66. Kanske en diktare

Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan i den här filmen:

Och om inte den listan räcker så kommer den här skylten:

Ekman roll personifierar begreppet rockslusk:

Han är underlig på mer än ett sätt, gissningsvis alkoholiserad, och inte särskilt representativ, vilket ju är problematiskt i ett sådant yrke. Men det är en imponerande rollprestation av den legendariske aktören, som jag nog bara har sett i en enda film tidigare, vad jag kan minnas.

I en tidig roll syns Hjördis Petterson, sedermera mest känd som rivjärnet Selma, som är gift med Fridolf:



Hon har skinn på näsan även här.

Filmen lider något av att vara byggd på en pjäs, vilket jag har läst mig till att redan samtida recensenter kritiserade. Många av skådespelarna hade spelat sina roller redan på scen, inte minst Ekman, och med dagens blick har man svårt att inte se det här som en filmad pjäs med aktörer som spelar som stode de på scen.