58. Dödsklockan

Ibland är det svårt att förstå varför vissa böcker blir film eller TV, varför vissa inte blir det och vad det är som får det att dröja med en del, ibland flera decennier. Det här filmen är från 1999 och bygger på en bok från 1963 av Kerstin Ekman. Jag har (ännu) inte läst hennes tidiga deckare, men kan ändå konstatera att den här bara är en av hennes sex böcker i den genren från skiftet femtio-/sextiotal. Därefter tog hennes författarskap andra vägar, tills hon i någon mening återkom till kriminallitteraturen med Händelser vid vatten 1993. Även den tog tid på sig att bli TV-serie.

Handlingen utspelar sig i den tid boken tillkom, och centralt i den är ett jaktlag. Det är en begränsad grupp personer på det sätt som pusseldeckaren gärna vill ha, och mitt intryck är att idén inte är överutnyttjad, som en del andra (sällskapsresan, familjegodset etc). Originell är också balansen i berättelsen; den börjar med att de förfestande jägarna ska köra en buss till stationen och hämta ytterligare en deltagare. Eftersom ingen är nykter blir det något slumpmässigt vem som kör, men han lyckas köra på och döda en cyklande kvinna. Alla närvarande (och vi läsare) vet alltså vad som har hänt, och att de flyttar kroppen och låter bli att larma polisen. Men den gemensamma vetskapen är det som sedan driver handlingen i nästan hela filmen genom att bli förutsättningen för hållhakar och allianser.

Kanske är upplösningen inte den starkast tänkbara. Jag såg ganska tidigt vart det hela var på väg, men det är ändå skickligt hanterat fram dit. Till det bidrar förutom intrigen ett antal utmärkta skådespelare. Namn som Keve Hjelm är egentligen på en nivå över vad en TV-film av den här sorten normalt kan räkna med, men hans egentligen lilla roll som halvt fristående i förhållande till jaktlaget är det man minns. Huvudrollen, i den mån man kan tala om en sådan, spelas av Anders Ekborg, som är bäst när han inte säger något, om det nu beror på honom eller de repliker han har fått. Och i filmens svinroll ser man Loa Falkman, oväntat nog, men självklart efter bara en liten scen.

Eftersom det är en SVT-produktion finns den för evigt tillgänglig på Öppet arkiv.