76. Det är grisens fel!

Det är inget fel på personuppsättningen i den här halvtimmeslånga TV-filmen som är lika gammal som jag (född 1973). I huvudrollen förekommer Sif Ruud och upphovsman är Lasse Hallström.

Det syns inte riktigt på bilden, men det hela tar sin början i en rättssal, där Märta Olsson står anklagad för något som vi inte får reda på. Hon hävdar att allt beror på att hon stal en marsipangris en jul när hon var liten, och berättar vidlyftigt om detta på ett sätt som jag tror att någon hade avbrutit i verkligheten. Det förekommer också återblickar på det som har hänt, men ofta med Ruuds något förnumstiga berättarröst. Sammantaget är det en lätt underlig historia som ändå klarar sig tack vare hennes förmåga.

73. Midvinterduell

Frågan är om jag har sett den här Lars Molin-klassikern förr, eller om den hör till det kulturarv som man kan känna till ganska bra utan att själv ta del av det. Hur som helst tål den att ses och troligen även att ses om.

Det handlar om Egon Lundin, som är mjölkbonde och nu förväntas sätta sin mjölkkruka på en gemensam mjölkpall en bit bort längs vägen. (Själv är jag ovan vid terminologin; i den landsända jag kommer från heter det mjölkkanna och mjölkbord. Eller snarare mjölkakanna och mjölkabord.) Vägförvaltningen plogar vägen så att hans mjölkpall gång på gång förstörs, och han bygger envist upp den fast grannar och andra försöker tala honom till rätta. Det är förstås en historia med minst två bottnar, och kan utan större besvär tolkas som den lilla människans kamp mot en orättfärdig överhet.

I huvudrollen ses Ingvar Hirdwall göra en lysande prestation, men frågan är om inte Mona Malm som hans fru är ännu bättre. Hon har nämligen så få repliker att arbeta med att hon egentligen inte borde kunna bli mer än statist, fast ändå minns man henne lika mycket som honom. Och i smårollerna runt dem syns tidens främsta skådespelare, såsom Anders Nyström, Hans Ernback, Torsten Wahlund och Tord Petersson. Något större roll som ansvarig vägmästare har Tommy Johnson, och han är perfekt rollsatt med sin buttra uppsyn och tvära replikföring.

Tack vare en vägskylt "Raggarö 14" som syns i bakgrunden i en scen har jag lyckats hitta var gården finns och var mjölkpallen stod. Location, location, location, som det heter.

65. Från Alfredson till Ö-ändan

Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.

Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)

Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.

Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:

Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.

Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)

En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:

För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).

För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:

I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.

60. Ernst-Hugo Järegård läser en historia av Fritiof Nilsson Piraten

 

 

Titlarna på fyra av de noveller som ingår i den här serien annonseras genom en skylt, men den fjärde, "Kärlek och långvantar", illustreras av Ernst-Hugo Järegård, draperad i en fåtölj:

Det är något underligt med utförandet här, för de tre första har en gemensam grafisk profil, som det hade hetat några decennier senare, medan den fjärde har en egen och den femte ingen alls. (Illustrationerna är gjorda av Åke Arenhill.) I det sista avsnittet är Järegård dessutom annorlunda klädd än i de fyra första, vilket får mig att tro att den är inspelad vid annat tillfälle. Den har också en något annan ton i utförande, fler felläsningar som korrigeras och en mer utlevande stil.

Ernst-Hugo Järegård var ju inte främmande för de stora effekterna, till vilken också kan räknas sänkande av volym och tempo intill ohörbarhetens gräns. Här är många exempel på det, liksom på att uppläsning också kan innefatta diverse ljudeffekter och agerande av handling, så länge det låter sig göras i en fåtölj.

Fritiof Nilsson Piraten skrev flera novellsamlingar, och vad som har styrt urvalet här har jag svårt att avgöra. De fem novellerna är inte ur samma samling och har inget gemensamt tema, men kanske är det helt enkelt någon som har tyckt att de är bra. De fångar i alla fall det som ofta framhålls som författarens signum, att kombinera komik och tragik.

58. Dödsklockan

Ibland är det svårt att förstå varför vissa böcker blir film eller TV, varför vissa inte blir det och vad det är som får det att dröja med en del, ibland flera decennier. Det här filmen är från 1999 och bygger på en bok från 1963 av Kerstin Ekman. Jag har (ännu) inte läst hennes tidiga deckare, men kan ändå konstatera att den här bara är en av hennes sex böcker i den genren från skiftet femtio-/sextiotal. Därefter tog hennes författarskap andra vägar, tills hon i någon mening återkom till kriminallitteraturen med Händelser vid vatten 1993. Även den tog tid på sig att bli TV-serie.

Handlingen utspelar sig i den tid boken tillkom, och centralt i den är ett jaktlag. Det är en begränsad grupp personer på det sätt som pusseldeckaren gärna vill ha, och mitt intryck är att idén inte är överutnyttjad, som en del andra (sällskapsresan, familjegodset etc). Originell är också balansen i berättelsen; den börjar med att de förfestande jägarna ska köra en buss till stationen och hämta ytterligare en deltagare. Eftersom ingen är nykter blir det något slumpmässigt vem som kör, men han lyckas köra på och döda en cyklande kvinna. Alla närvarande (och vi läsare) vet alltså vad som har hänt, och att de flyttar kroppen och låter bli att larma polisen. Men den gemensamma vetskapen är det som sedan driver handlingen i nästan hela filmen genom att bli förutsättningen för hållhakar och allianser.

Kanske är upplösningen inte den starkast tänkbara. Jag såg ganska tidigt vart det hela var på väg, men det är ändå skickligt hanterat fram dit. Till det bidrar förutom intrigen ett antal utmärkta skådespelare. Namn som Keve Hjelm är egentligen på en nivå över vad en TV-film av den här sorten normalt kan räkna med, men hans egentligen lilla roll som halvt fristående i förhållande till jaktlaget är det man minns. Huvudrollen, i den mån man kan tala om en sådan, spelas av Anders Ekborg, som är bäst när han inte säger något, om det nu beror på honom eller de repliker han har fått. Och i filmens svinroll ser man Loa Falkman, oväntat nog, men självklart efter bara en liten scen.

Eftersom det är en SVT-produktion finns den för evigt tillgänglig på Öppet arkiv.

57. Järnvägshotellet

Ibland upptäcker man fynd där man minst anar det. Den här miniserien i tre avsnitt från 2003 gick helt under min radar när den kom, och verkar inte ha uppmärksammats särskilt mycket i efterhand, men finns alltså tillgänglig via SVT:s Öppet arkiv.

Den påminner om en gammaldags pusseldeckare till sin konstruktion, även om den på modernt sätt också handlar en del om polisernas privatliv. Det börjar med att man vid en ombyggnad hittar ett skelett bakom en vägg på ortens järnvägshotell. Det har uppenbarligen legat där länge, och polisen William, som får hand om utredningen får också tydliga signaler från ledningen att hans arbetsinsatser egentligen behövs bättre på annat håll, där man sysslar med mer aktuella brott. Han kan ändå inte låta bli att återvända till hotellet och förhöra (eller i alla fall tala med) ägarinnan och de få gäster som finns där. De är alla underliga existenser, som verkar ha flyttat in där permanent av olika skäl. Många av dem kan antas ha bott där redan när den döde hamnade bakom väggen.

Under första avsnittet tänker jag att jag hade kunnat vara utan det som händer för William och hans närmaste medarbetare Konrad i deras privatliv, men så visar det sig mot all förmodan och genrekonvention att detta är relevant. Hur ska förstås inte avslöjas här. Men det visar, tillsammans med upplösningen, faktiskt värdig Christie eller någon av hennes samtida, att det här är skrivet av någon som kan hantverket. Det är också mycket riktigt Hans Rosenfeldt som ligger bakom manus, ehuru långt före Bron och hans deckare i bokform. Att han också kan mediet visar inte minst den cliffhanger som avslutar andra avsnittet.

Det är något av en klyscha att säga att "miljön blir en egen karaktär", så det gör jag inte. Det är inte heller riktigt sant, för det är personerna som agerar och reagerar. Bland skådespelarna syns Rolf Lydahl som William och en ung Johannes Kuhnke som Konrad. Som hotellgäster förekommer bland andra Tord Petersson (känd från Änglagård-filmerna), Alexandra Rapaport och Katharina Cohen (känd från Glappet), och utanför hotellet finns Sten Ljunggren som polischef och Ingela Olsson som Williams fru Mona, som behändigt nog är läkare.

Hotellet självt:

spelas av Villa Lusthusporten som i verkligheten finns mellan Nordiska museet och Skansen på Djurgården i Stockholm. Det får man alls inget intryck av i de utescener som filmats där. Spåren av den nedlagda järnvägen som passerar får tänkas vara på annat håll.

