81. Asterix och vikingarna

Till skillnad från den Asterix-film jag såg för några veckor sedan bygger den här fullt ut på ett seriealbum med samma namn. Såvitt jag kommer ihåg det är det här en trogen bearbetning, där objektet för driften är ungdomskulturen, personifierad av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix. Vikingarna är tappra och rejäla, om än något barbariska. Bland rösterna märks Reine Brynolfsson som Asterix och Ulf Larsson som Obelix.

80. Agatha Raisin - The Quiche of Death

Den här filmen är en pilot för en TV-serie, som hittills finns i tre säsonger, och det är också något TV-mässigt över den. Men den är alls inte dålig som kriminalkomedi, klart värd den stund det tar att se den.

Agatha Raisin flyttar alldeles i början från London till en liten by i Cotswolds i sydvästra England. Byn är ännu ett exemplar av den typiska engelska byn som det finns så många av i film, TV och litteratur. För att komma in i gemenskapen tänker sig Agatha att medverka vid den årliga pajtävlingen - på tal om typisk engelsk by - men på grund av sina bristande kulinariska talanger köper hon en lyxpaj i London, och är säker på att vinna. Det gör hon nu inte, men pajen visar sig vara förgiftad och den mångårige domaren avlider. Frågan är då om Agatha verkligen skulle förgifta honom med sin egen paj, som många av byborna får för sig, eller om det är någon annan bakom det. Det saknas sannerligen inte personer med motiv i byn.

En bieffekt av filmtittande är ju att identifiera vem man har sett förr, och här är det för min del i första hand mordoffret, som spelas av Robert Bathurst, känd som sir Anthony Strallan i Downton Abbey, han som lämnar lady Edith vid altaret. Katy Wix i rollen som Agathas städhjälp och nya väninna har man tidigare sett som Sarah "Fergie" Ferguson i The Windsors, fast här är hon inte rödhårig.

79. Parks and Recreation, säsong 1

Frågan är om jag inte är sist på bollen vad gäller den här komediserien, som har legat bland mina tips medan jag har sett ett antal förstaavsnitt av andra komedier utan att fastna. Huvudpersonen Leslie Knope (vars efternamn jag inte tror det har vitsats om hittills) är halvhögt uppsatt på parkförvaltningen i en fiktiv amerikansk stad. Humorn uppstår i krocken mellan hennes orealistiska ambitioner och det synnerligen begränsade projekt hon arbetar med, en grop som skulle kunna förvandlas till park. Runt detta figurerar ett antal fasta karaktärer på sitcomens vanliga sätt, samt en och annan tillfällig. Efter de här sex inledande avsnitten blir säsongerna längre, och det finns 119 avsnitt kvar. Vi får se hur länge jag hänger med.

78. Blå gatan

Det här är en underlig blandning av genrer. Innehållet är dels en historia om ett antal boende i ett kvarter i Haga i Göteborg, berättad på ett sätt som påminner om Goda grannar eller Svenska hjärtan, möjligen med lite mer humor/buskis. De verksamheter som bedrivs i husen är ett kafé, där det mest dricks öl, och en antikhandel. Där märker man att tiden har gått, för det allra hetaste som finns till salu där är spinnrockar.

Däremellan är det relativt samhällsengagerat - författarna Kent Andersson och Bengt Bratt är ju inte kända för att vara oengagerade - och så sjungs det några melodier. När jag tyckte det blev för många fick jag för mig att räkna, och i sista avsnittet får de med sex låtar på en halvtimme. Det säger sig självt att varje representerad genre inte kan få så stort utrymme, när det bara är fyra avsnitt. Många trådar lämnas hängande, så jag undrar om det planerades en fortsättning.

Bland de medverkande finns en del av de vanliga Göteborgsskådespelarna, som har återkommit i senare TV-produktioner därifrån. Sonya Hedenbratt hänger tvätt på en bakgård medan hon sjunger något jazzigt, Carl-Ivar Nilsson kommer ut från utedasset, Sten-Åke Cederhök och John Harryson målar hus fast det är ruttet och borde rivas. I mindre roller syns Hans Wigren, Frej Lindqvist och Kent Andersson själv. Med flera, för serien har också Twin Peaks-draget att slänga in nya personer när det går på tomgång, vilket det har en tendens att göra.

