85. Snubbar firar jul

Snubbarna i fråga har ett program på isländsk TV som heter ungefär "Snabbnyheterna", och det är också ett jädra tempo i de här två delarna julunderhållning som gjordes inför julen 2021, men som SVT bjuder på nu. Att följa med i isländskan är inte att tänka på, men det finns ju svensk text som tur är. De verkar ha fått med framstående politiker och möjligen också andra kändisar som sketchdeltagare, men det är svårt att veta vad som är skämt och allvar ibland. Jag tror att det här är Islands ironiska generation.

Det är dags att summera årets konsumtion av rörlig bild med den traditionella tabellen. Projektet att se en långfilm i veckan kraschade i somras, och har inte direkt ersatts av något annat, vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Snarare är jag tillbaka på nivån från 2020. Inför 2023 utlovas inga andra projekt än att ta mig vidare i ett antal serier som jag en gång har börjat på.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85

84. Randalín og Mundi: Dagar í desember

Isländska televisionen RÚV gör inte egen julkalender varje år, utan ibland visar de någon från de andra nordiska länderna. Det här verkar vara första egna nyproduktionen sedan 2008. Den har sina beröringspunkter med hur de svenska kalendrarna ofta har sett ut:

- Det handlar om en pojke och en flicka i tittarnas ålder

- De råkar ut för äventyr och mysterier som de behöver ta sig an utan vuxnas hjälp

- Det finns både elaka och snälla vuxna, och minst en som länge är mystisk

- Korta episoder ska förhoppningsvis bli en längre sammanhållen berättelse

I den här serien finns det också åtminstone en sak som skiljer sig mycket från vad svenska julkalendrar på senare år har handlat om. En av trådarna i intrigen gäller en utvisningshotad kvinna, som de båda barnen gärna vill ska få stanna på Island. Det finns vuxna med olika åsikter om det, mest extremt en mamma till en av deras klasskamrater, som är någon sorts myndighetsperson och tillsammans med polis försöker se till att utvisningen kan ske omgående. Svenska kalendrar har ofta utspelat sig i en verklighet som skiljer sig från vår vad gäller tid och/eller rum, ibland också vad gäller lagar och naturlagar. Men den här intrigen är omisskännligt inplacerad på dagens Island.

Förutom detta handlar det om sådant som den årliga pepparkakshustävlingen i skolan (som alltid vinns av de två mest populära eleverna, förstås), grannar som har mystiska saker för sig (som visar sig vara helt vardagliga, förstås) och föräldrar som har så mycket annat för sig än att ägna sig åt sina barn. Det känns ofta som en serie som kunde varit gjord några decennier tidigare - och inte bara på grund av den bruna heminredning som så många familjer har.

Jag ser det här för att öva språket, och det gör förstås att jag har ett helt annat fokus än de barn som den är gjord för. Men jag tycker nog att serien är för fragmentarisk för att fungera fullt ut. Mer fokus på en huvudintrig hade gjort helheten bättre, tror jag.

83. Kronprinsen som försvann: Bakom kulisserna

Som efterrätt till julkalendern finns det en liten serie på tre korta program som visar lite bakom kulisserna på produktionen. Det är lite intervjuer med skådespelare och andra, lite avslöjanden om hur vissa saker har lösts tekniskt och annat sådant.

82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Förra året kom den här spelfilmsversionen om Karl-Bertil Jonsson, som vi väl alla har sett många gånger i tecknad kortfilmsversion på julafton. För att det ska bli en långfilm finns här med en bihandling som gäller ett barnhem för krigsbarn, och den fyller sin funktion. Men det är förstås de kända delarna som man njuter mest av. Man kan följa med i replikerna och vänta på sådant som "Vill du ha ett fikon?". Simon Larson som spelar Karl-Bertil är utmärkt, men bäst är ändå Jonas Karlsson som hans stränge fader Tyko. Han är egentligen inte alls den storväxte och bullrige typ man tänker sig för rollen, men med stoppning och mustasch blir han hur bra som helst.

81. Kronprinsen som försvann

Årets julkalender har varit ojämn, tycker jag. Efter en lovande inledning tappade den i tempo i mitten, men kom tillbaka starkt på slutet, både vad gäller spänning och humor. Historien innehåller inte så mycket jul som entusiasterna önskar sig, men en sammanhållen intrig som i sitt universum fungerar bra. Utgångspunkten är att kungen (i ett fiktivt land) har dött på ett av sina många fälttåg, och att drottningen och kronprinsen manövreras undan av en ondsint hertiginna, en maktlysten general och en länge anonym man med mask för ansiktet. Drottningen kastas i en fängelsehåla och kronprinsen flyr - med benäget bistånd av en hovnarr - och får tjänstgöra som kökspojke på en sjaskig krog.

Det är flera av vuxenskådespelarna som lyckas bra med sina rolltolkningar. Maria Lundqvist är kanske bäst som den för barn-TV ovanligt grovkorniga krogvärdinnan. Av skurkarna är Alva Bratt som hertiginnan bäst, men också Anton Lundqvist som löjtnant Silfverduva har sina stunder. Barnskådespelarna är som serien, ojämna, men ganska ofta bra ändå. Det här går nog inte till historien som en av de bästa julkalendrarna, men den är heller alls inget bottennapp.

80. På spaning efter Proust

Få författare är så förknippade - närmast synonyma - med ett enda verk som Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt. Nu är den ju i sju delar, så det må vara ursäktat att hans övriga produktion är begränsad. Den här dokumentären kretsar kring - för en gångs skull är den frasen korrekt - Proust och den tid när verket kom till. Kretsandet gör att vi inte kommer riktigt nära verket förrän på slutet, när tillstånd att filma originalmanuskriptet har utverkats. Det hade gått att fylla en hel timme med bara det.