När den här serien kom 1999 gick den under min radar. Det är Peter Dalle som har skrivit och regisserat, och i rollerna ses han själv, Claes Månsson, Johan Ulveson och Lena Endre:
Därutöver finns inte minsta biroll som syns, men det är inte hela sanningen, för det finns ett antal viktiga personer som inte medverkar annat än som omtalade eller ibland i telefonsamtal som vi får höra hälften av.
Lena Endre spelar Bettan, som driver Kafé Ollonet, där allting utspelar sig (och det kan tyckas lite billigt att välja ett sådant namn med tanke på vilka skämt man kan stoppa in, men det blir faktiskt roligt). Hon har en väninna och en ganska krävande mamma som ringer ibland. Hennes enda gäster, som det verkar är Gunnar (Claes Månsson), som sitter där hela tiden och ser på TV och dricker en kopp te, när ingen bjuder honom på något annat. Han är skild, vilket Bettan ser närmast som en uppmuntran. Lennart (Johan Ulveson) är också skild, men hans före detta fru verkar ha lika stort inflytande över honom som vilken dominant hustru som helst. Och så är det Micke (Peter Dalle), som är gift med Kajsa, och som gör entré senare i varje avsnitt med repliken "Jävla Kajsa!". Mycket mer än så är det inte, utan dialogen driver komiken, och det tycker jag att den gör bra. Har man sett till exempel Ogifta par av Peter Dalle känner man igen sig.
Sex avsnitt är lite för lite för att bygga upp igenkänningshumor, men den är på gång mot slutet av serien. Samtidigt är det något välgörande med en serie som inte mjölkar ett konceptet tills det sinar, utan lyckas vara rolig så länge den varar.
Att serien är så gammal som den är gör att man också får återse den här skylten, som för mig signalerar torsdagskväll och Rederiet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar