18. Den svenska länken

Det har sina sidor att göra fiktion av verkliga händelser och låta verkliga personer agera i fiktionens värld. Här handlar det om diplomaten Gösta Engzell som under andra världskriget tjänstgjorde vid UD och genom sin fredligt byråkratiska verksamhet bidrog till att rädda många judar undan förintelsen. Omkring honom agerar här både verkliga personer, som statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther samt flera mindre kända, och fiktiva sådana. Det gör att jag tänker mig att en del av handlingen också är fiktionaliserad, kanske utöver det självklara att vi inte vet vad folk sade till varandra när de träffades utanför protokollförda möten.

I huvudrollen ses Henrik Dorsin, annars mest känd från komiska sammanhang, men utmärkt här. Ett par andra stora roller är också besatta med folk från det hållet, som Sissela Benn och Johan Glans. Bäst kan vara Jonas Karlsson som den fiktive kabinettssekreteraren som försöker hantera oförenliga önskemål från olika håll. Han är nog den som får mest komiskt utrymme.

Det här är ingen storfilm, och den är verkligen inte en subtil skildring. Men den är med viss marginal sevärd, och dessutom innehållsligt intressant.

25. Anthonsen

Det är något av ett axiom att man inte kan se en dansk film eller TV-serie utan att känna igen skådespelare från Matador, danska televisionens flaggskepp från 1978-1982. Det är förstås en sanning med modifikation; framför allt blir det mindre sant med åren, när unga skådespelare dyker upp och ersätter de gamla. Men den här kriminalserien från 1984 är en igenkänningsfest för Matador-fans, varom mera nedan.

Den yttre formen är fem avsnitt, relativt fristående, förutom de två sista, som gott kan kallas ett dubbelavsnitt. I centrum står Anthonsen, privatdetektiv i Köpenhamn, egentligen i Valby, som vid den här tiden verkar vara en inte alltför fashionabel stadsdel. Hos honom jobbar fröken Nyborg, kombinerad sekreterare, alltiallo och möjligen också hushållerska. Hans ärenden består mest av att skugga äkta män som är eller av sina fruar antas vara otrogna, och varje avsnitt innebär i allmänhet att han kommer något annat skumt på spåren. (Mycket hade blivit svårare för honom om folk bara hade dragit för gardinerna lite mer.) Förhållandevis ofta är det mycket större och viktigare än en detektivbyrå av hans storlek egentligen kan hantera. Till polisen har han ett delvis ansträngt förhållande. Han uppfattas mest som besvärlig när han dyker upp med sina fynd, som ofta ställer till det i utredningar som ser mer eller mindre färdiga ut, tycker i alla fall kommissarie Fredlund.

Som Anthonsen syns Ove Sprogøe, från Matador känd som doktor Hansen, men åtminstone i Danmark lika känd som Egon Olsen i filmerna om Olsen-banden, förlagan till svenska Jönssonligan. Han var osannolikt produktiv i många år, och det här är inte en av hans stora prestationer. Men han spelar luggsliten och förkyld, klädd i trenchcoat, alldeles trovärdigt i en serie som faktiskt inte är det minsta trovärdig. Som fröken Nyborg medverkar Elin Reimer, tidigare kokerskan Laura i Matador. Hon tycker egentligen att det är hon som ser till att byrån klarar sig, vilket inte är helt osant, men hon tar sig ibland väl stora friheter i förhållande till sin chef och arbetsgivare. Vidare medverkar katten Victoria, som av omtalet förefaller vara en hankatt. Ungefär i mitten av serien får byrån tillskott av en ung man som assistent, betald av motsvarigheten till Arbetsförmedlingen. Fram till dess har jag haft den danska texten på som stöd, men egentligen inte behövt den. När han öppnar munnen är det däremot inte lätt att hänga med, och då behövs textningen, ska jag säga.

Och så var det resten av Matador-skådespelarna då, varsågoda (med Matador-roller inom parentes): Bendt Rothe (baron von Rytdtger) spelar här en direktör för en diamantfirma, och på dess kontor jobbar en sekreterare spelad av Hanne Løye (fröken Mikkelsen med privatskolan). Den återkommande rollen som kommissarie Fredlund görs av Axel Strøbye (advokat Skjold Hansen), ett intressant val med tanke på att han spelade mer eller mindre samma roll i Olsenbanden-filmerna. Som hans assistent ser man Jens Arentzen (Ulrik Varnæs). Holger Juul Hansen, som spelade Ulriks far bankdirektör Varnæs i Matador är också här bankdirektör. I mindre roller syns Karen Berg (tante Møghe), Hardy Rafn (byrådssekreterare Lund), John Martinus (den oduglige Holger som är Ingeborg Skjerns förste man) och Buster Larsen (grishandlare Larsen). Och jag kan ha missat någon.

Här dräller förstås av tidsmarkörer, säkert ännu tydligare för en dansk publik. Årets hit 1984 var "Wake Me Up Before You Go-Go" med Wham, och den hörs i bakgrunden. Annars är musiken av Kim Larsen, ett tecken till på att det är den danska kultureliten som har varit med och gjort den här serien. Regissör är Erik Balling, som inte bara gjorde Matador och Olsenbanden-filmerna utan mängder med annat. Det gör serien till ett exempel på hur en bra personuppsättning kan lyfta något annars knappt medelmåttigt till riktigt bra.

21. Jørgen Buckhøj - Manden bag Mads Skjern

Den danske skådespelaren Jørgen Buckhøj är i Sverige nog uteslutande känd för sin huvudroll som Mads Skjern i TV-serien Matador* och i Danmark huvudsakligen för samma sak. Men där vet nog fler att han hade en karriär både före och efter Matador, som faktiskt gjordes på bara fem år i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal. Fram till dess var Buckhøj mest verksam på revyscenen, och efter Matador var han en period teaterdirektör innan han dog vid femtionio års ålder. I den här porträttdokumentären intervjuas hans son och ett antal personer han samarbetade med, inte minst två av de skådespelare som hade rollen som hans son Daniel i Matador. Alla verkar eniga om att Buckhøj privat var en helt annan typ än den hårdföre affärsmannen Mads Skjern, men det är ju sådant som gör en stor skådespelare.

* som jag brukar säga är världens bästa TV-serie; den som har en annan uppfattning får komma med ett motförslag

11. Gåden om Thyra

DR:s Cecilie Nielsen återvänder här till Jelling, där hon har gjort en serie om möjligheten att det är Odin och inte Kristus som är avbildad på en runsten, och en annan om varför den danska kungalängden börjar med Gorm den gamle. Nu är det Gorms hustru, drottning Tyra, i sin samtid kallad Thorvi (eller liknande), som står i fokus. Det handlar först i ett avsnitt om de runstenar som nämner henne vid namn och som kan tolkas som att hon var en framstående kvinna i sin egen rätt, inte bara genom giftermålet med Gorm. Sedan ägnas ett avsnitt åt nya tolkningar av gravfynden i Jelling, som senast uppfattats som att Gorm ombegravts inuti kyrkan efter att först ha vilat i den största högen utanför. Den högen vill man nu se som Tyras, men även om programledarens entusiasm inte är att ta miste på förefaller inte alla medverkande experter helt övertygade. Kanske är det klokaste som sägs när en av dem konstaterar att Tyra är så fascinerande eftersom hon befinner sig precis på gränsen mellan den tid vi vet en hel del om och den tid vi nästan inte vet något alls om.

52. Gåden om Danmarks første konge

Förra året gjorde Cecilie Nielsen på Danmarks Radio serien Gåden om Odin, som tog sin utgångspunkt i Jellingestenen, den runsten som kallas Danmarks dopattest och beskriver hur Harald Blåtand enade Danmark och kristnade danerna. Den här serien är tidigare, men de går fint att se även i den här ordningen.

Nu är temat varför den danska kongerækken (kungalängden) börjar med Haralds far, Gorm den gamle, och om det inte kan ha funnits kungar i Danmark tidigare. Programledaren åker hit och dit, möjligen för att bilderna på det är utmärkt bakgrund när något måste förmedlas till tittarna i form av uppläst manus.

Hon hittar en del namn, som visserligen inte är nya för vetenskapen, och får med hjälp av ett antal forskare fram ganska mycket om Danmark under tiden före Harald. Det viktigaste vi får med oss är ändå att kongerækken är en konstruktion, där man har valt att börja någonstans. Den har hållit i över tusen år, så valet kan inte ha varit helt bort i tok.

42. Drottning Margrethe och konsten

Om man inte är så snabb hinner kungligheterna abdikera innan man kommer fram till att se program som producerats utan minsta tanke på att det skulle gå på det sättet. Här är fokus på drottning Margrethes konstnärskap och hur det har gått att kombinera det med att regera. Det handlar också en hel del om hennes mormor, den brittiskfödda svenska kronprinsessan Margareta, som också var konstnärligt lagd. Eftersom det är en svensk produktion talar drottningen svenska, alldeles utmärkt, men det märks nog att det är en svenska som inte riktigt är den som talas av de flesta idag.

41. Mysteriet på Bornholm

Barnen från den danska serien om bärnstenskammaren har vuxit till sig och är nu tonåringar. Det innebär att den här uppföljaren innehåller förväntad dos angst på detta tema, men också att huvudintrigen kan vara vuxnare. Här är det ett par gånger som de riskerar att råka illa ut på allvar.

Det här utesluter inte att Charly också har vissa mer barnsliga drag, som när han låter en sevärdhet (eller snarare ätvärdhet) få en större roll än den förtjänar:

I avsnitt 4 når han fram till den, men då är det annat som brådskar:

Liksom i den förra serien får man också vänja sig vid att det danska språkbruket ibland känns låt oss säga annorlunda:

Det utspelar sig alltså på Bornholm, och av allt att döma är det också inspelat där. Oluf Høst-museet i Gudhjem spelar en viktig roll, eftersom en av konstnärens målningar ska visas där för första gången på decennier (om den bara inte blir föremål för en konstkupp). Nästan lika viktig är fyren på Hammeren, längst upp i nordväst på den rombformade ön. Där bor en fyrmästare, fast fyren är släckt sedan många år, och han har den självpåtagna uppgiften att se till att "de underjordiska" är på gott humör, för annars kan Bornholm sjunka i havet. Charly är mer intresserad av de underjordiska, Niels och Tania av konstkuppen, men givetvis går de båda trådarna ihop när serien närmar sig slutet.

För att vara en nordisk ungdomsserie är det här inte alls dumt. Den ovannämnda angsten hålls inom rimliga ramar, och spänningen är det inget fel på alls. Möjligen är det alltför förutsägbart att alla vuxna kan sorteras in i något av facken skurkar eller förvirrade, men det är ju inte bara den här serien som är sådan.

37. Det forsvundne ravkammer

Egentligen är jag inte alls målgrupp för den här serien, som riktar sig till danska barn och/eller ungdomar. Men jag uppskattar den ändå, för den är både spännande och charmig. En grupp ungdomar ger sig in i en skattjakt, där det dessutom finns motståndare i form av skumma vuxna. Inte minst miljön med underjordiska bunkrar och andra utrymmen där man kan bli instängd har en stark känsla av Enid Blyton, fast gänget har ingen hund.

I centrum för jakten står en försvunnen bärnstensskatt av ryskt ursprung. Den försvann under andra världskriget, kopplat till den tyska ockupationen av Danmark, vilket ungdomarna vet och vi andra får reda på i en prolog. Genom att få tag i skatten kan ungdomarna rädda samhällets skola, och ett par av dem behöver då inte flytta.

