Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.
Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)
Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.
Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:
Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.
Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)
En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:
För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).
För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:
I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar