27. @janabringlove

Strax under fem minuter är den här lilla skräckfilmen på temat nätsex, som nog inte kunde vara gjord mycket tidigare än 2016, som den är från. Inom sin ram är den helt OK, men det går förstås inte att komma ifrån att den hade vunnit på att utvecklas till åtminstone dubbla längden.

26. Emilie - Sveriges första kvinnliga deckarförfattare

Ämnet för den här dramadokumentären är intressant. Det handlar om 1800-talsförfattaren Emilie Flygare-Carlén, då mycket läst och översatt (och högt betald), numera närmast bortglömd, även om de stora upplagor hennes verk trycktes i in på 1900-talet fortfarande lämnar spår på andrahandsmarknaden. Hennes liv var också fascinerande med en uppväxt där hon fick göra sådant som andra flickor inte fick på den tiden. Sedan följde ett kort äktenskap, där hon förlorade sin make och tre av fyra barn, innan hon flyttade till Stockholm och etablerade sig som yrkesförfattare i de mest centrala kretsar man kan tänka sig. Sedan dog också hennes son, den ende som levde till vuxen ålder, hon gifte om sig med en man som var hennes assistent och korrekturläsare och hon skrev vidare. En del av det här har jag fått läsa mig till, för filmen berättar lite slumpmässigt vad gäller fakta.

Det är synd på ett intressant innehåll att formen är så underligt vald. Det behöver inte alltid bli så med dramadokumentärer, om de lutar sig åt rätt håll i valet mellan drama och dokumentär, men den här verkar inte veta vad den vill. Det är scener ur huvudpersonens liv, omväxlande ung och gammal, men det är också samtal mellan nutida forskare, tyvärr inte särskilt naturliga, utan av typen att de upplyser varandra om saker som båda säkert är helt införstådda med. Och ovanpå detta utspelar sig scener där Flygare-Carlén sitter till bords med exempelvis August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist, samtidigt som två litteraturforskare sitter i en soffa vid väggen och kommenterar vad som händer framme vid bordet. Det blir närmast surrealistiskt.

Någon kvalitet har filmen ändå, för jag har bestämt mig för att läsa Rosen på Tistelön, som är den roman som anses kvalificera Flygare-Carlén för epitetet deckarförfattare.

25. Sherlock Holmes och kvinnan i grönt

Filmen är i svartvitt, så det är inte lätt att avgöra vem titeln syftar på. Men som vanligt är det Basil Rathbone och Nigel Bruce i huvudrollerna som Holmes och Watson: 

där Holmes är som han ska vara, och Watson i den här filmserien har gjorts till comic relief. Men film om Sherlock Holmes tenderar att ha sitt eget liv - bland annat genom att mer eller mindre obligatoriskt innehålla en variant på den här repliken:

som saknas i böckerna. Ibland blir det aningen parodiskt:

men som helhet tycker jag det här är en bättre film än förra veckans. Professor Moriarty är med, det utspelar sig i London och det innehåller en slutuppgörelse där Holmes faktiskt visar att han har utfört visst detektivarbete.

24. Sherlock Holmes tar nattexpressen

Allra sista kvällen som den här filmen fanns tillgänglig tog jag mig för att se den, mest av kuriosaskäl. Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt har inte deerstalker utan hatt, men den rätta krokiga pipan:

när han reser med natttåg från London till Skottland. Hans uppdrag är att bevaka en enorm diamant, men den försvinner på ett tidigt stadium, även om vi inte riktigt förstår hur och varför. Sedan blir det också mord, och om det kan man bara säga att manusförfattaren inte har hört talas om reglerna för fair play i deckare. Trots att det bara pågår i sextio minuter och i stort sett utspelar sig i samma järnvägsvagn är det svårt förvirrat och faktiskt inte särskilt lyckat.

De här filmerna har inte minst blivit ihågkomna för samspelet mellan Rathbones Holmes och Nigel Bruces Watson:

men jag tycker nog att de har gjort Watson lite för enfaldig. Något påminner han om Obelix i sin förorättade självupptagenhet.

23. Zvampen

Jag minns begränsade delar av den här serien mycket väl, bland annat hur programledaren Lasse Åberg går genom väggen av frigolitblock som magiskt staplar upp sig, eftersom sekvensen visas baklänges. Och har man fått signaturen i huvudet är det lögn att bli av med den:

Men i övrigt var det mycket jag inte kom ihåg, inte ens att detta knappast är en barnserie. Inte så att den skulle vara särskilt barnförbjuden, men humorn är ganska vuxen och driver med saker som barn inte kan förutsättas känna till. Det är faktiskt helt oförståeligt hur SVT har kategoriserat den under "Barn", när ett typiskt inslag är ett fiktivt TV-program som stillsamt men nålvasst satiriserar över hur seriöst viss musik behandlas:



Sedan är det också sketchinslag av mer tramsigt slag med Björn Skifs, Sven Melander, Magnus och Brasse och Jon Skolmen, och där känns det ju som valfri sketchserie från åttiotalet. Pia Green känner jag mest från nittiotalets såpopera, men hon är ganska rolig när hon får något att arbeta med, till exempel en drift med barnprogram från olika tider, oväntat klarsynt med tanke på det korta avståndet:



Vidare medverkar en Ole Söderblom, som jag inte kände igen, men som också har samarbetat med Lasse Åberg i andra sammanhang.

Åberg är ju känd som nostalgiker, och interiören i hans zvamp är på något sätt två lager, ett från åttiotalet som nu också har blivit nostalgiskt och ett från femtiotalet som var nostalgiskt redan när serien var ny:



Men allra mest nostalgisk blir jag här:



Det här är en serie som de flesta i rätt ålder kommer ihåg. Själv trodde jag att den gick åtminstone i ett par år, men det är faktiskt bara fyra avsnitt på sådär 25 minuter vardera.

22. Flatömysteriet

Det dräller inte av isländska TV-serier som visas i Sverige. Den här kriminalserien finns tillgänglig på SVT Play några veckor till i fyra avsnitt, ett behändigt format som gör att det blir av att man börjar, och rentav slutför. Den bygger på en bok av Viktor Arnar Ingólfsson, som har skrivit fem deckare, varav ingen verkar vara översatt till svenska.

Utgångspunkten för historien är att Jóhanna kommer till Island, eller rättare sagt Flatö utanför Islands östkust, när hennes far Snorri har dött. Han var sysselsatt med en handskrift, Flatöboken, som har funnits i Danmark men nu ska återbördas till sitt hemland efter flera hundra år. Den beskriver i gåtform var en gode, en sorts kombinerad hövding och präst, ligger begravd. Nu är det många som vill lösa den gåtan, mer eller mindre civiliserat. Jóhanna är inget undantag, och blir dessutom indragen i en mordutredning, när en man hittas död, skjuten genom ögat.

Intrigen är lite för virrig för att fungera i TV-mediet; förutom ovanstående händer det en del ytterligare som Jóhanna dras in i på Flatö. De starka sidorna är miljö och atmosfär, som är omisskännligt isländska. Eftersom det utspelar sig på sjuttiotalet får man också vad man önskar av brunmurriga inredningar och halvgammal nostalgi. Ön har exempelvis inte automatiserad telefoni, vilket är praktiskt i en deckare.

21. The Windsors, säsong 3

Senaste säsongen av The Windsors består helt enkelt av sex knappa halvtimmar, inga specialavsnitt. Den är förhållandevis färsk, vilket innebär att prins Harry och Meghan har fått sin son Archie, och att prinsessan Beatrice träffar sin tillkommande, Edoardo Mapelli Mozzi. Eftersom det här utspelar sig i en förhållandevis absurd såpainfluerad värld sker det sistnämnda i en alphydda som Beatrices mor, känd som Fergie, fick vid skilsmässan från prins Andrew, och där hon i ett avsnitt driver B&B med Beatrice och systern Eugenie som anställda. Bland gästerna märks prinsessan Svetlana av Sverige och prinsessan Nora av Norge, båda talande engelska på ett sätt som jag gissar roar den inhemska publiken.

Man får acceptera de här förutsättningarna för att se den här serien. Jag tycker det är mycket roligt för det mesta, men jag inser också att det inte är en serie för alla. Gillar man engelska kungahuset på allvar tycker man förmodligen inte att det är roligt när prinsessan Anne släpper ut håret för att hon har blivit besatt av den besökande David Beckham.