Danska ungdomar har ett språkbruk som skiljer sig något från svenska dito:

Mellanbilden föreställer den närmast psykopatiske godsägare som är historiens antagonist. Han har också två söner till sin hjälp, men de är inte till stor nytta i sin inkompetens och iver att skylla på varandra. Om de påminner om några är det Bill och Bull.

Tack vare bra insatser från de unga skådespelarna och ett i sin genre helt godtagbart manus blev det här alltså oväntat sevärt. Det ligger ett par veckor till på Danmarks Radios hemsida för den hågade.

27. Til minde om Lise Nørgaard - Live fra Korsbæk

På nyårsdagen dog Lise Nørgaard, och det här minnesprogrammet sändes kort därefter i dansk TV. Hon är mest känd för att ha skrivit manus till Matador, som jag brukar säga är världens bästa TV-serie, men hann skriva både andra manus, böcker och mycket annat under en lång karriär som journalist. På senare år var hon också känd för bestämda åsikter, uttalade i medierna med klar formuleringstalang. Hon blev 105, så hon hade tid på sig att bli etablerad. Det handlar förstås en hel del om Matador, men inte bara det. Snarast känns det som om man hade kunnat göra en serie program (och det finns också mer att se på DRTV om henne).

10. Gåden om Odin

Den här danska serien är fullt sebar även för svenskar - tillgänglig på Danmarks Radios webbplats och möjlig att se med dansk text, som underlättar här och var. Någon gång förutsätts det kanske viss kunskap som inte är allmän för svenskar, men då får man tillfälle att bilda sig.

Serien utgår från Jellingemonumentet, och särskilt den runsten som skildrar hur Harald Blåtand enade Danmark och kristnade danerna. I den kontexten har en bild på stenen tolkats som Kristus. Nu lanseras uppfattningen att det i stället handlar om Odin, som visserligen inte korsfästes, men väl hängde sig själv i ett träd enligt en av de berättelser som handlar om honom.

Sedan handlar det om Odingestalten ur olika aspekter, och det är mer intressant än frågan om just vem det är som är avbildad på den sten som också kallas Danmarks dopattest. Bland det mer spännande är att asarna skulle vara senare tillskott till den nordiska mytologin, där vanerna var de ursprungliga gudarna. Det skulle också kunna vara så att Odin är en representation av hunnerkungen Attila. Det är inte det enda som kommenteras som "helt vildt" av programledaren. Det ska nog tolkas som allmänt uppskattande, inte "fullkomligt vansinnigt".

För svenska tittare är det spännande att en del fynd från Vendel och Valsgärde i Uppland och det stora guldfyndet från Sösdala används som paralleller till en del som har hittats i Danmark. Så småningom landar det i det mest intressanta, nämligen att man upptäcker ett belägg för namnet Odin på en brakteat från 400-talet - äldre än någon man tidigare har känt till. Och där tar det slut, något abrupt. Men det kanske kommer en uppföljare på det temat.

75. Krag & Virkner

Detta är en dramadokumentär av den där sorten där dramatiserade avsnitt med skådespelare varvas med dokumentära inslag, både filmer från förr och nygjorda intervjuer. Jag är tveksam till om den formen är det bästa sättet att berätta den här historien, utan hade hellre sett antingen eller. Det är ett material som utan tvekan hade hållit för att dramatiseras fullt ut, om man inte tycker att dokumentärformen ger tillräcklig frihet.

Det handlar om paret Jens Otto Krag och Helle Virkner, ett danskt superkändispar som vi nog inte har haft någon motsvarighet till. Han var politiker - utrikes- och statsminister - och hon var skådespelerska, för oss främst känd från TV-serien Matador, men produktiv även utöver det. De träffades på femtiotalet, inte helt purunga, och gifte sig snabbt, av allt att döma lite för snabbt, men det var vad som krävdes när pressen hade fått nys om deras förhållande. Sedan hade de några lyckliga år och fick två barn innan Krags konsumtion av alkohol och andra kvinnor blev sådan att Virkner inte accepterade det. När han hade avgått som statsminister blev det möjligt för henne att skiljas.