Det kan se ut så här (Sonya Hedenbratt i rollen som kaféförestånderskan Majken Olsson):



eller så här (Sten-Åke Cederhök och John Harryson har svidat om till rutiga kavajer och gjort sig en glad kväll):



och dansat tango (damen är Inger Hayman, också en Göteborgskändis):



Om man tvivlar på att Galenskaparnas klassiker "clubblazer utan slag" har funnits så får man se en alldeles autentisk sådan, här på Lennart Hjulström (också han flitigt använd av Göteborgs-TV):

En av de lösa trådarna är varför detta unga par flyttar till Haga från en modern lägenhet i Kortedala, och inte verkar de trivas så bra heller. Det är många frågor man lämnas med.

77. Babettes gästabud

Novellen som den här filmen bygger på läste vi i bokcirkeln senast. Filmen följer texten ganska väl utom vad gäller platsen där det utspelar sig. Det nordnorska Berlevåg har ersatts av den jylländska västkusten - något mindre avlägsen, men ändå en avkrok för Babette med sin parisiska bakgrund. Det är förresten något fascinerande med att hon kan komma dit och helt självklart prata franska med ett par ogifta damer som inte verkar ha varit någon annanstans i hela sitt liv. Vad det annars handlar om kan man läsa på danska Wikipedia.

Danska filmer, i varje fall från femtiotal till nittiotal, innehåller alltid skådespelare man känner igen från Matador. Så är det här också. Ghita Nørby är berättarröst, och bland dem man ser finns det flera till. Men den som stjäl alla scener han medverkar i är Jarl Kulle, som spelar en svensk general som låter sig väl smaka av vaktlar och viner.

76. Morden vid kustvägen

Den här serien på tre avsnitt bygger på ett verkligt fall, som redan har blivit en bok, gemensamt skriven av den ansvarige polisen och en journalist, som också förekommer på ett hörn i serien. John Cooper verkar vara en brottsling av den sorten som är överrepresenterad i fiktion jämfört med verklighet, en återfallsförbrytare som drivs mest av sin egen galenskap och inte så mycket av vanliga motiv. Han har dömts till ett ganska långt fängelsestraff för rån och annat, men i anslutning till att han ska komma ut sätter en grupp för kalla fall igång med en förnyad utredning om två dubbelmord och ett överfall med tillhörande övergrepp på en grupp ungdomar. Utvecklingen vad gäller DNA har nått så långt att det finns möjlighet att koppla samman brotten och knyta Cooper till dem, om man bara kan navigera i det enorma material som finns magasinerat sedan tidigare utredning.

Det ligger nära till hands att jämföra med den svenska Jakten på en mördare, som på samma sätt skildrar en grupp poliser, ledda av en envis chef, fast besluten att med hårt arbete sätta fast en mördare som har gått fri. Det antyds även här att det inledande polisarbetet inte har varit av högsta klass. Den här serien är ännu mer dokumentär än den svenska, även om det finns den obligatoriska skylten i början om att det har gjorts vissa ändringar av berättartekniska skäl. Den är också mer koncentrerad på polisarbetet, även om den ansvarige Steve Wilkins förses med en familjebakgrund som känns ganska överflödig.

Förutom bilder på rättssalen med peruker, klädesplagg med blodfläckar, magasinsutrymmen med kartonger och diverse sjaskiga bostäder får man också lite bilder på de walesiska vidderna:

75. Den gula hästen

Brittisk TV återvänder med ojämna mellanrum till sina litterära klassiker, dit väl Agatha Christie måste räknas. Romanen som ligger till grund för den här miniserien har jag läst för så länge sedan att jag har glömt det mesta, och det verkar som om den här bearbetningen gör så stora avsteg att det kan kvitta om man minns något från boken eller ej. Boken är minnesvärd om inte annat för att Ariadne Oliver, deckarförfattarinna, vän till Hercule Poirot och ett självporträtt med distans av Christie, är med på egen hand, men hon finns inte alls med här.

 Det är en omsorgsfull produktion vad gäller kläder, inredning, bilar och annat man kan titta på. Men själva intrigen är tyvärr lite för vag i konturerna, och mycket av upplösningen kommer utan att någon direkt har resonerat sig fram till den med ledtrådar. Jag tror att en del av den här kritiken måste skrivas på manusförfattarens konto, även om boken inte verkar bedömas som en av Christies starkaste. Det är synd att Christie-adaptioner på senare år i så stor utsträckning verkar göras av folk som hellre vill göra sina egna deckarserier.

