58. Dr. Caligaris kabinett

På SVT Play har det tillgängliggjorts ett antal skräckklassiker, som finns att se hela sommaren. Den här var jag obekant med tidigare, men jag har läst mig till att den verkligen var banbrytande när den kom 1920. Eftersom den har hundra år på nacken är den mer intressant än skrämmande, men på samma sätt som Edgar Allan Poes noveller faktiskt fortfarande kan vara ruskiga här och där, är också den här det ibland. Håller man ut till slutet - och det tar bara en timme och en kvart - infinner sig dessutom filmhistoriens enligt uppgift första twist ending.

Titelns doktor Caligari kommer till en liten stad, Holstenwall, och framträder på en marknad med sin sömngångare Cesare. Denne skickas ut på nätterna och mördar folk, länge oklart varför. Bland andra mördar han en ung man, Alan, vars vän Francis återberättar historien i en ramberättelse. Om inte annat förstår man alltså att han ska överleva.

Doktorn spelas av Werner Krauß, vid tillfället 36 år gammal, så det har krävt en del jobb att maskera honom:

Möjligen är han lite karikatyrisk, men det ska vara avsiktligt och inte bara bero på stumfilmens överspel. Skådespelarnas ryckiga rörelsemönster ska ge en obehagskänsla, och jag får nog säga att det lyckas, möjligen subliminalt, för jag hade svårt under tiden att göra klart för mig vad som var så obehagligt.

(En pikant detalj är att filmen förbjöds av nazistregimen, medan Werner Krauß spelade judekarikatyrer i propagandafilmer. Conrad Veidt som spelar sömngångaren Cesare utvandrade till USA undan nazisterna och var med i Casablanca.)

Den stora del av filmen som utspelar sig i staden Holstenwall har man inte spelat in i en riktig stad, utan bland kulisser som är obehagligt - igen! - förvridna och ljussatta:





Där finns också scener med sneda väggar, trekantiga dörrar och underligt målade interiörer som snarast leder tankarna till teaterkulisser.

Det som har åldrats dåligt är skådespeleriet, men så är det ju nästan alltid med stumfilm. Det gäller att få fram sina känslor på något sätt när man inte kan säga det man vill så vi hör det:

(Till höger är det Francis som just får reda på att Alan är död.)

Och så är det ibland lite ofrivillig komik på hatt- och mustaschfronten:



Idag är inte det här världens mest skrämmande film, men den är onekligen intressant att ha sett.