66. Serietecknaren som gick på begravning

Det är serietecknaren Mats Jonsson som går på begravning. Honom har jag läst en hel del av, varom den intresserade kan läsa mer på den här bloggens äldre syskon. Den här dokumentären sammanfattar delar av hans två serieromaner När vi var samer och Stinas jojk. Stina, som det handlar om, hette egentligen Kristina Katarina Larsdotter, men blev känd som Stor-Stina. Hon växte hela livet och mätte till sist 218 centimeter. I tidens anda − hon dog 1854 − preparerades hennes skelett och visades upp på museum. Själv hade hon ett antal år som levande visats upp runt om i Europa. Så sent som 2024 hade hennes ben identifierats och kunde begravas i Malå. Mats Jonsson medverkar inte bara som serietecknare, utan också som släkting. Det är förstås också han som står för de animerade inslagen här.

53. Ur en kos dagbok

Av en händelse hittade jag den här klassiska kortfilmen, som bygger på en bok av Beppe Wolgers. Jag såg den minst en gång när den kom på åttiotalet och kunde ha svurit på att det var Birgitta Ulfsson som läste. Nu visar det sig i eftertexterna att det var Arja Saijonmaa. Man lär så länge man lever. Innehållet ska inte förstöras genom att återberättas, men jag tycker att alla ska titta själva.

12. Vad Tyst Det Blev...

David F Sandberg, som har gjort den förra kortfilmen jag såg, har också producerat den här, lite i samma genre. (Däremot hade jag tidigare inte förstått att det också är han som har gjort de uppmärksammade kort- respektive långfilmerna Lights Out.)

Här är det två ungdomar som båda har ett rikt inre liv i form av två samtalande goda respektive onda röster, som agerar uppmuntrande respektive nedslående. De är inte så säkra på sig själva, någon av dem, utan har lätt att falla in i fantasier om hur det hade kunnat vara. Liksom i föregående film är det mycket roligt, om man bara anammar nivån.

11. För Barnen

Detta är nästan en YouTube-klassiker vid det här laget. Jag vet inte när jag såg den första gången, men den har funnits där sedan 2006, och med några års mellanrum kommer jag ihåg den och återkommer.

Det är verkligen inte sofistikerad humor, utan snarare motsatsen, men ibland är det vad man önskar sig. Det handlar om David, som försöker pitcha sina idéer till barnprogram, som visar sig vara allt annat än barnvänliga. Också filmmakaren heter David, för övrigt.

39. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det går knappast att säga något nytt om den här klassikern. Det var några år sedan jag såg den här versionen senast - det har ju kommit både en långfilm och en scenföreställning på senare år - men man kan den ju ganska väl. Med stigande ålder uppskattar jag också Gunnar Svenssons musik allt mer.

59. Gullivers resor

Världens andra animerade långfilm i färg är detta, två år efter Snövit. Den lever högt på elementet med jätten som kommer till lilleputtarnas land, som onekligen gör sig bra i animation. Förutom lite sånger är det också ett minikrig mot Blefuscu, grannlandet vars prins ska gifta sig med lilleputtprinsessan Gloria. Mest notabelt är kanske att rösten till den lilleputt som hittar Gulliver och spelar en ganska stor roll även senare görs av Pinto Colvig, som förutom ett par dvärgar i Snövit också hördes i roller som Långben, Pluto och den störiga djungelfågeln vi ser på julafton.

103. Att vara två

Att någon ångrar sig vid altaret är ju inget okänt tema på film, men här kommer det inte ens så långt. Bruden får kalla fötter när hon svidar om på hotellrummet, och det blir ändå ganska roligt, inte minst på grund av de obegripliga replikerna (à la Kalles klätterträd, om ni minns).

81. Asterix och vikingarna

Till skillnad från den Asterix-film jag såg för några veckor sedan bygger den här fullt ut på ett seriealbum med samma namn. Såvitt jag kommer ihåg det är det här en trogen bearbetning, där objektet för driften är ungdomskulturen, personifierad av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix. Vikingarna är tappra och rejäla, om än något barbariska. Bland rösterna märks Reine Brynolfsson som Asterix och Ulf Larsson som Obelix.

72. Asterix 12 stordåd

Seriealbumen om Asterix läste jag i kronologisk ordning 2019 och 2020, men den här filmen är fristående i den meningen att den inte bygger på något av dem. Julius Caesar kommer med erbjudandet att låta gallerna i den lilla byn utföra tolv stordåd i herkuliska fotspår. Om de lyckas blir de herrar över Rom, om de misslyckas blir han herre även över byn. Han borde veta bättre än att ge sig in på något sådant, kan man tycka.

Det är episodiskt i en utsträckning som gör att filmen inte fullt ut fungerar som en helhet, men annars är den fullt godtagbar, särskilt för oss som lärde oss att uppskatta tecknad film före datoranimationens tid. Bland de svenska rösterna finns Bert-Åke Varg (förstås, frestas man tillägga, för han verkar vara obligatorisk i svensk dubbning) som Asterix, Börje Ahlstedt som Obelix och i diverse roller sådana klassiska röster som Hans Lindgren, Mathias Henrikson och Sven Lindberg.

69. Hundhotellet - En mystisk historia

Per Åhlin är för mig och många andra förknippad med den tecknade versionen av Tage Danielssons saga om Karl-Bertil Jonsson som sänds varje julafton. Men han har gjort mycket mer under ett långt och produktivt liv, bland annat den här långfilmen från 2000. Den är nog avsedd för juniorpubliken, men går absolut att se även som vuxen. Då förstår man också de blinkningar som jag tror går över huvudet på dagens barn.

Det handlar om hunden Sture som ger sig iväg mot Paris, men hamnar fel och får ta in på ett hotell där det händer diverse mystiska saker. Som tur är kan han slå sig ihop med miss Mops och reda ut det mesta. Sture är ingen karaktär med utpräglad personlighet, det är det andra som står för. Men hans röst, som också är berättarröst, är förstås lätt igenkännlig:

Vid sidan av Hans Alfredson och Margreth Weivers, som får sägas vara huvudroller, medverkar kända röster som Johan Ulveson, Peter Harryson, Johan Rabaeus, Rolf Skoglund och Stig Grybe. (Ja, det är ganska mansdominerat, men i en roll, som visserligen mest fnittrar, återfinns Pernilla Wahlgren.)

Miss Mops har i sin tweeddräkt drag av miss Marple och skriver "detektivromaner" som Agatha Christie. Men till utseendet tycker jag hon påminner om miss Froy, hon som försvinner i Hitchcock-filmen En dam försvinner:

Jag kan inte tro att det är en slump.

61. Funnen och vunnen

Bland kortfilmerna på SVT Play hittade jag den här lilla charmiga animerade historien, som tydligen ska vara gjord för barn, men det behöver inte hindra vuxna tittare, tycker jag. Det handlar om en namnlös pojke, som en dag råkar ut för att det ringer på dörren och utanför står en pingvin. Han gör stora ansträngningar för att bli av med den, för den hör ju inte alls hemma där, tycker han. Det hela bygger på en bok av Oliver Jeffers.

51. Sömnincidenter

Det bästa med den här animerade kortfilmen är att Rikard Wolff är rösten till den enda som säger något, den sömnexpert som försöker hjälpa stackars Hans att somna. Det går sådär. Innehållet i filmen är av den sorten som känns som om jag missar något, och inte ens förstår vad.

48. Skön-Hets-Byrån

Det här visade sig vara en både rolig och elak skildring av hur det kan gå till på en skönhetssalong, och det är ingen slump att "hets" är framhävt i titeln. Att sedan huvudpersonen gick in där bara för att fråga om bussen som går från hållplatsen utanför hindrar inte personalen att ta sin uppgift på största allvar.

45. Sjuk-Huset

Mellan varven glömmer jag att SVT Play har en avdelning för kortfilmer, där det kan rymmas både det ena och det andra, ibland i det riktigt korta formatet. Den här animerade filmen är bara knappt två minuter lång, men skulle kunna visas som instruktionsfilm i vårdutbildningar för att lära ut hur man inte ska bemöta patienter (eller kunder eller vårdtagare eller vad termen för året är). Det säger sig självt att det inte kan bli så djupa karaktärsstudier på den tiden, men den är definitivt värd att se fram till slutpoängen.

66. Mattpiskerskan

En kortfilm (eller två) har man nästan alltid tid med, särskilt när den bara är knappt fem minuter lång. Den här är animerad, i lera tror jag, och jämför en mattpiskande farmor med tidens idrottshjältar. Det ligger egentligen en helt seriös fråga i botten, nämligen om inte hennes prestationer är väl så värdefulla som idrottarnas.

64. I huvet på Per Åhlin

Min generation är närmast uppvuxen med Per Åhlin, även om jag faktiskt inte har sett hans två mest kända animerade filmer, Dunderklumpen och Resan till Melonia. Men det kan det ju bli ändring på. Den här dokumentären visar dessutom hur osannolikt produktiv han har varit med inte bara med filmer utan också bokomslag, scenografi och mycket annat. Som så mycket annat på SVT är det sevärt och nås när man vill alldeles gratis.

51. Flaskhals

Bland kortfilmerna på SVT Play döljer sig denna, tillgänglig några veckor till. Den är bara tre minuter lång, och det ställer förstås sina krav att berätta något vettigt på så kort tid. Om något så visar den i alla fall absurditeten vid ett löpande band-arbete.