Det har i min bekantskapskrets hetat att man inte kan se en dansk film eller TV-serie utan att det dyker upp minst en Matador-skådespelare. På senare år har det inte varit helt sant, för de börjar ju dö undan, och en ny generation är helt enkelt för ung för att ha kunnat vara med där. Men här dyker de upp, givetvis i gamla klipp, men ett par stycken medverkar också i intervjuform.

71. Tusen timmar

Man märker verkligen inte att det här är en film som är gjord i stort sett utan budget - den skäms inte alls för sig, och visas nu dessutom på riktiga biografer, ehuru inte löpande utan som enstaka föreställningar, om jag har förstått det rätt.

Det handlar om två unga vuxna, en han och en hon, som har varit verksamma i ett band som spelar och framstår som ganska bra, utan att få det där riktiga genombrottet. Så händer det nästan samtidigt - och ganska omedelbart i filmen - att en av bandmedlemmarna dör och att den manlige huvudpersonen får chansen att åka på turné, dock utan sitt gamla band, utan i ett nytt sammanhang. Den kvinnliga dito drar till Berlin, bor i kollektiv och hittar ett nytt sammanhang.

Det är fragmentariskt berättat, så man får fylla i själv vad man tror händer när vi inte är med och tittar. Det är helt medvetet, framgick det vid ett efterföljande samtal med regissören (desslikes manusförfattare och producent) när jag såg filmen, och jag tycker inte alls att det är en nackdel. Snarare gör det att filmen stannar kvar hos en längre än om man hade fått alla svar.

132. Spisa med Price: Jul som i Matador

Den som har sett den danska serien Matador ska inte missa den här hommagen, gjord av de danska bröderna Price med en vid det här laget lång karriär bakom sig i mat-TV. (Programmet är från 2018 men det gör ingenting, för Matador sändes första gången redan 1978-82.) SVT verkar inte lita på att alla vet vem Laura är, så de har omtitlat programmet, men originalet syftar alltså på familjen Varnæs' kokerska Laura, en av de mest oföränderliga karaktärerna i serien:

Bröderna har fått tillgång till de uppbyggda miljöerna från serien som numera finns på nöjesfältet Bakken, och lagar blodkorv och ål i gelé, förutom en del som kanske oftare görs i hemmakök numera, exempelvis ribbestek. Till sist äts det måltid i autentisk matsal med några av skådespelarna från serien; de börjar bli få som är i livet och pigga nog att medverka så här, men det var trevligt att se och höra dem.

Det här är förstås riktig mys-TV för alla Matador-fans. Man får snyggt inklippta inslag från serien, som bara behöver vara några sekunder långa för att fansen ska förstå precis vad som åsyftas. Bröderna är lagom tjafsiga med varandra, men alldeles tydligt kompetenta på vad de håller på med, oavsett om de friterar klenäter, filéar sill eller stoppar blodkorvssmet i blindtarmar. 

123. Nissar

Är den här serien genial eller kalkon, eller kanske bådadera, om något sådant som en genial kalkon kan tänkas? Fortfarande efter att ha sett alla sex delarna är jag inte säker, men frågan infann sig redan tidigt.

Det handlar om en familj på fyra som kommer till den ensliga (och fiktiva) ön Årmandsø för att fira jul i ett hus som de har hyrt. De behöver tydligen - utan att anledningarna särskilt specificeras - tid tillsammans. De är ganska stereotypa - en pappa som pappaskämtar, en mamma som styr upp saker, en storebror som retas och en lillasyster som är klok och förståndig. Öns få bofasta är tydliga med att de helst inte vill ha besökare, men när de nu har kommit så ska de i alla fall hålla sig till kustvägen och inte ge sig in i skogarna på det inre av ön. Lite efter hand upptäcker familjen att där rör sig någon sorts väsen, som vi i publiken inte får se så mycket av som karaktärerna får. Onda och blodtörstiga är de i alla fall, och de hålls på plats av lokalbefolkningen på olika sätt, som nu blir störda.

Stundtals är det mycket förutsägbart, men serien har också något som gör att man fortsätter, men som jag faktiskt inte riktigt kan förklara vad det är. Skådespelarna gör vad de ska men inte så mycket mer, miljön är slaskig dansk december och nissarna får man alltså bara se lite grann av. Det borde inte bli tillräckligt bra, men det blir det uppenbarligen.

101. Bomberne over Bornholm

Den här dramadokumentären består av två delar på vardera en timme. Den första handlar mest om när en tysk, dittills hemlig, flygplanstyp störtar på Bornholm 1944, och en lokal polisman får kännedom om det. Hans barnbarnsbarn är numera radiopratare och DJ och den som har gjort dokumentären, där bland annat två av polismannens söner, hans grandonklar, medverkar i intervjuer. Den andra delen handlar om hur Bornholm inte blev befriat som resten av Danmark strax efter Hitlers död 1945, utan istället intogs av sovjetiska trupper, som först bombade Rønne och Neksø. Även om jag visste att det var så - vilket ibland verkar okänt - har jag aldrig hört det i det här perspektivet, av dem som var barn då, och mest tyckte att det var spännande.

Det här visade sig vara både intressant och berörande i en utsträckning som jag inte riktigt hade väntat mig. Det finns tillgängligt att se på Danmarks Radios hemsida någon månad till och kan ses med dansk text, om någon tycker att det underlättar.

77. Babettes gästabud

Novellen som den här filmen bygger på läste vi i bokcirkeln senast. Filmen följer texten ganska väl utom vad gäller platsen där det utspelar sig. Det nordnorska Berlevåg har ersatts av den jylländska västkusten - något mindre avlägsen, men ändå en avkrok för Babette med sin parisiska bakgrund. Det är förresten något fascinerande med att hon kan komma dit och helt självklart prata franska med ett par ogifta damer som inte verkar ha varit någon annanstans i hela sitt liv. Vad det annars handlar om kan man läsa på danska Wikipedia.

Danska filmer, i varje fall från femtiotal till nittiotal, innehåller alltid skådespelare man känner igen från Matador. Så är det här också. Ghita Nørby är berättarröst, och bland dem man ser finns det flera till. Men den som stjäl alla scener han medverkar i är Jarl Kulle, som spelar en svensk general som låter sig väl smaka av vaktlar och viner.

71. Store Danskere - Jens Otto Krag

Möjligen har jag varit inkonsekvent när jag noterar enstaka avsnitt av den här danska dokumentärserien, för den verkar vara producerad i säsonger, även om det är slumpmässigt vilka avsnitt som finns tillgängliga var, hur och när. Nu får det vara som det är.

Jens Otto Krags hustru, skådespelerskan Helle Virkner, är den enda jag har sett ett helt avsnitt om tidigare. Här spelar hon en mindre roll, för Krag hade redan gjort en snabb karriär som politiker när de träffades, och de levde skilda liv en del av de år de fortsatte vara gifta. Man får intrycket av en man som råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att utses till allt viktigare uppdrag, så småningom statsminister och ordförande för de danska socialdemokraterna. Paradoxen är att han inte söker de uppdragen, även om han fullgör dem med all sin kompetens när han väl har fått dem. Det är också det som gör att han till allas förvåning avgår dagen efter att han uppnått sitt mål, ett ja i folkomröstningen om danskt EU-medlemskap. Sedan slutar det närmast tragiskt med att han dör i sitt sommarhus, ensam och bitter och med ofärdiga manuskript omkring sig - men någon bok lyckades han aldrig få utgiven, trots planer ända från ungdomen.

