1. Krakkafréttaannáll 2025

Det är nu femte gången som jag ser nyårskrönikan från isländska televisionens barnnyheter, och jag tror minsann att konceptet utvecklas lite för varje år. Den här upplagan har en ramhandling genom att programledarna upptäcker att nyårskrönikan är borta (kidnappad?) och måste lokaliseras med hjälp av gåtlösning utifrån det gångna årets nyheter. Det är ett grepp som ger tillfälle att titta igenom delar av många höjdpunkter, men som vanligt ser jag det här mest av språkliga skäl. Nu ska jag bara se till att komma tillbaka till den goda vanan att se de femminutersprogram som görs fyra dagar i veckan under terminerna, för det var nog lite svårare än senast att följa med i pratet här.

1. Krakkafréttaannáll 2024

Tyvärr har jag under hösten 2024 kommit ifrån min goda vana att se de isländska nyheterna för barn (fem minuter varje dag, måndag till torsdag under terminstid), men jag har ambitionen att återknyta bekantskapen för att hålla isländskan aktuell. Årets nyårskrönika är ett steg på vägen, men jag kan alltså inte bedöma hur mycket som är nytt och hur mycket som är sådant som redan har visats. Det har hur som helst varit ett händelserikt år på Island med både presidentval och alltingsval, för att inte tala om vulkanutbrott.

23. Móðurmál

Om det nu finns någon läsare av den här bloggen som hör till målgruppen "behöver öva sin hörförståelse av isländska", då rekommenderar jag den här lilla dokumentärserien för det ändamålet. Isländska statstelevisionen RÚV har gjort fem tjugominutersavsnitt om fem olika barn/ungdomar som bor på Island men har annat modersmål. De kommer från olika håll och har olika modersmål ‒ ukrainska, engelska, tyska, hindi och cebuano, som talas på Filippinerna. De är också på Island av olika skäl, några är dessutom födda där av föräldrar som har kommit dit till exempel av arbetsrelaterade anledningar.

Ämnesvalet visar förstås att Island fram till nyligen inte har varit ett samhälle där det har funnits många som lärt sig isländska som främmande språk, och förvåningen bland lärare och andra över hur bra det går för dessa ungdomar blir här och var nästan komisk. Barn lär sig ju språk på annat sätt än vuxna, och bor man på Island, går i isländsk skola och spelar fotboll med sina isländska kompisar, då lär man sig också språket.

13. Söngvakeppnin 2024

Sedan jag såg isländska motsvarigheten till Melodifestivalen senast, för två år sedan, har priset för att telefonrösta gått upp till 184 kronor. Visserligen handlar det om isländska kronor, men det är ändå ungefär 15 svenska.

Annars fortsätter de att hålla sig nära den svenska festivalen i form och innehåll. Det finns en motsvarighet till "nu kör vi" i inledningen, och i år har man också börjat välja in i Hall of Fame. Eftersom allt är lite mindre på Island har man nöjt sig med två i år. Först blev det Sigríður Beinteinsdóttir, känd som Sigga, som har tävlat i Eurovision Song Contest tre gånger solo eller i olika konstellationer, och dessutom körat i olika varianter. Sedan valde man Björgvin Halldórsson, som har medverkat som kompositör 11 gånger i Söngvakeppnin och också framfört en del bidrag.

Själva tävlingen består av fem låtar i var och en av de två semifinalerna. Från varje semifinal går två vidare efter telefon- och appröstning, och sedan är det en jury som väljer ytterligare en. I finalen framförs låtarna först en gång, och så har man en röstningsomgång som tar fram två stycken till en duell, och då får man rösta igen. Resultatet meddelas av en av programledarna utan antydan till redovisning av olika åldersgrupper, antal röster, poäng eller liknande. Men snabbgenomgångar har de så det räcker och blir över, fyra i semifinalerna, kanske fler i finalen (jag tappade lite lusten att räkna).

