29. Murder Mystery

Det här visade sig vara en kriminalkomedi som var bra i både kriminaldelen och komedidelen. Adam Sandler spelar Nick, som är polis i New York, men inte en särskilt duktig sådan, och Jennifer Aniston spelar hans fru Audrey, som är frisör, men mest intresserad av att läsa deckare. Fast de har varit gifta i femton år har de ännu inte varit på bröllopsresa, men genom vissa förvecklingar kommer de iväg till Europa, och träffar på vägen en engelsk viscount som bjuder med dem till sin onkels lyxjakt i Medelhavet. I denna slutna miljö med ett begränsat antal närvarande personer - alla med motiv - mördas det så ganska omgående. Det amerikanska paret tar på sig uppgiften att reda ut vad som har hänt, inte minst för att inte själva åka dit.

Det är förstås en alldeles orealistisk historia, men gjord med gott humör och stor kärlek till deckargenren. Upplägget gör också att den amerikanska publiken kan få se exotiska europeiska miljöer; efter angöring i Monaco utspelar sig en del av handlingen vid Comosjön, Lago di Como, eller Lake Como som den heter på textremsan. Den europeiska publiken kan ha roligt åt amerikanerna som inte har vett att klä sig ordentligt eller uppföra sig ordentligt eller prata ordentligt. Ibland önskar man sig inte budskap eller intressanta kameravinklar, utan bara underhållning, och då är det bra att det finns sådana filmer också. Gåtans lösning hänger dessutom ihop, tror jag bestämt.

28. En mördare bland oss

Den här miniserien berörde mig ganska illa, men var av den sorten som man därför måste se färdig för att få någon sorts avslut. Alldeles i början dör nästan en hel familj i en brand i deras bostad; bara maken i familjen överlever, men hans fru och tre döttrar avlider. Det visar sig att alla fem har drogats på något sätt, och vem som har gjort det och varför är den gåta som driver historien framåt. Parallellt med det får man ett antal återblickar, som visar att idyllen inte var så fullständig som den verkade, men det är den ju nästan aldrig i TV-serier. Det hinner dessutom vända mer än en gång innan det är slut, vilket väl också är ett gott betyg.

En anledning att bli berörd är att det här faktiskt är en serie där personer reagerar på en tragedi som man kan tänka sig att de hade gjort i verkligheten. En sådan katastrof som branden präglar förstås ett litet samhälle, där alla hade någon anknytning till familjen. Inte minst påverkar den familjens bästa vänner, där maken dessutom är polis och deltar i utredningen om vad som har hänt. Huvudrollen, den överlevande maken, spelas av David Tennant, och han är utmärkt som alltid.

27. Aniara

Det är en utmaning att bearbeta Harry Martinsons Aniara för vilket annat medium som helst, eftersom språket spelar en så stor roll i originalet. Men det går inte att förneka att också själva historien är mycket stark. Det var länge sedan jag läste boken, men kanske är det dags igen.

Det är inte att förvånas över att passagerarna på Aniara blir upprörda när farkostens styrsystem havererar så att de inte kan nå Mars på utsatt tid. Det är onekligen skillnad på att resa tre veckor och att inse att man kanske aldrig kommer att komma fram till något mål alls. I det förstnämnda fallet är det tänkbart att bo i en dubbelhytt, stor som en sovkupé på natttåg, men i det senare blir det närmast outhärdligt. För att inte tala om allt annat som blir outhärdligt. I den här bearbetningen ser Aniara ut som vilket kryssningsfartyg eller köpcentrum som helst invändigt, men det är Mimasalen som alla dras till, där man kan ägna sig åt eskapism.

26. Atlantic crossing

Om den här serien har det skrivit så mycket redan innan den kom på svensk TV att jag har svårt att säga något originellt. Innehållsligt handlar det om den norska kungafamiljen under andra världskriget, enkannerligen den svenskfödda kronprinsessan Märtha, som vistades i USA med de tre barnen. Kronprins Olav och kung Håkon var i London för att på närmare håll egga de norska trupperna till stordåd, trots att en historieskrivning går ut på att de och regeringen flydde landet med svansen mellan benen. Märtha odlar kontakterna med president Roosevelt, både före och efter USA:s inträde i kriget, och både i deras privata och offentliga roller - enligt denna fiktion. Just den relationen och hur den påverkar kronprinsparets distansäktenskap är väl det som har ägnats mest uppmärksamhet när serien har kommenterats.

Atlantic crossing har beskrivits som en norsk The Crown, men det är ingen rättvis jämförelse, utöver att en autentisk kungafamilj står i centrum för en fiktion. Här avhandlas ett skeende på fem år i åtta avsnitt, medan The Crown har sin storhet i att tuffa på genom decennierna och ibland låta det gå några år mellan två avsnitt. (Det är dessutom en snedfördelning här så att angreppet på Pearl Harbor 1941 kommer först i avsnitt 6 av 8, och då har alltså mer än halva serien ägnats knappa två års händelser, medan drygt tre år ska rivas av på mindre än tre avsnitt.) Den är inte heller den breda samhällsskildring som The Crown i vissa avsnitt flödar ut till, utan lägger mycket tid på att skildra personerna och deras relationer. Också det är ett val som fått uppmärksamhet, för vi kan ju inte veta vad presidenten och kronprinsessan sade till varandra när de var ensamma, eller vad kronprinsen tänkte när han satt på en pub i London - om han nu ens gjorde det.

Det är påkostat med miljöer (autentiska och datoranimerade), bilar, båtar, kläder och frisyrer, men ändå lyfter det inte riktigt. Det är heller inget fel på skådespelarna; jag vill framhålla Kyle MacLachlan som Roosevelt (när man har vant sig av med att se honom som agent Cooper från Twin Peaks, fast gråhårig) och Søren Pilmark som kung Håkon (när man vant sig av med att se honom som läkaren Jørgen Krogshøj från Riget, fast med mustasch). Kanske är problemet just att själva serien ligger lite för nära såpoperans tematik och estetik.

25. Melodifestivalen 2021

Årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen mest för att den genomfördes utan publik, mitt i pandemin som vi ju är. På de förutsättningarna tycker jag att arrangörerna har gjort det så bra man kan begära, men det kan förstås inte bli samma sak att stå och sjunga i en studio som att få publikstöd i en arena fylld av fjäderboor.

Det har varit olika programledare i varje deltävling, och ingen av dem har varit dålig. Oscar Zia och Anis Don Demina i deltävling två överraskade mig mest med att vara riktigt roliga. Per Andersson och Pernilla Wahlgren i den fjärde deltävlingen var kanske lika roliga, men av dem hade man väntat ett rutinerat framträdande av det slaget. Lena Philipson och Jason Diakité i varsin deltävling var bra, men i efterhand tror jag att de fick lida oförtjänt av att vara ensamma. (Christer Björkman har assisterat alla i varierande grad, och det bästa man kan säga är att han inte är särskilt rolig, möjligen kompetent.)

Låtarna och artisterna har varit som de har brukat på senare år, en blandning som innehåller många genrer utöver den klassiska schlager som det var länge sedan tävlingen dominerades av. Nu får vi se hur det blir nästa år när Christer Björkman inte håller i någon enda tråd.

24. Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Fire Saga är en isländsk duo - fiktiv, är kanske bäst att säga redan här - bestående av Lars Erickssong [sic], som alltid haft drömmen att få vara med i Eurovision Song Contest, och Sigrit Ericksdottir, som inte har drömmen i lika hög grad, men gärna tillbringar tid med Lars. (Som Lars ses Will Ferrell, som också har skrivit och producerat.) Genom några osannolika händelser får de trots sin uppenbart bristfälliga talang tävla i den isländska uttagningen och åka till Edinburgh för att representera Island i den europeiska tävlingen. Runt det här berättas det en ganska tunn historia som fylls med diverse ESC-interna skämt.

Det här hade kunnat bli en mycket sämre film än det faktiskt är. Det tog en liten stund innan jag insåg vilken sorts komedi det är. Utan att röra sig alltför mycket under bältet är det slapstickhumor som fungerar genom att inte försöka väva in något budskap, utan ägnar sig åt att driva med företeelsen. Rollerna är genomgående karikatyrer och måste ses som sådana - det verkar i alla fall skådespelarna göra. Det vimlar av ESC-kändisar i små cameoroller, men av de riktiga skådespelarna förtjänar Dan Stevens att framhållas för sin prestation som den ryske sångaren som är övertygad om att han kommer att vinna.

Är man inte det minsta intresserad av det årliga schlagertävlandet ser man nog inte den här filmen, och lika bra är det. Den är gjord för folk som gillar det, och den verkar också vara gjord av folk som gillar det. Men med de förutsättningarna skäms den inte för sig, och musiken är faktiskt riktigt bra.

23. Jag, Claudius

Dagen före julafton tipsade Jan Gradvall i ett P1 Kultur-program om den här serien, som jag redan då var inställd på att se (på låne-DVD från biblioteket - den är annars svåråtkomlig, tyvärr). Han säger att den "får Game of Thrones att framstå som Bamse", och även om jag inte har sett GoT förstår jag vad han menar. Det är blodigt, galet, dekadent och incestuöst som inget annat, en såpopera de luxe, om man så vill. Kampen står inte om oljekällor i Dallas eller färjedominans på Östersjön, utan om den politiska makten i Rom vid en tid när hon - som Rom kallas här - var centrum i ett imperium.

Claudius berättar historien och börjar redan före sin egen entré i världen, under Augustus' tid som kejsare. Sedan fortsätter det, och omfattar till sist ungefär nittio år, fram till Claudius' egen död. Det gör att det är gott om folk i handlingen, ibland så gott om det att det kan bli svårt att följa med. Det innebär också att det kan ha gått något decennium mellan avsnitten, och att det som har hänt då behöver rekapituleras, men då är det praktiskt med den åldrade Claudius som sitter och skriver sin släkts historia. Det är alltså den som ska ha överlevt till vår tid och bilda ramen.

Det är en produktion som i år har fyrtiofem år på nacken, och det märks här och var. Det märks också att den är gjord i studio, för det finns inga massscener eller miljöer som man har blivit bortskämd med i datoranimeringens era. En jämförelse med till exempel serien Rome, som kom för nu ungefär femton år sedan, är inte rättvis. Men det som bär Jag, Claudius är ett manus och lysande skådespelare i nästan varenda roll, stor som liten. Inte minst är galningarna Livia (Siân Phillips) och Caligula (John Hurt) imponerande, när de förgiftar respektive halshugger som vore det den naturligaste sak i världen.

Derek Jacobi i titelrollen fick med denna serie sitt stora genombrott. På Wikipedia läser jag att han var långt ifrån förstahandsval för rollen. Mest överraskande är att en som var påtänkt var Ronnie Barker, för svensk TV-publik väl mest känd som den äldre tweedklädde mannen i Badliv. Det hade blivit något helt annat, tror jag, men Derek Jacobi är fantastisk i sin roll, som han som knappt fyrtioårig spelar från omkring tjugo till sextiotre. Han lyckas göra den halte, stammande, förbisedde Claudius till både vad hans släktingar ser, en som inte behöver tas på allvar, och vad vi vet att han blir i de tre sista avsnitten, kejsare. Då försvinner också en del av manéren, som han antas ha lagt sig till med för att hålla sig undan avrättningarna.

Det här är ingen serie man ser om varje år, men den som inte har sett den alls rekommenderas att försöka få tag i den.

22. The Dig

Den här nästan färska Netflix-distribuerade filmen har verklighetsbakgrund, så man kan läsa en hel del på nätet om huvudrollerna och de händelser som ligger bakom. (Filmen bygger förresten i sin tur på en bok.) 

Det är en arkeologfilm ganska långt från Indiana Jones, även om det förekommer en snarlik hatt. Strax före andra världskriget får Basil Brown i uppdrag av en mrs Pretty [sic] att gräva ut några kullar på hennes mark. De visar sig dölja en av Englands mest framträdande fyndplatser, Sutton Hoo, med bland annat en båtgrav med mängder av fynd. Intrigen drivs mest av rivaliteten mellan Brown och professionella arkeologer från dels ett lokalt museum, dels så småningom British Museum.

Trots en delvis imponerande rolllista, bland annat med Ralph Fiennes som Basil Brown, lyfter det här inte riktigt över den godkända nivån. Det tar lite för lång tid innan det blir intressant, och tweeden och hattarna räcker inte för att skapa intresse. Men det skulle förvåna mig mycket om vi inte får se Archie Barnes, som här spelar sonen Pretty, i något mer framöver.