4. Julens hjältar

Det finns gott om gamla julkalendrar att titta på de elva månader om året som det inte sänds någon nyproducerad. För min del kommer det inte att bli varje månad, men den här från 1999 har jag alltså sett ett avsnitt om dagen av under januari, och kom i mål idag.

Det märks att den kom till under en period när SVT inte satsade lika mycket på de här produktionerna som man gör nu. Framför allt är det ett mycket tunt manus och en historia som utspelar sig till allra största delen i ett rum, dessutom ett soprum. Det handlar om ett gäng julgransprydnader som av misstag åker ut med soporna i början av december och sedan tillbringar tiden med att försöka planera hur de ska ta sig tillbaka. I soprummet träffar de också en maskothund, som för att få vara med i sammanhanget utger sig för att vara "julhund". Det går inte alltid så bra, för han vet inte så mycket om vad jul är för något.

Här är hela gruppen i avsnitt 7, och i mitten är det alltså Jonas Karlsson som julhunden:



(Det blev tydligen upprörda känslor för att han så tydligt är hammarbyare.) Han är klart bäst, men också den dystre pepparkaksgubben (Tomas Bolme) och den fåfänga julstjärnan (Kim Anderzon) är sevärda.

Julhunden försöker alltså så gott han kan att lura åtminstone garntomtarna, som ska föreställa barn i den här familjekonstellationen, att han är något av julexpert, även om julen där han kommer ifrån inte är riktigt som den tomtarna är vana vid. När de har tävling om att fylla i rätt ord i julsånger försöker han med att "julen varar väl till" ska fortsätta med "cupfinalen", och senare har han en helt egen version av något annat:

Figurerna är levande bara när inga människor är i närheten, och den förvandlingen är ganska effektfull:

men också sällsynt, för familjen som bor uppe i lägenheten spelar en undanskymd roll större delen av tiden.

Det är småtrevligt för det mesta, men som sagt inte på den nivå man senare har kommit att vänta sig av julkalendern.