Den här gamla trotjänaren är gjord med stor självdistans, och det är därför den kan vara sådan som den är. En serie som tog sig på allvar skulle inte kunna pressa in tiotals mord om året i ett litet lantligt grevskap, inte heller ha så många originella mordmetoder, -motiv och -miljöer. Det är också självdistansen som gör att man klarar av berättarsättet, som verkligen inte alltid är ett under av subtilitet.
Serien har alltså hängt med i snart tjugofem år, men känns mer tidlös än det mesta nyproducerade som jag ser. Anledningen till det är nog att den är ganska gammaldags även i förhållande till vad som gällde när den började produceras. Nu hänger serien ändå med sin tid i fråga om en del annat. Den här säsongen får man stifta bekantskap med något så modernt som glamping. Det handlar annars om det brittiska klasssamhället, de typiska miljöerna och de kompetenta men en smula kantiga poliserna. Nu är det ju den förste Barnabys kusin som är kommissarie, och till hjälp har han Jamie Winter, inte lika kantig, men verkligen inte heller en sådan svärmorsdröm som han ser ut som. De flesta poängerna tar dock Fleur Perkins, deras brottsplatstekniker som sällan vill säga något bestämt men ändå alltid har rätt.
Bland brittiska företeelser som finns med den här säsongen märks battenbergkaka (något motvilligt mottagen av Winter):
Med ryggen mot kameran syns förresten Mark Williams, mest känd som mr Weasley i Harry Potter-filmerna, men också på senare år som Father Brown i TV-serien efter G K Chestertons böcker. Just att det är medverkande man har sett förr är något av seriens signum. I ett par andra avsnitt förekommer Adrian Edmondson från Hemma värst med mera, och Kevin Whately, som annars är mest känd som kommissarie Lewis, men här är han inte alls polis utan misstänkt.
Allmänbildad blir man också. Jag har parallellgooglat sådant som Aunt Sally, som jag aldrig hade hört om förr, och tumbleweed moment, som jag i och för sig inte var obekant med som företeelse, men inte hade stött på som term.
Det vore inte England om det inte funnes pubar som The Lamb:
(Tittar man noga finns det faktiskt ett litet lamm som avtecknar sig mot fullmånen, och det kanske är trevligare att puben heter så än The Werewolf eller dylikt.)
De kan också heta Cock and Rabbit:
eller The Brattlington Arms:
Det vore inte heller England om man inte finge miljöer som en fågelskrämmefestival i kyrkans regi, ett arrangerat mordmysterium på en ö som man når bara med kedjedriven färja, eller ett amatöroperasällskap som sätter upp Gilbert och Sullivan-produktioner, just här The Pirates of Penzance. Det är möjligen roligare om man kan sin G&S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar