75. Tordyveln flyger i skymningen

Det är modigt att ta sig för att göra TV av en bok och radioteater som flera generationer läsare och lyssnare har älskat och gjort sig egna bilder av. Det är också en utmaning eftersom originalet (vilket strängt taget är radioteatern, som kom först) i så hög grad bygger på ljud och inte alldeles enkelt låter sig överföras till rörlig bild. Men de här förutsättningarna tycker jag att de ansvariga kommer ut med hedern i behåll, även om det finns saker att vara kritiskt eller undrande inför.

Nu kommer det spoilers, både i förhållande till TV-serien och förlagan. Viss kännedom om bok och/eller radioteater förutsätts.

Manuset är inte så troget boken som jag hade önskat mig, men ändå inte det värsta man har varit med om. Här finns en nyskriven vuxenkaraktär (spelad av Pernilla August), mormor till Jonas och Annika, som får ta över en hel del av den vuxeninteraktion som annars deras föräldrar stod för. David och hans pappa har gjorts till nyinflyttade, och David har försetts med en släktbakgrund som knyter honom till Selanderska gården och en förbannelse med anknytning dit. Annika har försetts med en mopedburen pojkvän, som verkar ha som huvudfunktion att vara svartsjuk på David. Jämförelsevis ägnas mycket tid åt den egyptiska statyn och mindre åt de övriga inslag som de upphittade gamla breven handlar om. De återblickar som förekommer till 1700-talet känns ofta otillräckliga för att förklara sammanhanget. En del av det som har ändrats begriper jag inte avsikten med, en del annat fungerar hyggligt.

Skådespelarna är överlag bra, inte minst de tre ungdomarna i huvudrollerna. Som prästen Lindroth ses Tomas von Brömssen som Lindroth, och han är verkligen utmärkt. Han har samma godmodiga utstrålning som Hasse Alfredson i radioversionen och kör till och med SAAB, som i boken. Som Julia J:son Andelius, den gamla damen som ringer och vill spela schack med David i telefon, hörs Christina Schollin och det hade inte gått att hitta någon bättre, är jag säker på.

Miljöerna är tidstypiska; inte minst textilier i form av gardiner och påslakan kastar en tillbaka till 1976 på ett ögonblick. Både Selanderska gården:



och affären, där familjen Berglund har sin bostad ovanpå:

är närmast perfekta.

Sammanfattningsvis ger jag serien tre och en halv tordyvel av fem.

51. Flickan vid stenbänken

Den här serien bygger på de tre första böckerna i Skuggserien av Maria Gripe (den fjärde kom senare, och är enligt vissa bedömare onödig eller mer fristående). På ett säreget sätt är det en serie som utspelar sig på 1910-talet men helt omisskännligt är gjord på 1980-talet. Den som är mer beläst än jag vad gäller rörlig bild kan säkert sätta fingret på vad det gäller.

En del stadsscener är inspelade i Lund:



där motsvarande gata, Sankt Annegatan, på Google Maps senaste rundtur ser ut så här:



Krafts torg får tjänstgöra som Köpenhamn när Arild (Gerhard Hoberstorfer) och Carl/Caroline (Anna Edlund) går på stan:



fast egentligen ser det ut så här:



(Strax efter går de längs domkyrkans södervägg, och då gissar jag att de flesta som varit i Lund någon gång känner igen sig.)

Som slottet Rosengåva tjänstgör Trolleholms slott:



inklusive bibliotek:





Jag har läst böckerna en gång för kanske tjugo år sedan, men minns inte så mycket av dem att jag kan bedöma om det har gjorts rätt urval av vad som finns med här. Men det är ibland inte helt lätt att följa med när man kastas mellan miljöerna och dessutom ska hålla reda på vem som känner till vilka hemligheter. Det här är en serie som inte har åldrats väl, tyvärr.

19. Solen i söder, skuggan mot norr

Den här dokumentären av Bengt Bok kom redan 2003, till Maria Gripes åttioårsdag, men återpublicerades i höstas i anslutning till att hon skulle ha fyllt hundra. Den är fortfarande sevärd. Mycket av den upptas av intervjuer med henne själv, gjorda under en följd av år och särskilt intressanta eftersom hon inte medverkade i så många andra mediesammanhang. Hon talar bland annat om sitt intresse för det övernaturliga, som ju är framträdande i många av böckerna, särskilt de senare. Det verkar vara nästan det enda hon inte hade gemensamt med sin man Harald, som illustrerade hennes böcker. När han dog slutade hon också i stort sett att skriva.