17. Morden i Midsomer, säsong 20

Mitt tittande på Morden i Midsomer har blivit allt annat än kronologiskt, mest på grund av att jag var borta från serien ett antal år och sedan har fått hålla till godo med vad SVT bjuder i form av årets säsong samt någon eller några gamla. Därför är det här avsnitt från 2018, vilket dessutom bör betyda att de sändes här sommaren 2019. 

Säsongen markeras av att rättsmedicinaren Fleur Perkins gör entré, spelad av Annette Badland med gott humör. Hon är en äldre och mer bitsk typ än sin visserligen kompetenta men inte lika karismatiska företrädare. När man lär känna henne visar det sig att hon nästan alltid har haft en pojkvän med ett relevant yrke för det aktuella fallet, och dessutom gärna delar med sig av detaljer från förhållandet.

Det är inte för mycket sagt att seriens signum är de spektakulära mordmetoderna, ofta kopplade till intressanta miljöer som ger möjlighet att isolera offer och ett lagom antal misstänkta. Nästan alltid är det mer än en av de medverkande som mördas, och den här säsongen är det dessutom så att det flera gånger är den som i första halvan av avsnittet uppträder otrevligt och överlägset mot kommissarie Barnaby och hans inspektör Winter. Rätt åt dem, hade Barnaby sagt, om han inte vore så professionell.

Bland miljöerna märks ett före detta kloster, numera förvandlat till mikrobryggeri, där naturligtvis ett av morden består i att någon hamnar i ett ölkar och kokas till döds. (Fleur är professionellt upppiggad av att få ta del av något så ovanligt.) Sedan handlar det om en sektliknande intelligensklubb av typen Mensa (fast fiktiv) med anknytning till fjärilssamlare:

Här medverkar förresten också Birgitte Poulsen från Köpenhamnspolisen, som var med när serien firade jubileum med att spela in i Köpenhamn.

Vidare är det ett avsnitt om en seriefestival, ett om ett rugbylag och ett om ett bröllop, där faktiskt Barnaby är helt civil gäst – fast han naturligtvis genast byter roll och börjar förhöra sina gamla bekanta, de andra gästerna. Bland mordmetoderna förekommer halshuggning av skärmaskin (av den där typen man använder för att skära rent exempelvis seriefanzines), hypotermi (genom att offret stängs i ett kryoterapirum), drunkning (genom att smält choklad från offrets eget konditori hälls i munnen och över huvudet, så Fleur får nöjet att ta hand om ett "dragerat offer"), skjutning (med en konfettikanon som manipulerats) samt ihjälklämning medelst offrets egen korsett. I sista avsnittet som utspelar sig på en cirkus är det ett par fall av cirkusnummer som går fel genom att rekvisita har manipulerats. Fantasin hos manusförfattarna är det inget fel på.

Det här är en serie som kräver ett rätt stort antal skådespelare, eftersom det behöver bemannas med bortåt ett tiotal personer i varje avsnitt, om det ska finnas ett par offer och ett halvdussin misstänkta. Det gör att man ofta träffar på skådespelare som man har sett i något annat. Bland dem återfinns denna säsong Bill Bailey (för mig mest känd som panelmedlem i olika sammanhang i brittisk TV), Nicholas Farrell (som har gjort massor, från att i Matador ha varit engelsk flygare på besök i Danmark till Poirot (två gånger!) till The Crown), och Marcia Warren som var drottningmodern i de senare säsongerna av just The Crown. Därifrån återses också inte mindre än två premiärministrar, Michael Maloney som spelade Edward Heath (men här är fysioterapeut) och Jason Watkins som spelade Harold Wilson (men här är cirkusdirektör). Och så är footman Andy från Downton Abbey med som brudgum i bröllopsavsnittet.

Det är både förutsägbart och orealistiskt, men på något sätt ändå bra TV. Snart kommer årets säsong, och jag kommer att vara med då också.

13. Morden i Midsomer, säsong 18

Efter ett tag i Midsomer flyter säsongerna ihop, inte minst när de inte markeras av byte i någon av de centrala rollerna. Den här omgången är det John Barnaby, det vill säga den senare av de båda kusiner som har innehaft huvudrollen, assisterad av inspektör Nelson. Dottern Barnaby är fortfarande späd, och hunden Sykes fyller fortfarande funktionen av comic relief.

Vad som möjligen sticker ut är att säsongen består av sex avsnitt, och eftersom de är långfilmslånga tar det sin tid att komma igenom. Men det ska inte ses som någon underbetyg – snarare är jag imponerad av att serien efter så många år håller så hög klass (inom sina orealistiska, rentav halvgalna ramar).

Här förekommer sådana absurditeter som ett försvunnet lik (i ett sammanhang där doktorn och begravningsentreprenören är ett par) och ett fall där en lokal UFO-grupp har sina egna teorier om vad som har hänt:

Där är förresten Pip Torrens, numera mest känd som drottningens privatsekreterare Alan "Tommy" Lascelles i The Crown, med i en roll av samma slag, stram och mycket medveten som sin rang som befälhavare för den militära enhet som också finns i trakten.

