99. Morden i Midsomer, säsong 22

Den här gamla trotjänaren är gjord med stor självdistans, och det är därför den kan vara sådan som den är. En serie som tog sig på allvar skulle inte kunna pressa in tiotals mord om året i ett litet lantligt grevskap, inte heller ha så många originella mordmetoder, -motiv och -miljöer. Det är också självdistansen som gör att man klarar av berättarsättet, som verkligen inte alltid är ett under av subtilitet.

Serien har alltså hängt med i snart tjugofem år, men känns mer tidlös än det mesta nyproducerade som jag ser. Anledningen till det är nog att den är ganska gammaldags även i förhållande till vad som gällde när den började produceras. Nu hänger serien ändå med sin tid i fråga om en del annat. Den här säsongen får man stifta bekantskap med något så modernt som glamping. Det handlar annars om det brittiska klasssamhället, de typiska miljöerna och de kompetenta men en smula kantiga poliserna. Nu är det ju den förste Barnabys kusin som är kommissarie, och till hjälp har han Jamie Winter, inte lika kantig, men verkligen inte heller en sådan svärmorsdröm som han ser ut som. De flesta poängerna tar dock Fleur Perkins, deras brottsplatstekniker som sällan vill säga något bestämt men ändå alltid har rätt.

Bland brittiska företeelser som finns med den här säsongen märks battenbergkaka (något motvilligt mottagen av Winter):

Med ryggen mot kameran syns förresten Mark Williams, mest känd som mr Weasley i Harry Potter-filmerna, men också på senare år som Father Brown i TV-serien efter G K Chestertons böcker. Just att det är medverkande man har sett förr är något av seriens signum. I ett par andra avsnitt förekommer Adrian Edmondson från Hemma värst med mera, och Kevin Whately, som annars är mest känd som kommissarie Lewis, men här är han inte alls polis utan misstänkt.

Allmänbildad blir man också. Jag har parallellgooglat sådant som Aunt Sally, som jag aldrig hade hört om förr, och tumbleweed moment, som jag i och för sig inte var obekant med som företeelse, men inte hade stött på som term.

Det vore inte England om det inte funnes pubar som The Lamb:

(Tittar man noga finns det faktiskt ett litet lamm som avtecknar sig mot fullmånen, och det kanske är trevligare att puben heter så än The Werewolf eller dylikt.)

De kan också heta Cock and Rabbit:

eller The Brattlington Arms:

Det vore inte heller England om man inte finge miljöer som en fågelskrämmefestival i kyrkans regi, ett arrangerat mordmysterium på en ö som man når bara med kedjedriven färja, eller ett amatöroperasällskap som sätter upp Gilbert och Sullivan-produktioner, just här The Pirates of Penzance. Det är möjligen roligare om man kan sin G&S.

98. I dimma dold

Bakom den här filmen finns en bok med samma titel, skriven av Vic Suneson, som också har skrivit filmens manus. Han var i stort sett samtida med Stieg Trenter, som låg bakom förra veckans film, men inte lika framgångsrik, och idag något oförtjänt bortglömd.

Det är en för sin tid, det tidigare femtiotalet, traditionell deckare med ett mord i en överklassmiljö och en förhållandevis intrikat historia, som förstås skulle vara fullständigt otänkbar i verkligheten. Man får se lite av Stockholm med spårvagnar och gatumiljöer som säkert var helt vardagliga då, men idag ger en stark tidsfärg. Det fanns då fyra morgontidningar som kunde ha mordet på löpsedeln, förutom de två som finns kvar idag även Stockholms-Tidningen och Morgon-Tidningen. Och en restaurangmeny som skymtar förbi har kokt gädda med smör och pepparrot, något decennium före Monica Zetterlund. Men allra roligast är att mordet äger rum i ett område med namnet Solsidan.

Listan på de medverkande skäms verkligen inte för sig. Som mordoffer syns Georg Rydeberg, som hans fru Eva Henning och som hans bror Sture Lagerwall. Kommissarie Myrman spelas av Sven Lindberg, tjusig, kompetent och piprökande. I andra bärande roller förekommer Hjördis Petterson, Hugo Björne och Dagmar Ebbesen (naturligtvis som hembiträde - spelade hon någonsin något annat?), och i mindre roller Erik "Bullen" Berglund och Sif Ruud (ovanligt nog som prostituerad). Det får nog sägas vara skådespelarna som lyfter en annars ganska träig historia.