68. Mordet på Emilie

Sommaren 2016 försvann sjuttonåriga Emilie Meng i Korsør på västra Sjælland. Det tog nästan ett halvår innan hon hittades död, sex mil därifrån. Brottet är ouppklarat.

Den här tredelade dokumentären har en tydlig agenda, nämligen att polisen inte har skött sin uppgift, och att mördaren hade kunnat hittas om de hade gjort en bättre insats. Agendan är så tydlig och "skärs ut i papp", som danskarna säger, att det blir närmast omöjligt att göra någon egen analys av innehållet. Nog verkar det som om en del ytterligare borde ha gjorts, och kanske särskilt att en hel del borde ha gjorts tidigare. Då hade man kunnat förhöra vittnen som kom ihåg något, och rädda övervakningsband som annars raderas. Men när polisen inte medverkar på grund förundersökningssekretess ägnas alldeles för mycket tid åt reportrar som åker runt och tittar efter övervakningskameror eller sitter i samtalsrum och ältar hur illa skött utredningen är. Här finns ett intressant innehåll, men det döljer sig tyvärr bland för mycket annat.

32. Store Danskere - Helle Virkner

Om man inte tycker att det räcker med public service-företagens playtjänster och de streamingtjänster man eventuellt prenumererar på så finns också ju YouTube, där man kan tillbringa all sin vakna tid, om man vill. Där finns ibland sådant som man inte hittar på annat håll, som den här kortdokumentären om en av Danmarks största skådespelare. För svensk publik är hon nog mest känd som Elisabeth Friis i Matador, men hon hade karriärer både före och efter den insatsen. Förutom skådespeleriet var hon också statsministerfru till socialdemokraten Jens Otto Krag, ett äktenskap som nog inte var alldeles lätt. De gifte sig mindre än två månader efter att de hade träffats, vilket var en nyhet för mig, och skildes på grund av hans alltför täta umgänge med andra kvinnor och alkohol, vilket knappast är en nyhet för någon numera. Snarare är man förvånad att hon inte lämnade honom tidigare. Att vara hustru till sin man var helt tydligt inte en livsuppgift för Helle Virkner; hon fortsatte arbeta som skådespelare hela tiden, och spelade bland annat till världspressens skräckblandade förtjusning Nyhamnshora på revyscenen. (Det visste jag, men inte att hon gjorde det tillsammans med Malene Schwartz, som senare var hennes syster Maude i Matador.) Och så hade hon en egen politisk karriär som lokalpolitiker på Frederiksberg, en enklavkommun i Storköpenhamn. De fyrtio minuterna är väl använda, men det är frågan om inte materialet hade räckt till åtminstone några avsnitt till.

31. Frederik IX

Den här danska dramadokumentären i fyra och ett halvt avsnitt - det halva är ett avslutande bakom kulisserna-reportage - är synnerligen påkostad och välgjord. Man är ute och åker i kungens egen Bentley och har lånat hans autentiska ordnar, för att inte tala om den guldreservoarpenna som användes för att skriva under grundlagen 1915 och sedan hamnade på museum för att aldrig mer användas. (Det var hans far Christian X som skrev under.)

Det är inte bara Frederik utan hela kungafamiljen som figurerar - faktiskt också nuvarande dronningen i både dramatiserade scener och dokumentära intervjuer. I avsnitt två gör dåvarande prinsessan Ingrid entré, tyvärr spelad av en dansk skådespelerska som inte lyckas tala svenska särskilt väl - men hon lär sig snabbt danska, som Ingrid också gjorde i verkligheten, har man förstått.

Fyra olika skådespelare behövs för att gestalta kronprinsen/kungen från tolv års ålder till hans död, 72 år gammal, och de gör det bra allihop. Bäst är ändå Paw Terndrup som Christian X; han är född 1979 och spelar sin roll i åldern från 41 till 76.

Jag har sett serien på Danmarks Radios nättjänst, men den finns också tillgänglig på SVT Play ett tag till, dock utan det avslutande halvavsnittet.