30. Poirot, säsong 4

Det är ibland lite underligt med säsongerna av den här serien, men detta är tre långfilmslånga avsnitt, som ursprungligen sändes tre veckor i följd, så det är inte så problematiskt. Formatet tycker jag innebär ett lyft från femtiominutersavsnitten som bygger på noveller. Det kan bero på att det finns bättre tid att berätta en historia och dessutom ge lite utrymme till någon scen som inte fyller så stor funktion utöver mysfaktorn. Dit kan räknas att Poirot för första gången besöker kommissarie Japp hemma hos denne. Men lyftet kan också bero på att de här avsnitten bygger på romaner, och att Christie kom bättre till sin rätt i det längre formatet. De här tre hör dessutom till hennes bättre, om än kanske inte hennes topp tre.

Med bara tre avsnitt kan man dessutom kosta på sig att säga något om av vart och ett av dem:

Först ut är ABC-morden, och det är en prestation att bearbeta den boken för TV med tanke på hur den är konstruerad, med insprängda avsnitt om den misstänkte mördaren ur hans perspektiv. Den finessen försvinner något, men annars är det en bra återgivning av en djävulskt uttänkt mordserie. I rolllistan finns Nicholas Farrell, som man såg redan i den danska serien Matador, men på senare år som Airey Neave i Järnladyn och som Michael Shea i ett avsnitt i fjärde säsongen av The Crown. Och så var han med i den inte så kända men fantastiska Lipstick on Your Collar.

Sedan är det den lite förbisedda men atmosfäriska Den flygande döden, där ett mord begås i ett flygplan över Engelska kanalen. Den ansluter till Döden på Nilen och Mordet på Orientexpressen genom att renodla konceptet av en sluten miljö, där bara de närvarande kan vara skyldiga, och dessutom förlägga mordet till ett transportmedel, där man kan anta att passagerarna inte har någon relation till varandra. Det är inte minst intressant att se tidsbilden av en flygtur på trettiotalet, där det serveras mat av purser och flygvärdinnor i vita rockar, och där första klass betydde något. (En av de resande i första klass har sin kammarjungfru med på resan, och hon får förstås sitta i andra klass.) Poirot är ju flygsjuk, så han sover större delen av resan och missar vad som händer - men annars hade det förstås blivit en kort bok. Intrigen kan förresten tidfästas exakt till 1935 genom att franska öppna tennismästerskapen förekommer i några inledande scener, och man får reda på vem som spelar semifinal och final.

Sista avsnittet bygger på boken Skospännet, som den heter eftersom vi inte har den barnramsa som originaltiteln One, Two, Buckle My Shoe är hämtad från. Det är inte en bok som brukar framhållas som hörande till Christies bästa, men jag tycker det är orättvist. Det var länge sedan jag läste den, så jag kom inte ihåg mycket av intrigen, men den är en av dem hon har ansträngt sig mycket med. Där finns gott om spår och villospår, men när allt avslöjas på slutet tycker vi ändå att det är den enda rimliga lösningen - fast den förstås är alldeles orimlig egentligen. Men det är en av de intriger där hon luras genom att låta oss tro att vi har fått reda på mer än vad vi egentligen har. Det låter sig lika väl göras i bild, kanske bättre.

En fördel med den här säsongen är också att kapten Hastings bara är med i ett avsnitt. Jag tycker han är ganska tråkig, och framför allt tar han fram Poirots sämre egenskaper när han medverkar. För övrigt kan man återigen konstatera hur bra David Suchet är i titelrollen.