97. Det kom en gäst

Vill man se något subtilt kan man med fördel välja något annat än den här fyrtiotalsdeckaren, som använder ljus och ljud på ett närmast övertydligt sätt för att fästa uppmärksamheten på de detaljer som är viktiga för gåtans lösning. Något paradoxalt lyckas filmen däremot inte så väl med att förklara en del annat, till exempel vem som är vem och hur de hör ihop. Det är den enda film som Stieg Trenter är krediterad manusförfattare till, och jag är benägen att tro att han helt enkelt inte var van vid mediets förutsättningar. Bakom produktionen står Fribergs Filmbyrå, men den är tydligen mycket äldre än Trenters fotograf Harry Friberg från böckerna.

Det utspelar sig på ett säteri under några juldagar, och redan där är det så typiskt det kan bli för genren. Någon främmande dyker upp, någon försvinner och hittas död, någon vet något men håller tyst. Att det trots allt blir sevärt får skrivas på skådespelarnas konto. Här finns sådana storheter som Erik "Bullen" Berglund, Karl-Arne Holmsten och Naima Wifstrand i stora roller som medlemmar av den familj som har bebott säteriet i generationer. Den mystiskt uppdykande författaren spelas av Sture Lagerwall, och som lomhörd kokerska spritsande God Jul på julskinkan syns Julia Cæsar (ingen fyrtiotalsfilm är komplett utan henne). Ett av barnen spelas förresten av Anders Nyström, en av decenniets mest använda barnskådespelare, men senare känd från Hedebyborna, Goda grannar, Saltön med mera.

Mest typiska tidsmarkör måste vara att en av familjemedlemmarna har vistats på "nervhem".

96. Biljett till Burgund

Den svenska titeln är inte en så underlig översättning som det kan verka, om man vet vad filmen handlar om. I stadsdelen Pimlico i London hittar man en underjordisk skatt, inklusive dokument som visar att kvarteret sedan femhundra år tillhör hertigdömet Burgund. Eftersom Burgund inte längre finns tolkas detta som att kvarteret nu är Burgund - och i varje fall inte tillhör Storbritannien. Först är det mest fördelar, eftersom det här utspelar sig åren efter andra världskriget när nästan allt var ransonerat, men det gäller förstås inte i den här lilla enklaven. Ganska snart upptäcker man dock att det inte bara är roligt att vara självständig, när man förväntas sköta sin egen försörjning av allting och inte kan lita på att vattenledningarna från det omgivande London fortsätter att fungera, till exempel.

Det här är på ytan en lättsam komedi i den kontrafaktiska genren. Men med tanke på att den är gjord i slutet av fyrtiotalet är det svårt att inte se den som en samtidskommentar till ransoneringen, till britternas tapperhet under blitzen och kanske mest till Berlinblockaden, som pågick samma år som filmen kom. I en framträdande roll som "premiärminister" i Burgund ses Stanley Holloway, väl mest känd som sopåkaren Alfred Doolittle i My Fair Lady, och i en liten, men minnesvärd roll som historieprofessor medverkar Margaret Rutherford, inte minst känd som miss Marple i några filmer på sextiotalet. För svensk publik är filmen intressant eftersom den lär ha gett Hasse och Tage idén till radio- och senare TV-serien Mosebacke Monarki.

95. A World in Remembrance

Man kan hitta det mesta på YouTube nuförtiden, till exempel massor av engelska journalfilmer. Det här handlar om sir Winston Churchills begravning 1965, och, som det brukar heta, alla var där. Ingenting överraskar, förutom att man får se president de Gaulle i glasögon:

94. Det är från polisen

Det här är en filmatisering av en tydligen mycket berömd pjäs, som också har spelats på svenska scener, och som även har bearbetats för radio och TV. Även om filmen absolut har sina förtjänster märks det att handlingen ursprungligen är avsedd att utspela sig i ett och samma rum under en och samma kväll med ett begränsat antal medverkande. Det intrycket förtas inte av att det förekommer tillbakablickar som visar vad som har hänt tidigare på andra håll.

Handlingen då? Jo, familjen Birling sitter vid middagsbordet en kväll 1912. Där finns fadern, en välbärgad industriidkare, modern, en välgörenhetsdam av viktorianskt slag, sonen, redan lite för berusad, och dottern, kanske den mest skärpta av dem alla, ska det visa sig. Som gäst finns också den unge man som hon förväntas gifta sig med. Plötsligt står det en herre i matsalen och säger att han är poliskommissarie. Mest chockerande verkar till en början vara att han inte har gått in genom stora ingången och blivit invisad av någon ur tjänstefolket, men det blir värre. Han har nämligen med sig budskapet att en ung kvinna har förts till sjukhuset och avlidit där efter att ha druckit rengöringsmedel. Nu är hans uppgift att försöka ta reda på om eller hur de fem familjemedlemmarna kände den unga kvinnan, vilket de förstås tycker är alldeles absurt att någon i deras kretsar skulle göra.

Det sparas inte på effekterna i den här filmen. Kommissariens entré ackompanjeras av synnerligen olycksbådande musik, till exempel. Man kan tycka att de ibland är överspel av en sort som hör till tidigare generationers skådespelare - den här filmen kom 1954 - men det fungerar på något sätt i sammanhanget, eftersom det så tydligt är filmad teater, som dessutom utspelar sig för så länge sedan. På samma sätt som Hitchcocks Repet lyckas filmen skapa spänning av nästan ingenting, där det långsamt går upp för både karaktärerna och publiken hur det hänger ihop. Utan att avslöja för mycket kan man också säga att det finns en vändning på slutet som är värd att vänta på. Den som är intresserad av dramatisk analys kan också ha julafton, men jag tycker det är en sevärd film bara för dess underhållningsvärde.

93. Partaj

Den här serien gäller ju för att vara en klassiker i svensk TV-underhållning, men jag har inte sett mer än enstaka klipp tidigare. Man får nog konstatera att den gör sig bäst i den formen. Hela halvtimmar, som avsnitten är, känns ofta för mycket.

Förutom de maniskt dansande deltagarna, som avbryter sig för oneliners, eller någon gång en dialog med två repliker, består programmen av korta sketcher, varje gång på något löst sammanhållet tema (det kan till exempel vara ett oändligt antal variationer på skämtet om en fluga i soppan). Mitt i dansandet står eller sitter Mille Schmidt i rollen som präst, och han dricker förstås kaffe i stället för drinkar:



För att få det lite vågat kan han säga saker som: "Nakna äro vi komna genom kvinnornas sköten, nakna skola vi åter därin."

Skämten är annars ofta så usla att de är roliga bara därför:



eller när det ska vara politiskt medvetet: "Har ni hört att Sven Wedén ska lämna Folkpartiet och börja ägna sig åt politik i stället?" (Det förutsätter att man vet att han var partiledare då, annars är det ju inte det minsta roligt.) Polisen i Gnesta sägs heta Gnestapo, och Margareta Sjödin, som oftast säger "Har jag gjort bort mig nu igen?" säger också sådant som "Min pappa ägde en massa kautschukplantager och själv är jag jämt ute och suddar".

Ibland är det ren absurdism:

- Brukar ni äta kyckling med fingrarna?

- Nej jag äter fingrarna för sig

eller sådant som var roligt då, eftersom det var så otänkbart att en man skulle laga mat:

- Jaha nu är det väl dags för mig att gå hem och laga middag igen.

- Såå, är din hustru sjuk?

- Nej, men hon är säkert hungrig.

Bland dem jag inte visste var med syns Sonya Hedenbratt och Jarl Borssén (fasta medverkande), och i enstaka avsnitt Per Oscarsson(!) och Moltas Erikson, för att nämna några (det finns många till).

Bland det som inte heller har motstått tidens tand är den till same utklädde Hasse Burman som inte är helt i linje med dagens syn på urfolk.

Bland det jag inte begriper är att sketcherna är interfolierade med trafikpropaganda, och jag är inte människa att begripa om den är på allvar eller inte.

Det här är nog en serie som är mer kuriosaintressant än verkligt underhållande idag. Men det har ju som sagt gått ett tag:

"Oj, jag som trodde det betydde kafferast när den här lilla klockan ringer." (Undrar hur många som begriper det idag.)