Den här TV-serien har jag skjutit upp eftersom jag var rädd att den skulle vara för obehaglig. Ämnet har potential för det, eftersom det handlar om morden på Helén Nilsson i Hörby och Jannica Ekblad från Malmö, och de utredningar som så småningom ledde till att Ulf Olsson kunde dömas för dem. Jag minns själv mordet på Helén mycket väl, eftersom det var påsklov och vi hade sommarhus inte långt från Hörby, och vi inte gick ut på skogspromenad de dagar det tog innan hon hittades. I efterhand har det också visat sig att det hus hon hade förts till inte heller låg långt från våra promenadskogar.
Det var inte nödvändigt att skjuta upp, för serien hanterar ämnet väl. Den är obehaglig ibland, men de klipper i precis rätt ögonblick, visar precis lagom mycket utan att bli spekulativ, och är faktiskt ett värdigt dokument över det som hände. Till stor del beror det på att det handlar just om polisarbetet, inte morden i sig. Det mest obehagliga är egentligen de sjaskiga miljöer polisen kommer i kontakt med på vägen, men som visar sig inte ha så mycket med just de två morden att göra. Misären har varit stor på sina håll i Skåne de åren, kan man konstatera.
I centrum står polisen Per-Åke Åkesson, som är en kompetent utredare med oöverträffat resultat vad gäller att få mördare dömda. Men han är inte särskilt anpasslig till den nya organisation som införs i polisväsendet de här åren, och det tar hårt på honom personligen. Paradoxalt nog är det de egenskaper som gör honom till en bra utredare - envisheten, tron på att han har rätt, eller i varje fall kommer att få rätt - som också gör att han inte passar i ett sammanhang med personalplanering och värdeord. Hans kollega Monica Olhed finner sig bättre tillrätta, men är också en synnerligen kompetent förhörsledare, som man inte vill förlora. Jag kan tycka att även hans egenskaper skulle kunna tas tillvara bättre än att han får sitta i en skrubb i källaren och gå igenom gamla fall - även om det är så polisen kommer vidare med just de här två morden.
Serien är dokumentärnära i sitt berättande, och kanske är det därför som den har uppfattats som stolpig vad gäller agerandet. I ett eftersnacksavsnitt fanns det kritik av det slaget, och dessutom mot den skånska som nästan alla talar. Där håller jag med - den är inte lyckad överallt, även om ambitionen är lovvärd. Ska jag vara kritisk på någon ytterligare punkt är det att någon verkar lite för förtjust i fågelljud som har lagts på, så att hackspetten hörs trumma trots att det är höst i scenen i fråga. Vad gäller miljöerna i övrigt är det mycket autentiskt, och man slås av att det är så mycket som har hänt fast det inte är så länge sedan. Det är mycket faxar, telefonkiosker och disketter, även om mobiltelefonerna börjar komma så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar