34. Bob från Höganäs

Här handlar det verkligen om en annan tid, en tid när det var möjligt att ha en (relativt) tam puma boende i ett privathem, låt vara att det ändå ansågs excentriskt. Bakgrunden är att pumans husse, doktor Gustaf Alling i Höganäs, hade varit i Sydamerika och skjutit ihjäl en vild puma, som visade sig ha ungar. Av dessa fick en följa med doktorn hem. Filmen är från 1930 och då var Bob tre år gammal. Hon (det visade sig nämligen vara en hona) rör sig fritt i salongerna och trädgården, men stumfilmsformatet gör att man inte alltid vet om hon gäspar eller ryter. Bob levde till 1941, då hon måste avlivas eftersom hon hade satt i sig en galosch av gummi. Numera finns hon uppstoppad på museum i Höganäs.

Den som vill få mer bakgrund kan höra en i skrivande stund färsk radiodokumentär här. Hela den här filmen finns hos Svenska Filminstitutets tjänst Filmarkivet.

105. Pälsen - en tragikomedi av Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderbergs kända novell finns i två filmversioner, en nyare, som jag såg förra året, och så den här från 1966. Det intressanta med den är att den är gjord efter ett då femtiofem år gammalt manus av Söderberg själv, refuserat och aldrig använt innan. I huvudrollerna ses Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg samt Anne-Marie Gyllenspetz. Den här versionen är alltså svartvit och stum, och den slutar dessutom annorlunda, med en epilog, som jag nog tycker försvagar historien väsentligt jämfört med förlagan. (Här ingår också en inledning av filmkritikern Bengt Idestam-Almquist, som innehåller minst en spoiler.)

83. Nosferatu

Den här skräckklassikern är inte så skräckinjagande längre, inte ens när huvudpersonen greve Orlok dyker upp efter en dryg kvart:



Och de fick tydligen inte tag i någon varulv, utan det fick bli en hyena:

Det här är nog en film som det är mer intressant att ha sett än att faktiskt se. Mest intressant för min del var att känna igen Weimar, där jag har varit.

58. Dr. Caligaris kabinett

På SVT Play har det tillgängliggjorts ett antal skräckklassiker, som finns att se hela sommaren. Den här var jag obekant med tidigare, men jag har läst mig till att den verkligen var banbrytande när den kom 1920. Eftersom den har hundra år på nacken är den mer intressant än skrämmande, men på samma sätt som Edgar Allan Poes noveller faktiskt fortfarande kan vara ruskiga här och där, är också den här det ibland. Håller man ut till slutet - och det tar bara en timme och en kvart - infinner sig dessutom filmhistoriens enligt uppgift första twist ending.

Titelns doktor Caligari kommer till en liten stad, Holstenwall, och framträder på en marknad med sin sömngångare Cesare. Denne skickas ut på nätterna och mördar folk, länge oklart varför. Bland andra mördar han en ung man, Alan, vars vän Francis återberättar historien i en ramberättelse. Om inte annat förstår man alltså att han ska överleva.

Doktorn spelas av Werner Krauß, vid tillfället 36 år gammal, så det har krävt en del jobb att maskera honom:

Möjligen är han lite karikatyrisk, men det ska vara avsiktligt och inte bara bero på stumfilmens överspel. Skådespelarnas ryckiga rörelsemönster ska ge en obehagskänsla, och jag får nog säga att det lyckas, möjligen subliminalt, för jag hade svårt under tiden att göra klart för mig vad som var så obehagligt.

(En pikant detalj är att filmen förbjöds av nazistregimen, medan Werner Krauß spelade judekarikatyrer i propagandafilmer. Conrad Veidt som spelar sömngångaren Cesare utvandrade till USA undan nazisterna och var med i Casablanca.)

Den stora del av filmen som utspelar sig i staden Holstenwall har man inte spelat in i en riktig stad, utan bland kulisser som är obehagligt - igen! - förvridna och ljussatta:





Där finns också scener med sneda väggar, trekantiga dörrar och underligt målade interiörer som snarast leder tankarna till teaterkulisser.

Det som har åldrats dåligt är skådespeleriet, men så är det ju nästan alltid med stumfilm. Det gäller att få fram sina känslor på något sätt när man inte kan säga det man vill så vi hör det:

(Till höger är det Francis som just får reda på att Alan är död.)

Och så är det ibland lite ofrivillig komik på hatt- och mustaschfronten:



Idag är inte det här världens mest skrämmande film, men den är onekligen intressant att ha sett.

35. Alice in Wonderland

Den här allra första filmversionen av Alice i Underlandet är från 1903, och med tanke på det är specialeffekterna faktiskt riktigt bra. Hon växer och krymper på ett sätt som inte skulle skämma en film åtskilliga decennier senare. En del av djurkaraktärerna är mycket tydligt spelade av människor, som den vita kaninen:



lakejen:

och marsharen:

men Cheshirekatten spelas av en riktig katt, som faktiskt inte alls ler:

Och den stackars sovmusen som hattmakaren och haren försöker stoppa i tekannan är eventuellt bara rekvisita som fås att sprattla på något sätt:



Det här gör att man kan återanvända skådespelare; enligt uppgift är det samma skådespelare som spelar hattmakaren och lakejen respektive kaninen och drottningen. Man har däremot inte sparat på småväxta statister (barn, för att säga som det är), när spelkorten marscherar förbi, i snygg svitordning, alla fyra färgerna dessutom:



och man kan gissa att publiken drog efter andan när det såg ut att vara en hårsmån från att Alice bleve halshuggen:



Den som vill titta kan göra det här - det tar ungefär nio minuter. Kvaliteten är på några ställen inte så bra, och enligt Wikipedia var filmen ursprungligen några minuter längre. Jag gissar att det är förklaringen till att kålmasken och dronten saknas. Wikipedia berättar vidare att Alice spelas av den då artonåriga May Clark, som några år senare gifte sig med Norman Whitten, som spelar hattmakaren.