poirot är ju flygsjuk, så han sover större delen av resan och missar vad som händer - men annars hade det förstås blivit en kort bok. Intrigen kan förresten tidfästas exakt till 1935 genom att franska öppna tennismästerskapen förekommer i några inledande scener, och man får reda på vem som spelar semifinal och final.

Sista avsnittet bygger på boken Skospännet, som den heter eftersom vi inte har den barnramsa som originaltiteln One, Two, Buckle My Shoe är hämtad från. Det är inte en bok som brukar framhållas som hörande till Christies bästa, men jag tycker det är orättvist. Det var länge sedan jag läste den, så jag kom inte ihåg mycket av intrigen, men den är en av dem hon har ansträngt sig mycket med. Där finns gott om spår och villospår, men när allt avslöjas på slutet tycker vi ändå att det är den enda rimliga lösningen - fast den förstås är alldeles orimlig egentligen. Men det är en av de intriger där hon luras genom att låta oss tro att vi har fått reda på mer än vad vi egentligen har. Det låter sig lika väl göras i bild, kanske bättre.

En fördel med den här säsongen är också att kapten Hastings bara är med i ett avsnitt. Jag tycker han är ganska tråkig, och framför allt tar han fram Poirots sämre egenskaper när han medverkar. För övrigt kan man återigen konstatera hur bra David Suchet är i titelrollen.

13. Agathas gåta - Ishtars förbannelse

Förra året såg jag Agathas gåta, som presenterade en sorts förklaring till vad som hände när Agatha Christie var försvunnen ett par veckor 1926. Den här filmen är skriven av samma författarpar i samma anda, men innehåller helt andra skådespelare, även i titelrollen.

Det utspelar sig några år senare, när Christie besöker sina vänner Leonard Wooley med hustru på de utgrävningar han bedriver i Irak. Där träffar hon den unge arkeologen Max Mallowan, och man behöver inte vara så djupt inläst på Christie för att veta att han blir hennes andre make. De yttre förutsättningarna är så långt autentiska, men mitt i det här har det placerats in en mordgåta, som den berömda författaren förväntas klara upp - och det gör hon förstås. Det är lite tramsigt, men också trivsamt, som vore det skrivet av Christie själv. Den som har undrat över varför hon fastnade för en dammig arkeolog får ompröva den fördomen, för Max är närmast parodiskt charmig, och får dessutom tillfälle att gräva i bar överkropp. Det här är verkligen ingen storfilm, men den duger som anspråkslös underhållning, och ibland är det precis vad man önskar sig.

44. Agathas gåta

Det är ingen hemlighet att Agatha Christie var försvunnen i elva dagar 1926 i samband med att hennes man begärde skilsmässa, eftersom han hade träffat en annan. Däremot verkar det fortfarande inte utrett var hon var och vad hon gjorde. Den här filmen fyller ut detta tomrum, även om jag inte tror att den egentligen gör anspråk på att berätta sanningen, utan mer leker med en tanke hur det kunde ha varit.

Mrs Christie ägnar tiden - under namnet Mary Westmacott, en av hennes pseudonymer - åt att utreda ett verkligt mord. Inte nog med det, hon samlar också de misstänkta på en herrgård och förhör dem. Det ger anledning till ett antal anspelningar på hennes verk och pusseldeckargenren i allmänhet, som säkert har varit till stor glädje för manusförfattaren att väva in. Möjligen blir de efter ett tag huvudsaken i stället för den intrig som faktiskt pågår och förväntas ha någon upplösning i enlighet med genrens förutsättningar.

Det här är ändå en sevärd bagatell, välgjord vad gäller miljöer, kostymer och sådant som brittisk TV brukar vara så bra på. Det dräller inte av (för mig) kända skådespelare, men det gör faktiskt ingenting. Mest namnkunnig är nog Tim McInnerny, som inte har synts så mycket på senare år i sådant jag har sett.

30. ...och sen var ingen kvar

Boken som ligger till grund för den här filmen är en verklig klassiker, även om den har fått byta namn på senare år. Det här är en ganska boktrogen filmatisering, även om den på slutet använder den alternativa upplösning som Christie själv skrev när boken bearbetades för scenen. Men fram till dess dör alla i rätt ordning och ungefär på det sätt man väntar sig, om man kan boken. Några medverkande har av oklara skäl fått byta namn; jag förstår sällan motiven bakom sådant. Det är en ovanligt hållbar film för att vara 75 år gammal i år, tycker jag.

2. Poirot, säsong 3

Meningen är att den här bloggen ska innehålla vad jag ser i mediet rörlig bild. Det är förstås inte rimligt att redovisa varje gång jag ser en Youtube-snutt, liksom jag inte i kusinbloggen skriver om varje gång jag har läst en tidskrift eller en Wikipedia-artikel. Men hela filmer, hela TV-serier och hela fristående TV-program ska det bli skrivet om, hoppas jag. Nu hör det till saken att jag ser väldigt lite TV, men det kanske blir ändring på det, liksom mitt läsande har blivit mer strukturerat sedan jag började blogga om det. TV-serier kommer att presenteras säsongsvis, för det känns som det enda vettiga sättet. Varje avsnitt motiverar inte ett inlägg, lika lite som varje enskild novell i en novellsamling, och att vänta tills hela serien är slut är omöjligt - om inte annat för att man numera inte vet när det är.

Därför är det nu dags att säga något om tredje säsongen av Poirot, som jag började se för ganska länge sedan, men slutförde idag. Hela serien omfattar sjuttio avsnitt och innehåller alla romaner och noveller där Agatha Christies belgiske detektiv medverkar. Den började med att göra TV av de tidiga novellerna, som kanske inte hör till de mest kända (eller bästa) verken, men sedan bestämde man sig för att sikta på att allt skulle filmas, och det tog tjugofyra år. Den här säsongen är på tio femtiominutersavsnitt som bygger på noveller, samt ett längre inledande utifrån Christies första roman The Mysterious Affair at Styles, som jag förresten läste för ett drygt år sedan. (Det är också en kreativ syn på säsonger, för vid originalsändningen gick det tre och en halv månad mellan första och andra avsnittet, men därefter gick det ett i veckan.)

David Suchet är den oöverträffade Poirot, menar många, och jag håller med. De andra som har spelat honom i modern tid är inte dåliga, men Suchet spelar Poirot som han är i böckerna (och jobbade hårt med att hitta fram till det). Det gör att han är lite löjlig, fåfäng, inbilsk och inte särskilt trevlig mot kapten Hastings. Hastings är dessutom inskriven i historier där han inte finns med från början, och det är inte alltid ett bra val, trots att Hugh Fraser gör en väl godkänd insats i den rollen. Även om serien inte har nått sina senare höjder är det verkligen ingen dussinprodukt. Det är kläder, inredning och bilar av tidstypiska modeller, så man känner att man får valuta för pengarna, när man nu har investerat i en DVD-box, detta snart utdöende medium.