74. Regn

En kvinna vaknar av att det droppar från taket. Droppandet tilltar, övergår i regn som övergår i ösregn, och det följer henne under dagen, när hon åker till jobbet, sitter vid datorn, äter lunch och annat man gör en vanlig dag. Det är precis så underligt som det låter.

Om inte annat framgår det av bussens inredning (se ovan) att det utspelar sig där Skånetrafiken kör.

73. En biografmaskinists död

Som en finstämd novell är den här kortfilmen om Gerry, som är biografmaskinist och hundägare. Han kör till jobbet, småpratar med de andra som arbetar på biografen, besöker sin fru(?) på någon sorts vårdinrättning, och mycket mer än så händer det inte på ytan. Men jag tror det här är en film som ovanligt väl skulle passa som inledning till ett samtal, för här finns mycket att fundera över.

72. Asterix 12 stordåd

Seriealbumen om Asterix läste jag i kronologisk ordning 2019 och 2020, men den här filmen är fristående i den meningen att den inte bygger på något av dem. Julius Caesar kommer med erbjudandet att låta gallerna i den lilla byn utföra tolv stordåd i herkuliska fotspår. Om de lyckas blir de herrar över Rom, om de misslyckas blir han herre även över byn. Han borde veta bättre än att ge sig in på något sådant, kan man tycka.

Det är episodiskt i en utsträckning som gör att filmen inte fullt ut fungerar som en helhet, men annars är den fullt godtagbar, särskilt för oss som lärde oss att uppskatta tecknad film före datoranimationens tid. Bland de svenska rösterna finns Bert-Åke Varg (förstås, frestas man tillägga, för han verkar vara obligatorisk i svensk dubbning) som Asterix, Börje Ahlstedt som Obelix och i diverse roller sådana klassiska röster som Hans Lindgren, Mathias Henrikson och Sven Lindberg.

71. Store Danskere - Jens Otto Krag

Möjligen har jag varit inkonsekvent när jag noterar enstaka avsnitt av den här danska dokumentärserien, för den verkar vara producerad i säsonger, även om det är slumpmässigt vilka avsnitt som finns tillgängliga var, hur och när. Nu får det vara som det är.

Jens Otto Krags hustru, skådespelerskan Helle Virkner, är den enda jag har sett ett helt avsnitt om tidigare. Här spelar hon en mindre roll, för Krag hade redan gjort en snabb karriär som politiker när de träffades, och de levde skilda liv en del av de år de fortsatte vara gifta. Man får intrycket av en man som råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att utses till allt viktigare uppdrag, så småningom statsminister och ordförande för de danska socialdemokraterna. Paradoxen är att han inte söker de uppdragen, även om han fullgör dem med all sin kompetens när han väl har fått dem. Det är också det som gör att han till allas förvåning avgår dagen efter att han uppnått sitt mål, ett ja i folkomröstningen om danskt EU-medlemskap. Sedan slutar det närmast tragiskt med att han dör i sitt sommarhus, ensam och bitter och med ofärdiga manuskript omkring sig - men någon bok lyckades han aldrig få utgiven, trots planer ända från ungdomen.

70. Young Royals

Det läggs rejäla resurser på att marknadsföra Netflix' egna produktioner, så det är inte svårt att trilla dit och börja titta. Den här serien är dessutom lagom kort, sex avsnitt, och trailern är agnad med ganska mycket godis.

Det handlar om prins Wilhelm (Edvin Ryding), som är svensk men fiktiv. Hela hans svenska kungliga familj är förresten fiktiv - en äldre bror som är kronprins och en mamma som är regerande drottning (Pernilla August) och en mycket nedtonad pappa med oklar titel och funktion (Magnus Roosman). Det här greppet gör att man kan tillåta sig en intrig som tar ut svängarna mer än exempelvis The Crown eller Atlantic Crossing, som gör fiktion med verkliga kungligheter. Här är det snarast Ondskan som möter Döda poeters sällskap, men också inspirerat av den spanska Elitskolan, som jag inte har sett.

Prinsen får nämligen efter en mindre lyckad utekväll flytta till en internatskola, som förstås är fiktiv, men det går knappast att inte tänka på Lundsberg med dess publicitet. Där har han en äldre syssling (Malte Gårdinger), inte riktigt kunglig, men ändå synnerligen investerad i kungahusets väl och ve, och så träffar prinsen förstås andra han känner, eftersom deras föräldrar känner hans egna föräldrar. Skildringen av "föräldradagen" och andra sammanhang där överklassens vuxna representanter dyker upp hör förresten till det roligaste i serien, och inte bara för att folk kallas sådant som Poppe och Smysan.

Men det bärande inslaget är när Wilhelm träffar och blir intresserad av Simon (Omar Rudberg), en "extern", det vill säga en elev som inte bor på skolan utan går där på grund av sina studieresultat och -intressen. Simon har i sammanhanget det mesta emot sig, för han har invandrarbakgrund, arbetarklassbakgrund och inte alls de ekonomiska resurser som andra på skolan har, förutom då hans sexuella identitet, som verkar vara det minsta problemet. Det sistnämnda gäller förstås bara så länge man inte blir ihop med en prins.

Mina erfarenheter av den här miljön är helt obefintliga, men jag har ändå svårt att köpa konceptet fullt ut. Ibland känns det helt realistiskt, och så plötsligt händer något helt otänkbart (eller så är det något som inte händer som jag är övertygad om hade gjort det). Det är svårt att gå i detalj om det utan att avslöja saker långt fram i handlingen, men det här fungerar bara till hälften för mig, och blir tyvärr lite långsamt i andra halvan av serien.

69. Hundhotellet - En mystisk historia

Per Åhlin är för mig och många andra förknippad med den tecknade versionen av Tage Danielssons saga om Karl-Bertil Jonsson som sänds varje julafton. Men han har gjort mycket mer under ett långt och produktivt liv, bland annat den här långfilmen från 2000. Den är nog avsedd för juniorpubliken, men går absolut att se även som vuxen. Då förstår man också de blinkningar som jag tror går över huvudet på dagens barn.

Det handlar om hunden Sture som ger sig iväg mot Paris, men hamnar fel och får ta in på ett hotell där det händer diverse mystiska saker. Som tur är kan han slå sig ihop med miss Mops och reda ut det mesta. Sture är ingen karaktär med utpräglad personlighet, det är det andra som står för. Men hans röst, som också är berättarröst, är förstås lätt igenkännlig:

Vid sidan av Hans Alfredson och Margreth Weivers, som får sägas vara huvudroller, medverkar kända röster som Johan Ulveson, Peter Harryson, Johan Rabaeus, Rolf Skoglund och Stig Grybe. (Ja, det är ganska mansdominerat, men i en roll, som visserligen mest fnittrar, återfinns Pernilla Wahlgren.)

Miss Mops har i sin tweeddräkt drag av miss Marple och skriver "detektivromaner" som Agatha Christie. Men till utseendet tycker jag hon påminner om miss Froy, hon som försvinner i Hitchcock-filmen En dam försvinner:

Jag kan inte tro att det är en slump.

68. Mordet på Emilie

Sommaren 2016 försvann sjuttonåriga Emilie Meng i Korsør på västra Sjælland. Det tog nästan ett halvår innan hon hittades död, sex mil därifrån. Brottet är ouppklarat.

Den här tredelade dokumentären har en tydlig agenda, nämligen att polisen inte har skött sin uppgift, och att mördaren hade kunnat hittas om de hade gjort en bättre insats. Agendan är så tydlig och "skärs ut i papp", som danskarna säger, att det blir närmast omöjligt att göra någon egen analys av innehållet. Nog verkar det som om en del ytterligare borde ha gjorts, och kanske särskilt att en hel del borde ha gjorts tidigare. Då hade man kunnat förhöra vittnen som kom ihåg något, och rädda övervakningsband som annars raderas. Men när polisen inte medverkar på grund förundersökningssekretess ägnas alldeles för mycket tid åt reportrar som åker runt och tittar efter övervakningskameror eller sitter i samtalsrum och ältar hur illa skött utredningen är. Här finns ett intressant innehåll, men det döljer sig tyvärr bland för mycket annat.