Alla låtar framförs på isländska i semifinalerna, men man får byta språk till finalen. Där sjöng fyra av fem på engelska i år, bland annat palestiniern Bashar Murad, som kom tvåa, men verkade ha arenapublikens sympati när han blev intervjuad. Vann gjorde Hera Björk med en låt som på engelska fick titeln Scared of Heights. Hon har varit med förr och representerade Island 2010. Då kom hon på nittonde plats i den europeiska finalen, men jag tror det kan gå bättre i år.

1. Krakkafréttaannáll 2023

Under terminstid sänder isländska public service-bolaget RÙV fem minuter barnnyheter varje dag, måndag till torsdag. Det är ett utmärkt sätt för mig att hålla den lilla passiva isländska jag kan någorlunda aktuell. Till nyår kommer också en årskrönika, som i jämförelse med de vanliga är mer lättsam och mindre repetitiv. Några höjdpunkter från det gångna året finns förstås med, men det är också lite studiosamtal och några nygjorda reportage.

1. Krakkafréttaannáll 2022

RÙV, isländska televisionen, sänder fem minuter barnnyheter varje dag måndag till torsdag med uppehåll för lov. Det är perfekt för att underhålla och möjligen också förbättra min förståelse av språket, för man kan se det med isländsk text och en del handlar om sådant man har stött på i andra sammanhang. Det här är deras nyårskrönika, där båda programledarna, Gunnar och Kolbrún, som annars alternerar i studion, träffar lite gäster och visar några höjdpunkter från året. Precis som ordinarie sändningar är det seriöst men opretentiöst.

84. Randalín og Mundi: Dagar í desember

Isländska televisionen RÚV gör inte egen julkalender varje år, utan ibland visar de någon från de andra nordiska länderna. Det här verkar vara första egna nyproduktionen sedan 2008. Den har sina beröringspunkter med hur de svenska kalendrarna ofta har sett ut:

- Det handlar om en pojke och en flicka i tittarnas ålder

- De råkar ut för äventyr och mysterier som de behöver ta sig an utan vuxnas hjälp

- Det finns både elaka och snälla vuxna, och minst en som länge är mystisk

- Korta episoder ska förhoppningsvis bli en längre sammanhållen berättelse

I den här serien finns det också åtminstone en sak som skiljer sig mycket från vad svenska julkalendrar på senare år har handlat om. En av trådarna i intrigen gäller en utvisningshotad kvinna, som de båda barnen gärna vill ska få stanna på Island. Det finns vuxna med olika åsikter om det, mest extremt en mamma till en av deras klasskamrater, som är någon sorts myndighetsperson och tillsammans med polis försöker se till att utvisningen kan ske omgående. Svenska kalendrar har ofta utspelat sig i en verklighet som skiljer sig från vår vad gäller tid och/eller rum, ibland också vad gäller lagar och naturlagar. Men den här intrigen är omisskännligt inplacerad på dagens Island.

Förutom detta handlar det om sådant som den årliga pepparkakshustävlingen i skolan (som alltid vinns av de två mest populära eleverna, förstås), grannar som har mystiska saker för sig (som visar sig vara helt vardagliga, förstås) och föräldrar som har så mycket annat för sig än att ägna sig åt sina barn. Det känns ofta som en serie som kunde varit gjord några decennier tidigare - och inte bara på grund av den bruna heminredning som så många familjer har.

Jag ser det här för att öva språket, och det gör förstås att jag har ett helt annat fokus än de barn som den är gjord för. Men jag tycker nog att serien är för fragmentarisk för att fungera fullt ut. Mer fokus på en huvudintrig hade gjort helheten bättre, tror jag.

77. Vigdís, fífldjarfa framboðið

Det här programmet gjordes 2020, det vill säga fyrtio år efter att Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, som första folkvalda kvinnliga statsöverhuvud i världen. (Eller om det var hennes nittioårsdag som var anledningen att göra programmet.) Jag vill inte låta påskina att jag förstår varje ord, men tillräckligt för att det ska vara meningsfullt att se. Förutsättningen är förstås att kunna ha på en textremsa på isländska. (Titeln ska vara något i stil med "den dumdristiga kandidaturen".)

Programmakarna är generösa vad gäller gamla klipp från nyhetsprogram, både isländska och andra. Det har hänt en del sedan dess, kan man konstatera. En lång stund i debatten inför valet ägnas åt om inte presidenten måste ha en hustru som kan sköta hushållet med tanke på all representation. Även om det möjligen finns någon kvar som tycker så vore det knappast möjligt att säga offentligt.

35. Matargat, säsong 1

Det här är ju ingen serie man måste följa i den ordning avsnitten sänds, och jag har betat av dem baklänges. Den här första säsongen är mer noga med att inskärpa vikten av att tvätta händerna och vara försiktig med knivar, om man ska försöka generalisera någon skillnad mot den senare.

Bland det som bakas eller lagas den här omgången finns kanilflétta (med färdig pizzadeg, ett smart sätt att förenkla), hafragrautur með eplamús (där gröten görs med både mjölk och vatten) och hamborgarar (färdigköpta som steks och läggs ihop med grönsaker och bröd). Det är inga långkok eller avancerad matlagning, men trevligt och anspråkslöst som jag tror går hem i målgruppen. Själv ser jag det för isländskans skull, och det fungerar också.

33. Matargat, säsong 2

Med isländsk textning är det inte omöjligt för mig att följa med i de här korta matlagningsprogrammen för barn (titeln betyder "matvrak"), särskilt som man också har receptet i textform på hemsidan. Det är inte så avancerad mat de lagar, det kan vara amerískar pönnukökur (till morgunmat) eller bananmöffins. Som övning i att uppfatta isländska är det utmärkt, och att varje program bara är fem minuter är snarast en fördel, för då blir det av att jag ser dem.

25. Söngvakeppnin 2022

Att se Islands motsvarighet till Melodifestivalen är som en tidsresa till den svenska festivalen på nittiotalet. Visserligen består deras tävling av två semifinaler och en final, men det är inte alls det enorma arenaevenemang som vi har sedan tjugo år nu. I varje semifinal tävlar fem låtar, varav två går vidare till final. För att få ihop fem låtar i finalen går också bästa trean vidare; jag förutsätter att det är den som har fått flest röster, men de två har ju inte tävlat mot varandra, så lite underligt är det. I finalen går två låtar till en avslutande duell, så de får sjunga en gång till.

Det krävs tre programledare för att hålla ordning på detta. Tempot är lågt, och snabbgenomgångarna (för) många. Finalen drar ut till två och en halv timme med långa intervjuer med deltagarna, både förinspelade och i green room, och ett par mellanaktsframträdanden. Det är dels förra årets isländska tävlande, Daði og Gagnamagnið, dels Tusse med sin svenska vinnarlåt Voices. Han fick nöjet att skrika "nu kör vi" tillsammans med en av programledarna. Ett par av de tävlande bidragen har haft svensk medverkan, så det har funnits tillfälle för programledarna att säga "jättebra" och "Melodifestivalen" - ibland bra, ibland med något överdriven accent.

Det syns islandströjor i publiken, det kostar 155 kronor att rösta (isländska kronor som är värda åtta öre, men ändå) och stämningen är mycket pro-ukrainsk. Vinnare blev en systratrio, Sigga, Beta og Elín, med en folkmusikinspirerad låt på isländska, Með hækkandi sól (Med den stigande solen). Den hörde till de bättre och är inget som Island behöver skämmas för när den tävlar i Turin i maj.

12. Mjólk

Den här kortfilmen är gjord av en kvartett elever i en niondeklass i Laugalækjarskóla i Reykjavík, och har vunnit en nationell filmtävling på Island. För ett amatörverk är den inte alls dålig, tycker jag. Det handlar om en huvudperson som upptäcker att det saknas mjölk (mjólk) till frukosten och försöker åtgärda det på mer eller mindre naturliga sätt. Det räcker till sex minuter och kan ses med behållning även om man inte kan någon isländska, för det talas ganska lite. Filmen är tillgänglig ett bra tag till här.