Som sagt, det här var verkligen nöjsam TV-konsumtion, som håller utmärkt även efter mer än tjugo år.

50. Kroppen

För min generation är det här ett klassiskt barnprogram, men eftersom det kom 1975, när jag var bara två år måste jag ha sett en reprisomgång. Lite bakgrundskoll visar också att det kom två serier till med Jan Bergquist på temat kroppen, en om maten och kroppen och en om sjukdomar. Vissa av mina minnen kan vara av dem, snarare än den här.

"Repetitio est mater studiorum" hette det ju långt före 1975, men om det är något enskilt som är ett bestående intryck av serien är det nog att så mycket tid ägnas åt uttrycklig repetition. I kombination med det tidstypiskt låga tempot gör att det serien förmodligen inte fungerar för dagens barn, trots att innehållet är lovvärt pedagogiskt och objektivt.

Till det tidstypiska hör också Jan Bergquists skjorta:

som väl har varit retromodern minst en gång till efter 1975.

Ett genomgående inslag är att Janne avbryts av den frågvise Kalle, som tänks befinna sig i en annan del av rummet:

Även han spelas alltså av Jan Bergquist, men det minns jag inte att jag förstod då, och även nu tycker jag att illusionen av två karaktärer upprätthålls väl.

28. Halsduken

Det här lär vara svensk TV:s första egna kriminalserie, och den lider onekligen av vissa barnsjukdomar. Samtidigt är den ett intressant tidsdokument och en uppvisning av några av tidens mest kända skådespelare. Och jag har ju tagit mig igenom åtta halvtimmesavsnitt, så helt usel kan den knappast vara.

I någon sorts huvudroll som kommissarie syns Lars Ekborg, som nog är den som känns mest modern av alla de medverkande. I motsats till många andra agerar han inte som stode han på Dramatens scen och ville höras på översta raden, utan talar som om han talar med sin motspelare någon eller några meter bort. Bland övriga ihågkomna namn ser man Åke Grönberg (som tillsammans med Ekborg några år senare grälade i TV-sketchen Skattkammarön), Bengt Eklund (mest känd som Tjorvens pappa (eller möjligen numera som Sigges farfar)) och Ulla Sjöblom (som här pratar som Eliza i My Fair Lady före professor Higgins omskolning). I mycket små roller medverkar också senare kända skådespelare som fortfarande är bland oss, Tomas Bolme och Monica Nielsen.

Serien bygger på ett engelskt manus av Francis Durbridge, som inte bara skrev för TV och film utan också för radio, förutom ett stort antal romaner och noveller. Den utgångspunkten gör att denna svenska version dras med vissa underligheter. Det utspelar sig fortfarande i England (fast en del av skådespelarna har svåra problem att uttala exempelvis Littleshaw, där mordoffret hittas), alla har engelska namn och åtminstone de flesta skyltar (men inte alla) är på engelska. Kanske har det gått att hitta miljöer i Sverige som är tillräckligt engelska, jag vet inte, men man kommer nog undan många sådana problem genom att nästan allting utspelar sig inomhus, och därmed blir likt tidens TV-teater. De bilar som förekommer är omväxlande höger- och vänsterstyrda.

Man får se upp så man inte fastnar för mycket i sådana detaljer. Lyckas man kan man ändå konstatera att det är en hyfsad deckarintrig, även om tittarens möjlighet att dra samma slutsatser som kommissarien måste vara minimal.

12. Tre terminer

Den här serien har jag sett två gånger förr, när den var ny 1991 och när den repriserades någon gång senare på nittiotalet. Jag minns den som mycket bättre än vad mitt nutida jag kan förmå mig att tycka. Det hade varit bättre att ta sig an Fritiof Nilsson Piratens roman, som är förlaga till serien, och som jag faktiskt tror att jag har oläst.

Handlingen utspelar sig 1912 och 1913 i Lund, dit Herman Lange kommer för att läsa juridik. Han är enligt allmän uppfattning något av ett alter ego för Piraten, men inte den ende som har en förebild i verkligheten. Michael Segerström spelar här Tom Ancher, en mycket lätt maskerad Sam Ask, legendarisk överliggare i tungviktsklassen. Det är förstås en mycket tacksam roll, och Segerström stjäl varje scen han medverkar i, fast de egentligen inte är så många. Herman själv i Ulf Fribergs tolkning är en rätt ointressant karaktär, tycker jag nu. Det som är tänkt att engagera honom är en kärlekshistoria med en gift kvinna, men jag blir föga engagerad. Mest minnesvärd i övrigt är denna kvinnas morbror, spelad av Hasse Alfredson på ett sätt som om rollen vore skriven för honom.

Att man får se lite Lund på bilderna väger tyvärr inte upp det här. Jag bokar in boken som sommarläsning redan nu.

65. Angne & Svullo

Det finns sammanlagt sex avsnitt på knappt tio minuter av den här serien, det vill säga mindre än en timme TV. Sedan återanvändes karaktärerna i olika sammanhang därefter, inte minst Micke Dubois' Svullo. Upplägget är något enahanda och går ofta ut på att Svullo slår Angne eller att de båda slår sig själva. Någon gång blir de båda slagna av "morsan". Frågan är om detta är humor som har åldrats väl. På en punkt känns den inte gammal, nämligen tempot, som är förvånansvärt högt (inte bara i de sekvenser som visas i hög hastighet). Däremot har vissa inslag, som Svullos användning av samedräkt, åldrats mindre väl.

51. Flickan vid stenbänken

Den här serien bygger på de tre första böckerna i Skuggserien av Maria Gripe (den fjärde kom senare, och är enligt vissa bedömare onödig eller mer fristående). På ett säreget sätt är det en serie som utspelar sig på 1910-talet men helt omisskännligt är gjord på 1980-talet. Den som är mer beläst än jag vad gäller rörlig bild kan säkert sätta fingret på vad det gäller.

En del stadsscener är inspelade i Lund:



där motsvarande gata, Sankt Annegatan, på Google Maps senaste rundtur ser ut så här:



Krafts torg får tjänstgöra som Köpenhamn när Arild (Gerhard Hoberstorfer) och Carl/Caroline (Anna Edlund) går på stan:



fast egentligen ser det ut så här:



(Strax efter går de längs domkyrkans södervägg, och då gissar jag att de flesta som varit i Lund någon gång känner igen sig.)

Som slottet Rosengåva tjänstgör Trolleholms slott:



inklusive bibliotek:





Jag har läst böckerna en gång för kanske tjugo år sedan, men minns inte så mycket av dem att jag kan bedöma om det har gjorts rätt urval av vad som finns med här. Men det är ibland inte helt lätt att följa med när man kastas mellan miljöerna och dessutom ska hålla reda på vem som känner till vilka hemligheter. Det här är en serie som inte har åldrats väl, tyvärr.

4. Julens hjältar

Det finns gott om gamla julkalendrar att titta på de elva månader om året som det inte sänds någon nyproducerad. För min del kommer det inte att bli varje månad, men den här från 1999 har jag alltså sett ett avsnitt om dagen av under januari, och kom i mål idag.

Det märks att den kom till under en period när SVT inte satsade lika mycket på de här produktionerna som man gör nu. Framför allt är det ett mycket tunt manus och en historia som utspelar sig till allra största delen i ett rum, dessutom ett soprum. Det handlar om ett gäng julgransprydnader som av misstag åker ut med soporna i början av december och sedan tillbringar tiden med att försöka planera hur de ska ta sig tillbaka. I soprummet träffar de också en maskothund, som för att få vara med i sammanhanget utger sig för att vara "julhund". Det går inte alltid så bra, för han vet inte så mycket om vad jul är för något.

Här är hela gruppen i avsnitt 7, och i mitten är det alltså Jonas Karlsson som julhunden:



(Det blev tydligen upprörda känslor för att han så tydligt är hammarbyare.) Han är klart bäst, men också den dystre pepparkaksgubben (Tomas Bolme) och den fåfänga julstjärnan (Kim Anderzon) är sevärda.

Julhunden försöker alltså så gott han kan att lura åtminstone garntomtarna, som ska föreställa barn i den här familjekonstellationen, att han är något av julexpert, även om julen där han kommer ifrån inte är riktigt som den tomtarna är vana vid. När de har tävling om att fylla i rätt ord i julsånger försöker han med att "julen varar väl till" ska fortsätta med "cupfinalen", och senare har han en helt egen version av något annat:

Figurerna är levande bara när inga människor är i närheten, och den förvandlingen är ganska effektfull:

men också sällsynt, för familjen som bor uppe i lägenheten spelar en undanskymd roll större delen av tiden.

Det är småtrevligt för det mesta, men som sagt inte på den nivå man senare har kommit att vänta sig av julkalendern.

17. Esters testamente

Den här miniserien - om det nu är en serie när det bara är två avsnitt - kom 1995 och har helt gått under min radar. Den känns märkligt tidlös, inte så att den kunde ha varit gjord i år, men när som helst från sjuttiotal fram till att mobiltelefonerna fanns i allas fickor någon gång runt millennieskiftet.

Upplägget är att tre av svensk TV-dramatiks mest beprövade tanter, Inga Gill, Yvonne Lombard och Meta Velander, bor i samma trappuppgång och träffas ibland runt Esters (Meta Velanders) piano och sjunger gamla schlagerlåtar. Hedvig (Yvonne Lombard) är nämligen före detta sångerska, vilket hon inte försummar att påminna både väninnorna och främlingar om. Klara (Inga Gill) är den minst generösa av de tre - ibland undrar man varför de andra inte ber henne dra åt skogen - men är något otypisk genom att hon röker cigarill och glor på en orientaliskt dansande herre i en lägenhet i huset mittemot. Med kikare. I mörker.

Och så inträffar det att Klara blir bestulen på sin plånbok, så hon och Hedvig måste gå till pantbanken för att få loss lite pengar fram till nästa pension:



Där hamnar de mitt i ett rån och utan att riktigt förstå det själva blir de också indragna i rånarnas (Reine Brynolfssons och Lars Göran Perssons): 

försök att reda ut det som har gått snett. Att Ester hamnar på sjukhus och hennes lägenhet står tom spelar viss roll. Hur det går ska inte avslöjas, men det är en historia av den sort där alla lurar någon och blir lurade av någon. Jag associerar till serierna om studierektor Bertilsson, som väl också får kallas kriminalkomedi och på lite samma sätt handlar om vanliga människor i ovanliga situationer med brottsanknytning.

74. Kvällen är din

Det är nog inte bara jag som kommer ihåg det här programmet från originalsändningen 1983. Det ingick då i en serie* där olika värdar fick arrangera sin önskekväll, och journalisten Björn Vinberg ville ha en revykavalkad med de senaste femtio årens största namn. Det blev från trettiotalet Kar de Mumma, från fyrtiotalet Gösta Bernhard, från femtiotalet Povel Ramel, från sextiotalet Hasse och Tage och från sjuttiotalet Magnus och Brasse. Och så är också Lill Lindfors med, förresten den enda som fortfarande är i livet. Idén - som lär ha kläckts av Hasse Alfredson - är att de byter nummer med varandra, och i vissa fall gör ganska omarbetade versioner av gamla klassiker.

Det är förstås en liten pärla av underhållningshistoria att se alla dessa i samma program. Men man måste också konstatera att allt inte håller lika bra nu, nästan fyrtio år senare. Kar de Mumma var väl aldrig känd som någon större aktör, men i de nummer han medverkar är han mer än lovligt långsam och har svårt med både text (en ny version av Hasse Alfredsons Gamle man) och koreografi. De övriga var nog mer eller mindre aktiva fortfarande när programmet gjordes, och klarar sig bättre, även om ett och annat nummer är ganska tunt. 

Dit hör Povel Ramel och Hasse Alfredson i en Kar de Mumma-sketch på en polisstation (i original med Thor Modéen och Artur Rolén):



Bättre är Tage Danielsson som sjunger "Mitt lilla fejs och jag":



och riktigt roligt fortfarande är Magnus Härenstam och Lill Lindfors i sketchen om sjukvårdsaffären (i original med Lasse O'Månsson och Lissi Alandh i Hasse och Tages revy Hålligång):



Omisskännlig tidsfärg har ett nummer som sammanför ballongdansen med Lambeth Walk, vilket publiken har vansinnigt roligt åt:



Det vore ju inte ett TV-program med Povel Ramel om han inte hade ett nummer där han sitter och leker vid pianot iförd lustig hatt. Här är det en hyllning till tre då avlidna revyförfattare, Emil Norlander, Karl Gerhard och Ernst Rolf, och det håller ganska bra med tanke på att numren som stuvats om och ramelifierats är sekelgamla numera.

Bra individuella prestationer är Hasse Alfredsons version av Gräsänkling blues (om "din gräsliga blus") och Magnus och Brasse i Povel Ramel-sketchen Vindflöjeln ("Geléknutte!"). Det är förstås Brasse som velar och Magnus som har de bestämda åsikterna.

Bäst blir det kanske ändå när hela eller nästan hela ensemblen medverkar tillsammans, som i en version av klassikern Stetsonhatt (som då bara var drygt tio år gammal!), och en rad ordvitsar, delvis från Casinogängets crazyrevyer, men också delvis moderniserade. Sist samlas alla i ett förhållandevis rappt potpurri på gamla klassiska repliker, och det bygger förstås på att man känner igen dem - eller i alla fall merparten av dem - , vilket man säkert kunde räkna med att TV-publiken gjorde 1983.

* och det här är därmed ett undantag från principen att här skrivs om filmer, hela TV-seriesäsonger samt enstaka TV-program som inte ingår i serier

49. Gäst hos verkligheten

Även om jag inte hade väntat mig en komedi var den här filmen för depressiv för min smak. Det händer för lite och när det händer något handlar det om döden, kan man väl sammanfatta det som. Det enda roliga är att en ung Lena Nyman är med och spelar huvudpersonens syster. Som föräldrar syns Sif Ruud och John Elfström, och speciellt den senare har jag svårt med, eftersom han för mig bara är Åsa-Nisse. Här har han dessutom samma dialekt. Brita Öberg, som spelade Eulalia i ett antal Åsa-Nisse-filmer är förresten mormor här.

48. Björnen

Den här TV-filmen från 1984 bygger på en enaktare av Anton Tjechov, och den hör inte till hans största verk, vare sig till betydelse eller omfång. Det handlar om änkan Jelena Ivanovna Popova, som sörjer sin man, aldrig går ut och vägrar dra ifrån gardinerna:



Till henne kommer Grigorij Stepanovitj Smirnov, som har en skuld att kräva in från hennes avlidne make:

men hon spelar skickligt på sin kvinnlighet, i vilken det förstås ingår att inte ha en aning om ekonomiska realiteter. Förutom dessa båda, kreerade av Anita Wall och Börje Ahlstedt, förekommer också den åldrade betjänten Luka, spelad av Sven Lindberg:

Han har minst att göra, men det kan vara den svåraste uppgiften ibland. Överhuvudtaget är det tydligt hur de tre skådespelarna lyfter något som faktiskt inte är annat än en bagatell.

47. Societetshuset

Kanske är den främsta anledningen att se den här serien att manus är skrivet av Kerstin Ekman, vid den här tiden - 1963 - känd bara som deckarförfattare. Men det har ju gått bra för henne, får man säga. Just denna är nog inte det av hennes tidigare verk som har åldrats bäst, för det är stundom alldeles för långsamt, och mer än stundom är det alldeles för osammanhängande. Någonstans i mitten undrar jag om det har försvunnit ett avsnitt, men vad jag kan läsa mig till ska det vara de här sex halvtimmarna, och inte fler.

Det går över fem minuter av första avsnittet innan någon yttrar något och då är det Monica Nielsen som skriker:

när hon ser en man hamna i vattnet. (Det utspelar sig i Furusund i Roslagen, framgår det senare.) Hon tar sig till polisen för att anmäla detta, dock inte särskilt skyndsamt, vilket väcker deras misstankar, och dessutom smiter hon sin väg innan de har fått en ordentlig anmälan upprättad. Som poliser syns John Harryson och Jan-Olof Strandberg:



så det är klass på de medverkande, onekligen. Naturligtvis röks det hela tiden och överallt:



Jan-Olof Strandbergs landsfiskalsassistent, som förresten heter Martin Dalin, har anledning att röka pipa, för han är båtägare och skärgårdsseglare, och ska alldeles strax ha semester. Den ägnar han delvis åt att försöka lokalisera den mystiska kvinnan, och därmed platsen för brottet - om det nu är ett sådant. Han får tillfälle att sammanstråla med sin parhäst från andra sammanhang, Ernst-Hugo Järegård:

som verkligen inte har båtlivet som sin hemmaplan. Annat är det när han får vara demonisk, som här tillsammans med Catrin Westerlund:

- en av medlemmarna i den familj som sköter "Societetshuset", ett pensionat på dekis. Där förekommer också Agneta Prytz som matriark samt Sven Eric Gamble och Leif Hedberg som söner. (Ernst-Hugo spelar matriarkens bror, så skådespelarnas ålder har inte varit det viktigaste vid rollbesättningen.)

I övrigt kan man titta på snygga bilar från tiden:







och naturligtvis de stiliga fritidskläder som folk hade i skärgården på den tiden.