Så finns det avsnitt om ett cykliststall, en skulpturpark, en arkeologisk utgrävning samt ett nöjesfält som ligger i fejd med en hästanläggning. Jag är osäker på om det finns en pub i varje avsnitt, men det skulle inte förvåna mig. Något av serien signum, förutom de spektakulära mordmetoderna, är ju de miljöer som skapar den avgränsade krets misstänkta som genren närmast förutsätter.

Nu får vi se vad som finns och blir tillgängligt att se av ytterligare säsonger. Det finns åtminstone en som inte är visad på SVT ännu.

77. Morden i Midsomer, säsong 17

Nu finns det några gamla säsonger av den här serien tillgängliga på SVT Play för den hugade. Den här är från 2015, vilket betyder att Barnaby assisteras av en annan ung manlig inspektör (den här heter Nelson) och att hans dotter är om inte nyfödd så i alla fall mycket liten. När man har vant sig vid det inser man att serien annars inte har utvecklats så mycket.

Det är fyra avsnitt, vart och ett i en av de typiska avgränsade miljöer som är något av seriens signum. Här är det en deckarfestival, en folkmusikfestival, en vingårds lansering av ett nytt vin samt en inflyttad illusionists möte med en hednisk sekt vid midsommar. Särskilt den sista ger utrymme åt både hel- och halvfnoskiga original, men därmed inte sagt att de övriga bara befolkas av normala människor. Folkmusikfestivalens arrangör dränks i en skål med kokta ägg och små ålar i enlighet med texten i en känd folkvisa (som jag tror är komponerad för detta sammanhang). Det är nog säsongens mest spektakulära mordmetod, men här förekommer också spetsande på parasoll och arrangerad elchock.

Det är förstås helt orealistiskt på alla sätt, men lyckas ändå vara sevärt.

24. Morden i Midsomer: 25 år av TV-historia

Nu har den här dokumentären hunnit bli några år gammal, men den tillkom alltså för att fira att det hade gått tjugofem år sedan Morden i Midsomer kom med sitt första avsnitt. Serien är ju ett fenomen som inte liknar något annat, och verkligen inte bara för sin uthållighet. Här får man återuppleva några av de spektakulära mordmetoder som har blivit något av ett signum, och så är ett antal medverkande intervjuade. Där finns båda kommissarierna Barnaby (den förste hette Tom, den andre heter John och är hans kusin), deras båda hustrur, några av deras inspektörer, med flera. (Eller rättare sagt, de skådespelare som har spelat dessa roller. Det är svårt med fiktion ibland.) Bland det roligaste är att se vilka numera kända skådespelare som har medverkat innan de var stora stjärnor, såsom Orlando Bloom, Olivia Colman och Henry Cavill.

58. Morden i Midsomer, säsong 24

Gissningsvis har Morden i Midsomer trogna tittare efter tjugofyra säsonger, och gissningsvis är det inte för att se realistiska kriminalintriger som de (eller vi, för jag hör ju också dit) följer serien så troget. Det finns uppgifter om att det kommer minst en säsong till, och den dyker väl upp hos oss nästa sommar som vanligt. I årets fyra avsnitt förekommer det i samtliga fall minst tre mord, och som vanligt är det en påfallande uppfinningsrikedom bland mördarna vad gäller metoder att ta livet av folk. Jag tror faktiskt att författarna börjar i den änden och skapar intrigerna efter hur det kan vara trovärdigt att någon dör av att äta för stark chili eller av att spetsas på en vindflöjel eller varför inte av att bli kopplad med ett elektriskt hundhalsband. ("Trovärdigt" ska förstås ses som intriginternt, inte trovärdigt i största allmänhet.)

Nu har SVT tillgängliggjort några av de allra första säsongerna, och det ska bli intressant att se om man känner igen sig. Jag är osäker på vad jag har sett av dem, och under alla förhållanden lär jag ju ha glömt det på de över tjugo år som har gått.

2. Morden i Midsomer, säsong 23

Ibland möter man åsikten att Morden i Midsomer är fast i någon sorts obestämd dåtid, som aldrig förändras. Den här säsongen motsvarar inte den verklighetsbeskrivningen helt, för bland miljöerna finns sådana som är avgjort nutida, för att inte säga helt samtida.

Första avsnittet handlar om en grupp preppers, som verkligen tar preppandet på allvar. Sedan är det mer tidlöst i ett avsnitt om ett lyxigt avskilt boende för pensionerade poliser. Tredje avsnittet utspelar sig i och omkring en kvarn som uppfyller nutidens alla ekologiska krav, och där ägarna är aktiva i sociala medier. Och till sist är det ett avsnitt som handlar om dragqueens, låt vara att intrigen och motiven rör sig lite vidare än bara omkring crossdressing.

Den här serien lever mycket på sin skruvade humor, inte minst vad gäller mordmetoder. Det gäller även den här säsongen, men den är kanske varken bättre eller sämre än tidigare. Roligt tyckte jag det var att Badger's Drift nämndes, för där utspelar sig ju Caroline Grahams allra första bok om kommissarie Barnaby (som jag dock inte har sett som avsnitt i den här serien).

99. Morden i Midsomer, säsong 22

Den här gamla trotjänaren är gjord med stor självdistans, och det är därför den kan vara sådan som den är. En serie som tog sig på allvar skulle inte kunna pressa in tiotals mord om året i ett litet lantligt grevskap, inte heller ha så många originella mordmetoder, -motiv och -miljöer. Det är också självdistansen som gör att man klarar av berättarsättet, som verkligen inte alltid är ett under av subtilitet.

Serien har alltså hängt med i snart tjugofem år, men känns mer tidlös än det mesta nyproducerade som jag ser. Anledningen till det är nog att den är ganska gammaldags även i förhållande till vad som gällde när den började produceras. Nu hänger serien ändå med sin tid i fråga om en del annat. Den här säsongen får man stifta bekantskap med något så modernt som glamping. Det handlar annars om det brittiska klasssamhället, de typiska miljöerna och de kompetenta men en smula kantiga poliserna. Nu är det ju den förste Barnabys kusin som är kommissarie, och till hjälp har han Jamie Winter, inte lika kantig, men verkligen inte heller en sådan svärmorsdröm som han ser ut som. De flesta poängerna tar dock Fleur Perkins, deras brottsplatstekniker som sällan vill säga något bestämt men ändå alltid har rätt.

Bland brittiska företeelser som finns med den här säsongen märks battenbergkaka (något motvilligt mottagen av Winter):

Med ryggen mot kameran syns förresten Mark Williams, mest känd som mr Weasley i Harry Potter-filmerna, men också på senare år som Father Brown i TV-serien efter G K Chestertons böcker. Just att det är medverkande man har sett förr är något av seriens signum. I ett par andra avsnitt förekommer Adrian Edmondson från Hemma värst med mera, och Kevin Whately, som annars är mest känd som kommissarie Lewis, men här är han inte alls polis utan misstänkt.

Allmänbildad blir man också. Jag har parallellgooglat sådant som Aunt Sally, som jag aldrig hade hört om förr, och tumbleweed moment, som jag i och för sig inte var obekant med som företeelse, men inte hade stött på som term.

Det vore inte England om det inte funnes pubar som The Lamb:

(Tittar man noga finns det faktiskt ett litet lamm som avtecknar sig mot fullmånen, och det kanske är trevligare att puben heter så än The Werewolf eller dylikt.)

De kan också heta Cock and Rabbit:

eller The Brattlington Arms:

Det vore inte heller England om man inte finge miljöer som en fågelskrämmefestival i kyrkans regi, ett arrangerat mordmysterium på en ö som man når bara med kedjedriven färja, eller ett amatöroperasällskap som sätter upp Gilbert och Sullivan-produktioner, just här The Pirates of Penzance. Det är möjligen roligare om man kan sin G&S.

48. Morden i Midsomer, säsong 21

Morden i Midsomer handlar faktiskt inte alltid om att någon tar livet av någon annan för att få vinna byns tävling om största pumpa. Men det är påfallande hur många det är som dör i detta lantliga sammanhang och vilken fantasi mördarna har vad gäller mordmetoder. Jag har varit borta från serien ett antal år, så det här är första gången jag möter den nye kommissarie Barnaby, kusin till den förre, eftersom serien i många länder heter något med "Barnaby" och alltså inte kunde få en ny huvudrollsinnehavare med helt annat namn. Nu har serien hunnit till avsnitt 123-126, vilket får sägas vara imponerande.

Till genren har den en hel del gemensamt med den gammaldags pusseldeckaren:



och varje avsnitt avslutas som sig bör med en redogörelse av hur allt hänger ihop, låt vara att det inte alltid innebär att samtliga misstänkta samlas i biblioteket.

Det är också ett kreativt användande av olika miljöer. Ett av årets avsnitt utspelar sig bland tävlingsdansare, och har man sett Let's Dance känner man igen sig när domarna sitter med sina spadar:



Ett annat rör sig i biodlarmiljö, vilket jag tyckte var roligt av helt privata skäl, eftersom jag är uppvuxen med bin i familjen:



Svärmen ser möjligen lite konstgjord ut:

men en del annat är verklighetstroget:



Och man kan ju bara tänka sig hur det går att använda bin i en deckare.

Mitt bland liken är det också pittoreska engelska miljöer:

som kunde vara hämtade från Saint Mary Mead. Det förekommer till och med telefonkiosker.

Ett annat särdrag - som Midsomer i och för sig delar med en del andra engelska TV-serier - är att man alltid känner igen någon skådespelare. I biodlingsavsnittet var det en nevö som också medverkade (som nevö!) i Sanditon, i dansavsnittet var det en patriark som jag hade träffat på i Downton Abbey.

I Sverige har det här blivit en sommarserie, och åtminstone årets avsnitt verkar också utspela sig under sommarhalvåret. Men i hemlandet sänds de ofta mitt i vintern, verkar det som.